I går stod en högt uppsatt person inom LO i SVT och sa att valrörelsen kommer att handla väldigt mycket om "fackföreningsfrågor".Verkligen? Det är den sortens hysteriskt världsfrånvända kommentarer som gör att knegare vänder facket och S ryggen.
Det är som att se LO-borgens Bagdad Bob stå och slamra med sina tommatunnor medan hela världen är i krig utanför fönstret. Norra bantorget står i brand och fackföreningsrörelsen sitter där de sitter på sina kontor, med sina små vimplar på bordet, och hoppas att vinden vänder så att elden inte ska nå dem.
Men elden är redan här.
Det är på gränsen till tjänstefel när man hela tiden konstaterar vilken fruktansvärd dålig kontakt med vanligt folk politiker har. Man tar märkliga och upprörande beslut i frågor där det räcker att ha ett öra mot rälsen i två minuter för att man ska haja att folk är skitförbannade.
Jag har stor respekt och högaktar svensk arbetarrörelse. Dess historiska betydelse är oomtvistlig. Dess historiska betydelse kan ingen snacka bort. Men någonstans längs vägen slöt deförbund med makten. Och någonstans längs vägen slutade man att vara relevant för vanliga människor. Någonstans blev man den elit man en gång var främsta front emot.
Sveriges nya utmaningar kräver nya svar och ställer man inte ens de rätta frågorna äger man inte längre någon egentlig relevans.
De lever i en bubbla där de påtar med sitt. Ingen ser deras trädgård. Ingen ser in. De ser inte ut.
Som politisk kommentator, som en skribent med ena pennan i samtiden, är det häpnadsväckande med vilken medelmåttighet svenska makthavare tar sig an vår samtids utmaningar. Socialdemokratin är sist på bollen i varje fråga och tiden när man på måndagen kunde svära sig fri, och ta ideologiskt avstånd från, ett visst parti, för att sedan dagen efter lägga ett karbonpapper på deras politik, och sedan tro att man ska komma undan med det, den tiden är förbi.
Representerar inte folket
Varje politisk rörelse måste ha en vision. Man måste leva i den visionen. Man måste se samtiden och folkets förunderliga förmåga att formulera sin verklighet. Sedan måste man faktiskt ta den verkligheten på allvar och inte hela tiden reagera i efterhand på det som sker i ett land.Folkförakt kan se olika ut. Men föraktet är alltid det farligaste som kan drabba en rörelse som alltid haft till främsta uppgift att vara folkets representant.
Därför väljer arbetare bort just de företrädare som genom historien har varit deras fanbärare, deras talespersoner, deras förebilder.
De har under decennier arbetat sig så långt bort från människorna de var satta att representera.
Därför vänder vanliga knegare Socialdemokraterna ryggen, det är enkel matematik. Det är en arbetarrörelse som slutat att vara en rörelse för arbetare som ser andra utmaningar i sina liv än vad LO gjutit i cement.
Världen har rört sig.
Men rörelsen står still.
Marcus Birro