Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

skoskav webb
Det måste dock gå att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det finns uppsidor och nedsidor med allt, men framförallt måste vi orka stå emot det gift som avhumaniserar människor runt om oss, som skuld till allt inklusive en systemkollaps som aldrig blev av, skriver Mikael Jansson (L).

Att vilja vara god är inget fel!

Den svenska debatten befinner sig på ett sluttande plan. Särskilt debatten om invandringspolitiken. Och det skaver. I ivern att övertrumfa varandra med förenklade svar på komplicerade frågor glömmer vi att debatten handlar om människor med samma rätt att leva i fred och frihet som vi själva. Det som skaver är att det plötsligt blev fel att just försöka vara en anständig och god människa, skriver Mikael Janson (L).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är något som skaver i den svenska debatten. Alla som haft skoskav vet att det kan sluta illa. Det som var omöjligt att prata om för bara ett par år sedan är nu tvärtom legio. Åsikterna om invandring har alltid funnits. Ny Demokrati kunde på sin tid plocka poäng på det. Det var dock mest ett pajaseri som rentav vaccinerade oss ett tag till mot den mer rena invandrarfientlighet som Sverigedemokraterna odlade i hägn av sin råbarkade Vitmaktrörelse. Och visst har det funnits fog att peka på en ökande social oro långt innan alla i dag försöker övertrumfa varandra med allt hårdare tag. Som om hårda tag skapar mindre av utanförskap.

Min poäng är inte att gå till försvar för en misslyckad svensk integrationspolitik. Däremot försvarar jag gärna hur lyckad den varit för de många.

Jag brukar själv tänka tillbaka på besöken vid Hammarkullekarnevalen i början av 2000-talet. Där de flesta såg en färgsprakande lättklädd fest, såg jag en främmande fågel. Inte i det svenska samhället som tvärtom gladdes åt det vi så oerhört svenskt kallar för att få vara lite ”osvenska”, men väl i festivalens egen betongförort. En förort med allt fler förvirrade grabbar som, uppiskade av källarmoskéernas muslimskt tunna men islamistiskt starka predikningar, börjat agera moralpoliser gentemot allt mer begränsade invandrarkvinnor. När jag och liberalerna i Göteborg lyfte behovet av ett kommuncentralt kunskapscentrum mot fanatism och extremism, utifrån det vi såg och hörde, fick vi ta mycket stryk.

Däri har Hampus Magnusson i dagens Moderater helt rätt, att det är bra att man nu pratar om Göteborgs riktiga problem i stället för den glättiga bilden, fast lite sent och med fel sikte från hans och moderaternas sida skulle jag säga. Min poäng är inte att gå till försvar för en misslyckad svensk integrationspolitik. Däremot försvarar jag gärna hur lyckad den varit för de många. Utan det hade vi inte klarat vården, omsorgen och företagandet. Det är svart på vitt verkligheten runtom oss. Och nej, jag tror inte för den skull Sverige kan ta emot alla människor som är på flykt i världen.

Oresonligt fokus

Det som dock skaver nu är det helt oresonliga fokus som är på invandringspolitiken, utan någon sans och måtta, där äpplen och päron blandas friskt för att i slutändan blanda bort alla korten. Givetvis var den ”humanitära stormakten” en illusion och värsta sortens självinbillning som gödde en åsiktskorridor, den har jag inte minst sagt själv blivit utsatt för, men det fanns ändå ett uns av anständighet i att vilja vara en god nation i en hård värld. Precis som det finns en anständighet i att vilja vara en god människa, även med de fel och brister och stundtals rena hyckleriet som det innebär att vara en människa.

Givetvis var den ”humanitära stormakten” en illusion och värsta sortens självinbillning som gödde en åsiktskorridor, men det fanns ändå ett uns av anständighet i att vilja vara en god nation i en hård värld.

