Roten till de återkommande kriserna i det kapitalistiska systemet är vårt nuvarande penningsystem. Utan allmänhetens vetskap har bankerna nämligen skaffat sig möjligheten att skapa pengar ur intet genom utlåning. Det innebär att affärsbankerna skapar nya pengar när de ger lån till sina kunder. Processen kallas penning- eller kreditmultiplikator. Begreppet syftar på en förvirrande cirkellogik: Varje kredit blir en deposition någonstans i banksystemet som i sin tur berättigar banken till skapande av en ny kredit. Så kan det hålla på, och resultatet är att 95 procent av alla pengar skapas på detta vis. Resterande fem procent är kontanter skapade av centralbanken. Centralbanken har alltså ingen bra kontroll över penningmängden.
Bankernahar naturligtvis intresse av att ge så mycket kredit som möjligt. De tjänar pengar på räntan. De expansiva penningmängderna leder regelbundet till spekulativa bubblor som i sin tur skapar avsevärda skador i realekonomin. I krisen socialiseras sedan skulderna och vinsterna privatiseras.
Eftersom räntebeloppet aldrig skapas samtidigt med lånet tvingas vi kollektivt låna mer för att betala räntan. Skulderna måste därför växa och därmed måste även ekonomin växa. Skulden är ju ett prestationskrav. Därför fungerar systemet bara så länge allt växer – exponentiellt dvs. mot oändligheten. Vilket såklart inte fungerar på en begränsad planet. Någon gång brakar allting ihop.
Blind fläck
Eftersom våra ekonomer och politiker har en blind fläck och inte förstår dessa sammanhang så försöker man vara dessa omöjliga tillväxtkrav till lags. Tillväxtfällan kräver en allt mer hänsynslöst exploatering av arbetskraft och naturresurser. Utan insikt i den systemiskt förutbestämda självdestruktivitet vi befinner oss i, är våra politiker dömda att misslyckas. Samhället hamnar förr eller senare i en återvändsgränd där varken ytterligare skuldsättning, sparåtgärder eller ytterligare tillväxt är tillräckliga för att betjäna de exponentiellt exploderande fordringarna.
Demokratiska rättigheter urholkas och socialstaten demonteras för att trygga fordringsägarnas intressen. Precis som under 30-talet ökar stressen i samhället och extremistiska strömmingar blir starkare. En farlig politisk utveckling börjar ta fart och hotar demokratin och medmänskligheten.
Redan under 30-talet identifierade många inflytelserika ekonomer den viktigaste orsaken till den dåvarande djupa ekonomiska krisen: kopplingen mellan kreditgivning och pengaskapande. De krävde därför att bankerna endast skulle låna ut det de verkligen hade som reserv i centralbankspengar. På så vis skulle kreditgivningen förbli bankernas affär och pengaskapandet återigen bli statens. Chicagoplanen, som reformförslaget kallades, övervägdespå allvarav den då sittande amerikanska presidentenFranklin Roosevelt.Men bankernas motstånd var för starkt.
Valutafondens forskare
Två forskare hos Internationella Valutafonden, Jaromir Benes och Michael Kumhof, har nyligen med hjälp av avancerade datormodeller undersökt effekterna av en sådan penningreform för dagens USA. Resultaten av studien är häpnadsväckande. En sådan penningreform skulle avsevärt dämpa konjunkturcyklerna, bank-runs skulle förhindras och de privata och offentliga skulderna skulle minska dramatiskt. Sammantaget skulle detta leda till enorma samhällsvinster: ekonomin skulle växa på grund av lägre räntor och skatter, bättre fungerande marknad och låg inflation. IWF-forskarna anser därför reformen vara en ytterst önskvärd politik.
Studien markerar ett paradigmskifte inom nationalekonomin. Att bankerna själva skapar pengar och därmed efterfrågangenom kreditgivninghar hittills ignoreratsi ekonomernasmodeller.Denna faktor har en avgörande betydelse, men den har helt förbisetts i den moderna makroekonomiska litteraturen, menar debådaIMF-forskarna. Om ekonomerna inte förstår orsakerna till krisen, hittar de inte heller en lösning.
Enligt grundlagen utgår all offentlig makt från folket. Att låta bankerna skapa pengar är en enorm maktöverföring till privata, ej demokratiskt legitimerade intressen.
Enligt grundlagen skall den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten och det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.
Omöjliggör hållbar utveckling
Ett penningsystem som tvingar oss till en exponentiell tillväxt av skulder och av ekonomin omöjliggör en hållbar utveckling och missgynnar definitivt den enskildes välfärd.
Vårt penningsystem strider därmed mot grundlagen.
Det finns därför övertygande skäl att undersöka de reformförslag som går ut på en separation av penningskapandet från kreditgivningen. Penningmakten ska överföras i demokratins kontroll. En viktig nyckel till en social, ekologisk och ekonomisk hållbar utveckling är en penningreform.
Yoshi Frey
socionom och författare
