Retour a la normale... Återgå till det normala...Så stod det på en affisch i Paris, i maj 1968. Den är grön och föreställer en flock får med nedböjda huvuden. Det är en ironisk bild, snyggt och snabbt skapad av ett gäng unga grafiker, helt i linje med studentrevolten. Den har udden riktad mot borgarna, makten, etablissemanget. Här vill ingen återgå till det normala, utan kräver fantasin till makten! Här krävs en ny politik, en ny världsbild, en ny människa. Det normala är förbrukat.
Men normaliteten har många ansikten. Det finns en normalitet som vi inte klarar oss utan.
Tusentals människor i Sverige i dag önskar inget hellre än en återgång till det normala. Om det vore möjligt. Det är annandag jul, och ett sorgeår är över enligt almanackan. Det vill säga sorgeåret är över för dem som förlorade någon i Tsunamin.
De som förlorade någon i jultrafiken, i januaristormen, eller i skogsarbetet efter stormen; de som förlorade någon i jordbävningarna i Istanbul eller Pakistan väntar på andra datum. Det betyder ju inte att sorgen snällt följer kalendern, men sorgen ska om möjligt slå följe med det normala. De döda slår ändå följe med oss hela livet, också i det normala. En människa är inte borta så länge någon enda minns henne.
Sju minuter
Tsunamin slukade det normala på sju minuter. Allt blev till splitter och skärvor. Men det första som räddades var normaliteten. Människor började genast leta efter sina älskade, sina barn och vänner. Den som kunde hjälpa en okänd hjälpte. Omedelbart efter flodvågen startade uppbyggnadsarbetet. Det är det normala.
Kaos och ordning, katastrofen och det normala förutsätter varandra. Våra moderna medier som omedelbart underrättar oss om allt som händer, oavsett var, lär oss att normaliteten alltid är villkorad - någonstans i världen. Ibland alltför nitiskt.
Ingenting
Jag minns en söndag i november när "ingenting hade hänt". Då hade ändå Aktuellt-redaktionen laddat upp med en tågolycka i Indien - 200 döda, skottlossning på Västbanken - 20 skadade, polisbil påkörd av tåg i Skåne - flera döda. Redaktionen valde uteslutande att berätta om döda och lemlästade, utan analyser, utan sammanhang.
Ingenstans i världen hade denna söndag tydligen förflutit normalt. Var det en normal nyhetssöndag på Aktuellt eller ett olycksfall i arbetet? Jag hoppas på det senare. Om inte nyhetsprogrammen också ger oss redskap att begripa och känna igen det normala, var ska vi då skaffa dem?
Redan fjärdedag jul i fjol började diskussionen om skuld och ansvar efter tsunamin. Ingen svensk politiker eller byråkrat bär ansvar för flodvågen, men väl för säkerhetsorganisationen, informationsvägarna, telefonsamtal som ringdes eller inte ringdes, bemötandet i telefonväxeln på UD, flygplan som sändes iväg eller inte sändes iväg. Kritiken blev massiv. I försvarstalen hänvisades ofta till den exceptionella situationen. Katastrofer som tsunamin ingick inte i det normala.
Men det försvaret hade en rekyl, för det normala började successivt framstå som ganska grådaskigt. Att ingen tog ansvar framstod som det normala i Sverige.
När så hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, ordförande i Katastrofkommissionen, på presskonferensen den 1 december med tydlig stämma sa emot detta intryck - då gick en stöt genom riket. Det normala var trots allt att utkräva ansvar, också i Sverige. Det normala var att kabinettssekreteraren på UD hade operativt ansvar just på UD, att man i en nödsituation hellre bör anstränga sig för mycket än för litet, och att statsministern har det övergripande ansvaret, också under och efter en kris.
Att ingen tog ansvar var helt enkelt inte normalt. Det var en lättnad.
Den korrekte Johan Hirschfeldt blev nästan folkhjälte efter sitt påstående. Han återställde en del av statens och statsmaktens sargade förtroende, inte minst efter ett antal tidigare havererade haverikommissioner.
Det är normalt att statens förtroende urholkas och fylls på igen. Det normala är alltså inte att alltid betrakta makt, stat och myndigheter med from klockartro. Då skulle vi alltid vandra med sänkta huvuden som en fårskock, precis som på affischen från maj - 68. Men det normala är inte heller att alltid betrakta staten som sin fiende - om man inte är övertygad anarkist, alltså. Det normala är att betrakta stat och myndigheter med en blandning av tillit och skepsis.
Urholkat
I slutet av året har en myndighet, Migrationsverket, fått sitt förtroende allvarligt urholkat. Det handlar i högsta grad om synen på vad som är normalt.
Det började med den politiska striden om de apatiska flyktingbarnen. Var det normalt att så många barn blev apatiska, som de blev i Sverige? Nej. Var det normalt att barnen fejkade, eller snarare att deras vårdnadshavare medvetet höll dem apatiska? Nej. Omärkligt gled frågan ändå över i en insinuation att detta var ett "normalt beteende" bland flyktingar. Det är inte bevisat, för att uttrycka det milt.
Utvecklingen har däremot visat vad som är normal kultur bland grupper av tjänstemän på Migrationsverket. Det är normalt att fira utvisningar med tårta och champagne, att odla en cynisk jargong utan gränser. Det är tur att detta har kommit till allmän kännedom, eftersom denna kultur inte stämmer med många av allmänhetens alla möjliga och omöjliga tolkningar av vad som är normalt.
Alltså - återvänd till det normala. Ännu är inte det normala helt förbrukat. Men vad som är normalt för vargarna är inte normalt för fåren.