Det som skaver nu är att plötsligt blev det fel att just försöka vara en anständig och god människa. Någonstans har nyanserna suddats ut. Det finns alltid en bortre gräns, men i dagens debatt ser jag inte att den gränsen dras. Det är en farlig utveckling för därmed lämnar vi också grundläggande demokratiska värderingar och principer åt sitt öde.

Den mest grundläggande demokratiska principen kan skrivas som att utgå från alla människors lika värde och därmed allas rätt att få leva i en demokrati. Har jag den rätten har alla andra det också. Demokrati är inte bara ett kontrakt mellan mig som medborgare och den stat jag är medborgare i. Demokrati är också att ha ett globalt ansvar och att verka för att andra skall ha samma rätt som jag själv att få leva i fred, frihet och demokrati. Så enkelt och precis så svårt är det.

Sluttande plan

Det är där jag blir orolig, när även de som borde stå upp för detta grundläggande ansvar verkar ha glömt av det i ivern att övertrumfa varandra med förenklade svar på komplicerade frågor. Vi har helt glömt av att det är människor med människors rätt att bli sedda som människor. Det är det sluttande plan vi befinner oss mitt på. Det skaver.

Någon miljon flyktingar från ett sönderbombat Syrien hade inte varit några problem för 500 miljoner människor i EU, om bara viljan funnits, men det gjorde den inte. Bilden av den danske mannen som spottade på passerande kvinnor och barn som fått sina liv söndertrasade och med umbäranden sökte en trygg hamn och famn någonstans, eller den ungerska journalisten som lade fällben på de mest utsatta människor på flykt, är en skam att bära i det kedjebrev som blev europeisk flyktingpolitik.

Någon miljon flyktingar från ett sönderbombat Syrien hade inte varit några problem för 500 miljoner människor i EU, om bara viljan funnits, men det gjorde den inte.

Det får vi leva med och göra det bästa av. Inte minst ge familjer möjligheter att återförenas och satsa på de som kommit samtidigt som vi hittar olika nya former för att hjälpa våra medmänniskor där vi kan. Men ingen politiker vågar i dag säga det. I stället skall alla kostnader redovisas heter det. Kunde vi med en resolut politik i stället skola de som nu kommit så att de kan gå in i yrken som i dag skriker efter personal är det inget annat än en ren investering för framtiden, särskilt ställt mot alternativet.

Hårdare tag och mjukare famnar

De problem som finns är ju inte heller de nyanlända, men i debatten blandas de med andra och tredje generationens rotlösa. Det är generationer av misslyckande och det finns en berättigad kritik över att vi varit naiva. Vi säger jag, även om nog få lyft problematiken så konsekvent och hårt ansatt som jag under mina år i Göteborgs kommunfullmäktige.

Det fanns också de, skall sägas, som satte denna naivitet i system för betydligt snävare vinster. Precis som borgmästaren i Molenbeek i Bryssel, den kommun som skickat flest IS-terrorister i Europa, köpte röster med föreningsbidrag mot att blunda för oegentligheter med hur medlen nyttjades, har vi haft samma situation i våra förorter i Göteborg. Det behövs nu en blandning av både hårdare tag och mjukare famnar för att på allvar rusta polis, socialtjänst och skola för att successivt återta förlorad mark. Det bygger också på svenska värden om demokrati, solidaritet och jämställdhet att gälla för alla i hela Sverige.

Framförallt måste vi orka stå emot det gift som avhumaniserar människor runt om oss.

Det måste dock gå att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det finns uppsidor och nedsidor med allt, men framförallt måste vi orka stå emot det gift som avhumaniserar människor runt om oss, som skuld till allt inklusive en systemkollaps som aldrig blev av. Vi vet i Europa av historien hur tunn den civiliserade fernissan är och ingen annan än vi själva kan vårda den. Det är att vara på den goda sidan, utan att vara naiv men inte heller så enfaldig som den politiska debatten tillåtits bli. Innan det som skaver blir en oåterkallelig kallbrand. Vi är farligt nära.

Mikael Janson (L)

kandidat till riksdagen för Liberalerna i Göteborg

 

Mest läst