Frågan om det behövs en särskild skolform, särskola, för elever med intellektuell funktionsnedsättning (tidigare benämning utvecklingsstörning) har återkommande utretts och debatterats i Sverige, senast denna vår mot bakgrund av en studie från högskolan i Halmstad.
Kritiker av systemet med en särskild anpassad skolform för elever med intellektuell funktionsnedsättning använder begrepp som kategorisering och tar upp att den särskilda skolformen, särskola, vare sig ger behörighet att söka högre utbildning eller ger någon formell yrkeskompetens. I Skolverkets allmänna råd angående mottagande i grundsärskolan och gymnasiesärskolan (2013) anges också, förutom möjligheten till anpassningar av kunskapskraven, att de framtida studiealternativen och yrkesvalen begränsas.
Skolformen inte hindret
Utifrån vår kliniska erfarenhet och forskning ser vi ett behov av att klargöra att det är den intellektuella funktionsnedsättningen – inte skolformen i sig – som begränsar möjligheterna till fortsatt utbildning inom teoretiska områden. Detta konstaterande motsäger inte på något sätt att personer med intellektuell funktionsnedsättning har rätt till ett livslångt lärande. Satsningar på och utvidgning av till exempel särvux vore viktiga åtgärder för att säkra dessa rättigheter.
Syftet med en diagnos, ordet betyder ”genom kunskap”, är att ”öppna dörrar” för anpassad hjälp och stöd. Självklart behövs också en anpassning av pedagogiken under skoltiden. Den skolform som benämns särskola tillhandahåller en sådan anpassad pedagogik. Gymnasiesärskolan är fyrårig och har ett flertal yrkesinriktade program.
När vi märker att inte ens barn med svag teoretisk begåvning (inom ”normalvariationen”) försäkras adekvata pedagogiska anpassningar i dagens skola – med uppskruvade krav på kognitiva förmågor – är det svårt att förstå hur elever med intellektuell funktionsnedsättning ska få den hjälp de behöver i grundskolan och gymnasieskolan. Inte heller finns för barn med koncentrationssvårigheter och för barn med autism utan intellektuell funktionsnedsättning något garanterat stöd i grundskolan och gymnasieskolan.
Kräver anpassad undervisning
Data från studier vid Halmstad högskola, baserade på ett nationellt register på drygt 12 000 före detta elever från gymnasiesärskolan, med olika grader av intellektuell funktionsnedsättning, har visat att 78 procent av dessa unga vuxna befinner sig utanför den ordinarie arbetsmarknaden. I detta sammanhang borde det vara viktigt att ta upp att det inte är skolformen i sig, utan elevernas intellektuella funktionsnedsättning, som försvårar på dagens arbetsmarknad.
Skolan för elever med intellektuell funktionsnedsättning måste vara anpassad och erbjuda den pedagogik som i dag särskolan och gymnasiesärskolan tillhandahåller. Insikten om att den intellektuella begåvningen är olika mellan människor måste bli självklar i debatten; det kan aldrig vara eftersträvansvärt att alla ska bedriva högskolestudier. Alla har lika värde, men vi är inte lika.
Elisabeth Fernell
barnneurolog, professor i barn- och ungdomspsykiatri
Carina Gillberg
barn- och ungdomspsykiater, docent
Ida Lindblad
psykolog, med dr
Eva Billstedt
psykolog, docent
Jakob Åsberg Johnels
pedagog, docent
Gunilla Westman Andersson
specialpedagog, med dr
Magnus Landgren
barnneurolog, med dr
Mats Johnson
barnläkare, med dr
Christopher Gillberg
barn- och ungdomspsykiater, professor
Samtliga Gillbergcentrum, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet