I Göteborgs-Posten den 26 januari skrev Jan Jörnmark en intressant artikel om bostadssegregationen i Göteborg som jag till fullo instämmer i. Men jag vill komplettera med en del synpunkter av regional karaktär.
När Göteborg växte som snabbast på 1950- och 60-talen och inte minst när Angered, Biskopsgården och Västra Frölunda exploaterades var det två typer av bostäder som byggdes. De kommunala bolagen byggde hyresfastigheter och till bankerna anslutna företag byggde radhus, ofta i två våningar med små trädgårdar.
Förstärker segregationen
Efter byggkrisen på nittiotalet har i stort sett denna byggnation upphört. De kommunala bolagen har byggt mycket litet och även de privata fastighetsbolagen har undvikit att bygga hyresrätter och i stället byggt bostadsrätter. Vidare har det i Göteborg knappast byggts några radhus alls, bara i begränsad omfattning fristående kostsamma villor.
I båda fallen har detta medverkat till att en välsituerad del av befolkningen kunnat klara sin bostadsfråga och till en förstärkt segregering. Stora svårigheter har däremot uppstått för unga barnfamiljer med begränsad ekonomi och ensamstående som önskat en liten hyresrätt.
Nu har byggandet av bostadsrätter tagit fart bland annat som en del av den så kallade förtätningen. Även hyresrätter kommer att byggas, även om den gamla tanken på att hyrorna skulle hållas nere verkar svår att uppnå. Men frågan som ännu inte är löst gäller möjligheten att bygga något sånär billigt för den barnfamilj som vill bo med markkontakt, inte minst för sina barns skull. Var finns dagens täta radhusområden? Inte i Göteborg i alla fall.
Göteborg har stora markområden som skulle lämpa sig för sådan byggnation såväl på Hisingen som i nordväst. Varför sker inte detta?
Motvilja mot radhus hos S
Jag har hört argumentet att det är svårt att försörja sådana områden med kollektivtrafik varför de miljömässigt är olämpliga. Jag skall återkomma till detta argument men först vill nämna en annan synpunkt som jag bär med mig sedan jag satt i olika kommunala nämnder på 70-talet och föreslog att det skulle bygga fler småhusområden i Göteborg. Man sa från den tidens S-märkta majoritet, när vi satt och drack kaffe utanför de formella sammanträdena, att jag var dum som inte förstod att det inte låg i majoritetens intresse att bygga bostäder åt borgerliga väljare. Jag undrar om inte samma inställning råder i dag.
Effekten av att inte bygga småhusområden i Göteborg är att de som eftersträvar sådana nu söker sig till grannkommunerna. I dag bygger dessa fler bostäder i förhållande till Göteborg varav många småhus eller kedjehus. Effekten av denna expansion några mil utanför Göteborg är ett ökat pendlande främst med bil. Den omtanke om miljö som ”antismåhusplanerarna” har i Göteborg leder därför till större miljönackdelar genom ett ökat långväga resande. Miljömässigt är därför agerandet kontraproduktivt. De omfattande byggplanerna bör främst inriktas på just barnfamiljer med hygglig ekonomi.
Effekten av Göteborgs ovilja att tillgodose denna del av efterfrågan är därför ökad biltrafik men också förlorade skatteinkomster för Göteborgs kommun.
Helhetssyn saknas
Det finns mycket mer att säga om denna medvetet eller omedvetet planerade segregering. En förklarande faktor är att i regionen finns inte någon styrande planering av bostäder utan det är allas krig mot alla som gäller. I grunden handlar det om att kunna förena det kommunala planmonopolet med en gemensam strävan att bygga nya bostäder så att den regionala helheten blir så miljömässigt positiv som möjlig. Jag har pekat på detta i en artikel i GP för några år sedan som de ledande kommunala politikerna inte ville kommentera. Däremot instämde ett stort antal planerare och miljökämpar i min helhetssyn. Jag hoppas på en bredare diskussion denna gång.
Lars Nordström (L)
kulturgeograf och liberal regionpolitiker