Juan Guaidó som är ordförande i nationalförsamlingen har utropat sig till presidente encargadoDetta har han gjort med stöd av paragraferna 233 och 333 i Venezuelas konstitution som stipulerar att talmannen kan utropa sig till president om presidentposten är vakant. Maduro har genom konstitutionsöverskridande åtgärder upphävt demokratin i Venezuela. Den verkliga kuppen ägde rum 2015 när nationalförsamlingen gjordes maktlös. I och med detta agerande har Maduro blivit en illegitim president som saknar laglig rätt att representera Venezuela.
Att han har ägnat sig åt valfusk, förföljt politiska motståndare samt ägnat sig åt ett gigantiskt vanstyre av ekonomin som har lett till en humanitär kris i Venezuela, samt en flyktingkris i Latinamerika som har destabiliserat regionen, har inte stärkt Maduros legitimitet i något avseende.
Avgörande med tidigt erkännande
Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) hävdar att man erkänner stater och inte personer. Detta är naturligtvis inte sant. Varje kuppmakare och revolutionär vet hur viktigt ett tidigt internationellt erkännande är. Stater, företag och andra organisationer måste också av praktiska skäl avgöra vilka personer som är legitima företrädare för en stat.
Bank of England har till exempel nekat Maduro tillgång till det guld värt 1,2 miljarder dollar som Venezuela har deponerat hos dem och detta innebär att Bank of Englans de facto inte erkänner Maduro som en legitim företrädare för Venezuela.
Det enda positiva med Sveriges hållnig är att man inte likt Ryssland, Kina, Turkiet och Syrien aktivt stödjer Maduro
Om Guaidós utropande av sig själv till presidente encargado inte hade följts av ett erkännande från flera betydande stater, så hade hans agerande varit närmast löjeväckande. Nu rapporteras ju också i internationell press hur varje land förhåller sig till Maduro och Guaidó. Att inte alls förhålla sig till situationen i Venezuela är också ett politisk beslut som har följdverkningar. Det är också enkelt, men föga konstruktivt att bara säga att man vill ha förhandlingar och fria val. Detta när man vet att Maduro kommer att använda förhandlingstiden för att vinna tid och stärka sitt grepp om makten, vilket han gjort vid tidigare förhandlingar.
Kan inte låtsas vara neutral
Det är också helt säkert att Maduro inte kommer att utlysa fria och rättvisa val av det enkla skälet att han vet att han kommer att förlora. Att inte erkänna Guaidó innebär att man de facto erkänner Maduro som legitim ledare för Venezuela. Man kan inte, som Sverige, låtsas vara neutral. Det enda positiva med Sveriges hållnig är att man inte likt Ryssland, Kina, Turkiet och Syrien aktivt stödjer Maduro. Statsminister Löfven (S) har refererat till EU och sagt att man måste koordinera, men flera stora länder inom EU har uttalat sig redan innan omröstningen i EU-parlamentet i går, torsdag. Storbrittaniens utrikesminister Jeremy Hunt har sagt att han inte betraktar Maduro som Venezuelas legitime foöreträdare.
När ett land är ockuperat eller i händerna på en inkompetent och brutal diktator behöver en frihetsledare naturligtvis inte något lagligt stöd för att börja en frihetskamp för att frigöra sitt land
Charles de Gaulle hade inte kunnat bli ledare för France libre – det fria Frankrike – och upprättat sin exilregering om han inte blivit erkänd av andra regeringar. Charles de Gaulle hade inte heller något lagligt stöd för sitt agerande. Han var en obetydlig brigadgeneral vid tidpunkten för l’appel du 18 juin – det tal som de Gaulle höll via BBC 18 juni 1940 och som innebar början för France libre – det fria Frankrikes exilregering.
Tio dagar efter talet erkändes de Gaulle av Storbritannien. Marskalk Pétain hade för Frankrikes räkning slutit fred med Nazityskland, så de Gaulle hade egentligen inget lagligt stöd för sitt agerande. Han var inte vald eller utnämnd att leda det fria Frankrike. Han fick sin position genom utländska staters erkännande av honom. När ett land är ockuperat eller i händerna på en inkompetent och brutal diktator behöver en frihetsledare naturligtvis inte något lagligt stöd för att börja en frihetskamp för att frigöra sitt land.
