Barns integration kräver ömsesidigt ansvar

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Det är inte bara invandrare och personer med utländsk härkomst som har erfarenheter om hur integrationen fungerar i Sverige. Bara för att man är infödd svensk verkar man vara diskvalificerad från att på allvar delta i integrationsdebatten.

De problem och utmaningar som lyfts fram i dag fanns mestadels redan under min uppväxt i en av förorterna för länge sedan, men politiker säger dock fortfarande samma sak efter flera decennier: ”Vi måste arbeta långsiktigt”. De fortsätter tyvärr blunda för verkligheten och åsidosätter barns integration.

Jag har växt upp i ett av Göteborgs miljonprogramsområden på 1960- och 70-talen och är gift sedan mer än 30 år med en utomeuropeisk kvinna med gemensamma barn. Det finns många infödda svenskar (kvinnor och män) som är föräldrar eller ingår i familjer som har invandrarbakgrund, men deras perspektiv kommer sällan fram. Jag gör ett försök att spegla detta perspektiv baserat på egna erfarenheter som förälder i en sådan familj.

ANNONS

Integrationspolitiken är välmenande och generös, men samtidigt felriktad. Den är inte förankrad i den verklighet som präglar dessa barns uppväxt och utgår från barns olikheter snarare än likheter. Det verkar finnas förväntningar att barn med invandrarbakgrund är annorlunda än svenska barn

Min utomeuropeiska fru och jag flyttade till Sverige i slutet av 1980-talet med våra små söner från en annan kontinent. Vi blev hänvisade till en bostad i en av Göteborgs förorter som redan vid denna tidpunkt var invandrartät med få svenska barn i skolklasserna. Vi valde att flytta efter en tid för deras skull till ett mindre samhälle för att de skulle få gå i en ”svensk” skola och växa upp med svenska barn.

Skulle inte prägla deras uppväxt

Min fru var väldigt tydlig med att hennes kultur (värderingar och traditioner) från hemlandet inte skulle prägla deras uppväxt, trots att hon älskar sitt land, sitt folk, sin kultur. Det fanns samtidigt värderingar och traditioner i den svenska kulturen som hon personligen inte tyckte om, men som hon delvis anpassade sig till efterhand.

Hon gjorde dock tydligt att barnen inte skulle växa upp i Sverige och känna sig som invandrare. Hon var förutseende och insåg faran att de kunde växa upp i Sverige och inte känna sig som sina svenska kompisar, och i förlängningen som svenskar i vuxen ålder.

ANNONS

Barn med invandrarbakgrund som växer upp i Sverige påminns ständigt om detta under sin uppväxt. Dessa barn kan bli bemötta med andra måttstockar och beteenden än svenska barn (det vill säga särartstänkande). Det kan handla om att skolan inte ställer samma krav på kunskaper och färdigheter i det svenska språket. De har hemspråksundervisning i stället för extra undervisning i svenska. Vi valde att prata min frus hemspråk i hemmet i stället för hemspråksundervisning.

Tillåts vara frånvarande i skolan

Barn med invandrarbakgrund kan dessutom tillåtas vara frånvarande från vissa delmoment i olika ämnen i skolan (till exempel gymnastik-, religion-, historia- och sexualundervisning) efter föräldrars påtryckningar. Skolan kan dessutom bortse för oönskade beteenden och handlingar samt svaga prestationer hos dessa barn på grund av föräldrars utländska bakgrund. Vid ett tillfälle på ett kvartssamtal med klassföreståndaren fick min fru höra att en av våra söner gjorde så gott han kunde, men han gjorde ju ingenting!

I skolan kan de uppmuntras att rita teckningar och berätta för sina klasskamrater om sina föräldrars hemland – ett land som de aldrig kanske besökt. De kanske uppmanas att ha icke-svenska förebilder inom idrott eller i samhället. Under uppväxtåren förstärks dessa barns icke-svenska identitet och de kallas dessutom senare i livet för andra generationens invandrare.

ANNONS

Det präntas omedvetet in i deras identitet och självbild att de inte är som svenska barn, vilket kan vara förödande för deras förutsättningar i framtiden att känna sig som en del av det svenska samhället.

Dessa barn kan känna frustration inför det faktum att de inte känner sig som andra barn i Sverige. De kan växa upp i tron att de har de samma nationella identitet som sina föräldrar. Föräldrarna kan dessutom bidra till att bibehålla nostalgin om sitt hemland (inklusive värderingar och traditioner) under sina barns uppväxtår. Detta kan leda till rotlöshet och en känsla av att vara annorlunda för dessa barn och att inte passa in i samhället. Dessa barns sätt att vara och tala kan försvåra deras integration.

Decennier av felriktad politik

Här följer några förslag på att ändra inriktning efter decennier av felriktad integrationspolitik för barn med invandrarbakgrund och deras föräldrar för att motverka utanförskap och i stället skapa förutsättningar för deras naturliga integration i det svenska samhället:

  1. Tillämpa samma förväntningar och krav på alla barn och deras föräldrar oavsett nationalitet, etnicitet och religion.

  1. Samma fri- och rättigheter samt skyldigheter för alla barn och deras föräldrar oavsett nationalitet, etnicitet och religiös tillhörighet.

  1. Upphör med all hemspråksundervisning som borde vara föräldrarnas naturliga ansvar.

  1. Sluta betona barns olikheter bara för att de har invandrarbakgrund.

  1. Beakta att föräldrars kulturella särintressen kan försvåra deras barns integration.

Integrationspolitiken för barn med invandrarbakgrund bygger på en illusion om integration, men som i stället kan förstärka deras separation från det svenska samhället. Det krävs också att föräldrarna tar ansvar för sina barns integration, snarare än att bidra till deras alienering, i det svenska samhället – ett ömsesidigt ansvar för samhället/skolan och deras föräldrar oavsett om de är infödda eller har invandrarbakgrund!

ANNONS

Göran Svensson

professor och forskningschef, Oslo School of Management, Norge. Verksam internationellt i olika kulturella kontexter

ANNONS