Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Supernationalist. När grandiosa politiska projekt forceras uppifrån ger det alltid näring åt nationalister på lokal nivå. Ju mer makt den påstådda federaliststaten skaffar sig desto mer ammunition får nationalisterna, skriver Mark Brolin.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Det är dags att tala om den europeiska supernationalismen

    Det återstår inte mycket innan EU-strukturen till fullo speglar den politiska strukturen i en nationalstat. Därför är EU inte alls på väg att skrota nationalismen i Europa. I stället är EU på väg mot supernationalism. Ändå tycks inte ens EU-federalisterna riktigt medvetna om vad som sker. Att EU alltid sväller sker snarare som ett resultat av att politiker, tjänstemän och lobbyister springer på bollar överallt samt oberoende av varandra, skriver Mark Brolin, omvärldsstrateg och nationalekonom.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Vi har alltid fått höra att EU-strukturen är väsensskild från nationella politiska strukturer. I synnerhet ädlare. Politiker och tjänstemän som agerar i den ”överstatliga” stratosfären ska stå över de egen- och särintressen som präglar politiken på nationell nivå. Freden ska garanteras utan klassiska maktmedel som en militär. ”Bättre byråkrater än soldater”, som Marit Paulsen (L) brukade säga.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det trixas med termer för att dölja likheterna med nationalstaternas förvaltningsstruktur men för varje dag som går blir dessa likheter allt mer slående. Generaldirektoraten motsvarar nationella departement, byråerna motsvarar myndigheter, ”Höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik” motsvarar en utrikesminister, EU-kommissionens ordförande är EU:s de facto regeringschef. Vidare finns en gemensam flagga, en gemensam EU-hymn samt en gemensam valuta i majoriteten medlemsstater. EU har nu också diplomatiska beskickningar i världens alla hörn. EU:s lagsamling växer lavinartat liksom EU-domstolens inflytande. Nu, efter Brexitomröstningen, växer även trycket på en såväl gemensam finanspolitik som en gemensam militär.

    EU har utvecklats till en ulv i fårakläder

    Vad finns egentligen kvar som strukturellt skiljer EU från en nationalstat? Just det. Väldigt lite. Förutom ett gigantiskt demokratiskt underskott.

    Slipper både insyn och väljarinflytande

    EU är inte alls på väg att eliminera nationalismen i Europa. Smygvägen glider EU i stället mot supernationalism. Ironiskt nog utan att någon riktigt håller i taktpinnen. EU:s (över)expansion har snarare följt som det ackumulerade resultatet av hundratusentals små steg. ”Bara lite till. Det är väl inget att tjafsa om.” Förvisso skvalpar också starka egenintressen i potten.

    Självklart är det skönt för alla EU-intressenter – politiker, tjänstemän, lobbyister, konsulter, anslagsmottagare – att slippa den väsentligt högre grad av både insyn och väljarinflytande som förekommer på det nationella planet. Liksom den tydligare ansvarsfördelningen och de högre prestationskraven. Visst, för flertalet intressenter är nog huvudambitionen ett bekvämt eget liv snarare än en europeisk superstat. Att dessa hoppar jämfota av lycka så fort EU kommer på tal bidrar ändå till att EU-lokomotivet alltid får fler vagnar. Aldrig färre. Det fluffiga talet om att EU representerar något fundamentalt nytt och överlägset fungerar som ett suveränt moraliskt alibi.

    Tvångsäktenskap slutar aldrig lyckligt

    Behöver det då vara fel med en europeisk superstat? I en mening låter det väl bra att Europas 500 miljoner människor framgångsrikt ska styras av Bryssels välvilliga patriarker och matriarker. Det låter väl också bra att dagens många nationella skiljelinjer, kulturer, språkbarriärer och byråkratier i slutändan ska smälta samman eller vittra bort. Därefter ska Europas befolkning leva i fred och endräkt. Varför skulle inte detta fungera? Flertalet medlemsländer, inklusive Sverige, har själva ofta formats genom att mindre kungariken eller furstendömen smält samman. Även då förekom en massa gnissel. Varför skulle inte dagens gnissel kunna betraktas som ungefär motsvarande gnisslet och födslovåndorna i samband med till exempel sammansvetsandet av Göta rike och Svea rike?

    Vad finns egentligen kvar som strukturellt skiljer EU från en nationalstat? Just det. Väldigt lite. Förutom ett gigantiskt demokratiskt underskott.

    Det finns många svar på den frågan. Av utrymmesskäl kan bara det allra viktigaste nämnas här: helt enkelt att det saknas demokratiskt stöd för ett sådant sammansvetsande. Tvångsäktenskap slutar aldrig lyckligt. Tvärtom genereras typiskt oroligheter – som inte sällan leder till krig – just när ett politiskt maktcentrum försöker lösa upp och ställa sig över sedan länge etablerade landgränser. Det är ingen slump att Europaprojektet transformerades från ett handelsprojekt till ett politiskt projekt just i samband med det maktvakuum som uppstod i Kalla krigets slutskede. Precis när Europa, för första gången någonsin, tycktes existera utan någon stark maktfaktor som strävade efter att utmana den existerande politiska kartan.

    När grandiosa politiska projekt forceras uppifrån ger det alltid näring åt nationalister. Ju mer makt den påstådda federaliststaten skaffar sig desto mer ammunition får nationalisterna. Inte minst för att det alltid kommer en punkt när federalisterna – de facto supernationalisterna – suttit vid makten så länge att dessa bär det politiska och ekonomiska ansvaret för samhällsutvecklingen. Därefter kan dessa inte längre hämta kraft genom att peka på samhällsvårtor på medlemsskapsnivå. I stället är det då nationalisterna som kan skjuta tillbaka giftpilarna som länge skjutits i egen riktning: ”Ah, problem med er samhällsmodell, då är det bäst att pröva vår medicin.” Syndabockspolitik ställs mot syndabockspolitik. Den offentliga debatten når ytterligare bottennivåer. I den mån EU-debatten nu kan bli mer pompös och grund än vad den redan är.

    Det är inte så lite ironiskt att det är EU-federalisterna som själva väckt den nationalstatsnationalism som dessa så empatiskt påstår sig bekämpa. Vilket inte minst illustreras av att stödet för det brittiska missnöjespartiet Ukip fallit som en sten efter Brexitomröstningen. Därför kan det betraktas som ordentligt magstarkt när EU-federalisterna, inklusive ”reformivraren” Macron, hänvisar till nationalismen för att motivera ännu mera EU.

    Blir aldrig någon superstat

    Visst går det att bolla ytterligare med terminologin och påstå att nationskrig inte längre kan förekomma i Europa om Europa utvecklas till en enda superstat; men finns det någon som på allvar tror att inbördeskrig inte skulle utbryta i ett provinsernas Europa som tvångsvägen kontrolleras av Bryssel (och Berlin)?

    Någon europeisk superstat kommer det i och för sig aldrig att bli. Så länge EU-federalisterna driver EU mot supernationalism – medvetet eller inte – så kommer det folkliga motståndet att fortsätta att öka. Huvudproblemet är snarare att så länge den förföriska myten består, att Europaprojektet fortfarande är ett fredsprojekt, så kommer vi att sitta fast i nuvarande politiska limboläge. Det garanterar nämligen fortsatt ställningskrig mellan EU-federalisterna och den stadigt växande skaran missnöjda väljare.

    EU har utvecklats till en ulv i fårakläder. Det är hög tid att tongivande politiker arbetar bort vanan att prata tillrättalagt barnspråk kring EU.

    Mark Brolin

    Svensk-brittisk omvärldsstrateg, nationalekonom och författare.

    Aktuell med boken "Sveriges Roll i det Nya Europa: 17 skäl till Svexit och internationell nystart" (Realia förlag)