Ungefär 90 procent av länderna i den västra hemisfären har erkänt Juan Guaidó som presidente encargado. Det talas mycket om att det hela är en inre angelägenhet för Venezuela och att utländska stater inte ska blanda sig i. Det är inte lite komiskt att höra detta från Ryssland och Kina. Dessa två länder har gigantiska ekonomiska och geopolitiska intressen i Venezuela. Kina har lånat ut tiotals miljarder till Venezuela med framtida oljeleveranser som säkerhet. Totalt har Kina investerat cirka 70 miljarder dollar i Venezuela. Man har undertecknat mängder av kontrakt gällande olja, gas och infrastruktur. Ryssland är också en betydande geopolitisk aktör i Venezuela och har också lånat ut stora belopp och som nu skickat en kontingent av legosoldater för att skydda Maduro mot sitt eget folk.
Dysfunktionell stat sedan länge
Det sägs ofta att Venezuelas ekonomiska kris beror på fallande oljepriser. Grunderna för den dysfunktionella staten lades dock redan under Hugo Chávez tid vid makten. Han räddades dock av höga oljepriser och en karisma kombinerad med populistisk retorik. Geopolitiskt positionerade han sig i den rysk-kinesiska sfären och en latinamerikansk axel Havanna -Caracas etablerades. Kuba skickade läkare och säkerhetsagenter mot leveranser av olja.
Nepotism och inkompetens bredde ut sig och det statliga oljebolaget PDVSA som rensades från kompetens och professionalism och blev ett politiskt verktyg i händerna på Chávez och hans underhuggare inom försvarsmakten. När maten och oljan har sinat så har antalet generaler eskalerat. 1993 hade Venezuela mindre än 50 generaler. I dag finns det över 4 000. Många av de mest kompetenta medarbetarna har lämnat och börjat arbeta i Colombia, Chile eller USA.
Inte bara produktion och vinst har gått ner kraftigt. Antalet olyckor där anställda omkommit eller skadats har eskalerat. PDVSA är förmodligen ett av världens mest vanstyrda företag. När oljepriserna väl faller uppenbarar sig det totala vanstyret i landet. Räddningen kommer från Ryssland och Kina som är stater med långsiktiga geopolitiska agendor och tjocka plånböcker.
De flesta generalerna är dock mer pragmatiker än djupt marinerade ideologer
Den viktigaste maktfaktorn i dagens Venezuela utgörs av försvarsmakten som består av politiserade och korrumperade underhuggare till Maduro. De flesta generalerna är dock mer pragmatiker än djupt marinerade ideologer. Om maktkalkylen av olika skäl skulle utfalla till Maduros nackdel, så skulle säkert de flesta generaler inte ha några problem med att byta lojalitet. I dagsläget gör dock de ledande potentaterna inom de väpnade styrkorna den cyniska kalkylen att Maduro, än så länge, utgör det säkraste kortet att satsa på. Rättssystemet har också helt kollapsat med politiska och partiska domstolar där människor inte får rättvisa rättegångar, vilket är ett problem i många länder, men Venezuela torde vara ett av de mest extrema även i detta fall.
Löjligt försöka vara neutral
Vi kan ju dock glädja oss åt att Sverige inte sällat sig till det totalitära blocket bestående av Ryssland, Kina, Turkiet och Syrien som aktivt stödjer usurpatorn Maduro. Naturligvis har även USA geopolitiska intressen i Latinamerika, men det innebär inte att USA med nödvändighet alltid befinner sig på fel sida. Att försöka vara neutral och låtsas som om det handlar om en inre konflikt mellan två politiska grupperingar är löjligt. Maduro avskaffade de sista resterna av demokratin 2015 och har ingen legitim rätt att företräda Venezuela. Nu har Sverige chansen att ställa sig på rätt sida. Att stödja demokrati och frihet. Den svenska regeringens nuvarande hållning i denna fråga är feg, falsk och ynklig.
EU-parlamentet röstade i går för ett erkännande av Juan Guaidò. Att S, MP, V och Fi röstade nej utgör ett svek mot Venezuelas folk och dess rätt till demokrati och frihet. Maduro har absolut ingen laglig eller moralisk rätt till makten. De som riskerar sina liv i kampen mot Maduro och hans underhuggare behöver allt internationellt stöd de kan få.
Johan Moberg
ordförande i Humanitas