Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Birro webb
Marcus Birro, författare. Bilder: Michaela Kälveskog och Per Wahlberg

Birro: "En stat som tar livet av minderåriga är pervers"

Är livet en gåva vi fått eller är det en ägodel som vi har rätt att handskas med hur vi vill? Frågorna är brännande aktuella sedan ett barn i Belgien nyligen fick dödshjälp, skriver författare Marcus Birro.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Marcus Birro, författare. (Bild: Michaela Kälveskog).

Under rätt lång tid har jag brottats med dessa frågor. Både för att jag under drygt ett år arbetat med en roman som väldigt mycket handlar om dessa frågor, om självmord och om de som blir kvar när en älskad människa frivilligt avslutar sitt liv, men också för att dessa frågor ligger mig så väldigt nära.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är inte förbjudet att ta sitt eget liv. Man äger alltså rätten att avsluta sitt eget liv. Men har vi rätt att kräva att andra, som en gång svurit en ed att rädda, lindra och värna allt liv, ska ta vårt liv om vi anser att vårt liv inte är värt att leva längre? Äger vi den rätten att kunna kräva detta av andra?

De som förespråkar dödshjälpen har onekligen en del argument som är väl värda att lyssna på. Varför ska en människa som vet att hon ska dö tvingas genomlida sin sista tid i svåra plågor? Varför äger hon inte rätten att själv bestämma när döden, som alltså är oundviklig, ska inträda?

Märker ni hur många frågor det finns?

Extra intressant att lyssna till

Det finns en grupp människor som det är extra intressant att lyssna till i det här sammanhanget och det är de som arbetar med människor som befinner sig i livets slutskede. Deras vittnesmål är skrämmande samstämmigt. Nästan alla människor har en obändig och stark livsgnista också i livets slutskede. Den palliativa vården handlar inte om att förlänga ett lidande utan att rensa undan slaggen som lidandet skapar för att under några ytterligare korta stunder skänka ljuset åter till patienten. Deras arbete är ovärderligt.

Jag är kristen och tror på Gud. Alltså tror jag att livet är en gåva som äger ett värde i sig självt. Men det är en relativt frisk människas syn på det hela. Den skulle kanske ändras om jag ställdes inför ett plågsamt och långsamt döende. Men jag tror det är omöjligt för mig nu att avgöra hur jag skulle resonera om jag hamnade i ett läge där jag enbart hade ett långt lidande framfor mig.

Mitt liv har tagit mig till platser och tillstånd som jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig. Det har funnits stunder i mitt liv när jag önskade att jag fick vara död. Men jag är lycklig i dag, när jag sitter på en småborgerligt behaglig uteplats i höstsolen och skriver detta, att allt och alla jag hade omkring mig under den där tiden strävade efter att återge mig min livsgnista tillbaka. De strök eld på den där sotiga stickan. De slog mina tröga, stumma stenar mot varandra tills gnistan återvände.

Livet är starkare än döden

När man vill dö finns det inte en enda cell i kroppen som orkar se bortanför mörkret. Det tillhör sjukdomsbilden. Men livet är starkare än döden. Man behöver inte tro på Gud för att inse vilken oerhörd stark längtan efter liv som är inbyggt i oss. När jag sitter en vanlig lördag på en lekplats med mina barn och ser mina egna drag i deras, när jag ser de leka och spela fotboll, så inser jag också att det fortfarande tack och lov finns skeenden, situationer, rörelser och händelser som är mer än mänskliga, som är en del av något större, något värdigare, något oerhört mycket skörare och vackrare.

Vår tid har lärt oss att endast det mänskliga är gott nog. Den andliga aspekten på tillvaron är så gott som totalt utplånad. Vi har gjort oss av med Gud. Jag har alltid varit nyfiken på hur tillvaron ser ut precis bakom den linje dit ögat inte når. Det går inte att skyffla in allt som lever i antingen fysik eller psyke. Vi är också ande. Alltså har vi i debatten om dödshjälp helt utelämnat detta perspektiv.

Ingen har rätten att kränka eller ta livet av någon annan. Livet är heligt. Allt liv är heligt. Det gäller såväl i början som i slutet av livet. Jag tror det finns en befrielse i att faktiskt lägga ner vapnen som människa, sträcka fram händerna och säga: ”Jag äger inte tillträde till frågan om liv eller död. Någon annan äger den rätten”.

Belgien har gått längst

Det finns länder som legaliserat dödshjälp. I Belgien har man gått längst. Där har till och med barn fått hjälp att dö. ”Förskräckligt”, tycker väl de flesta. Men det är bara en sorts naturlig förlängning av ett samhälle och en samtid som säger sig vara herre och domare över liv och död. Förutom Belgien är dödshjälp tillåtet i Holland, Schweiz och Luxemburg. Där är alltså livet inte heligt längre. Inte heller okränkbart. Där är livet en förhandlingsfråga. Där är döden en utväg som samhället ska kunna bistå en medborgare med om denne anser att livet inte är värt att leva längre.

För egen del anser jag det vara en sorts bottennivå av mänsklig värdighet att ha en stat som tar livet av en minderårig i en sorts perverterad form av högmod.

Du behöver inte tro på Gud för att hålla med om att livet är heligt. Det räcker med att ta en promenad en tidig morgon i vilken skog som helst och vända ansiktet mot himlen. Du lever. Du gör det för din egen skull och för alla som älskar dig. Men du lever också av väldigt många andra anledningar som du inte kan förklara och inte själv är upphov till. Det livet, det inre, varma, glödande livet som är dig givet, ska ingen mänsklig kraft ha rätten att utsläcka.

Marcus Birro

författare som nyss avslutat arbetet med romanen Lämna mig aldrig som utkommer i början av 2017. Romanen är en brutalt ärlig kärlekshistoria och en bok om dem som lämnas kvar vid uppbrott och självmord. (Förlag Bladh By Bladh).

Mest läst