Som många andra har jag de senaste veckorna följt en del av forskarverksamheten på Göteborgs universitet, närmare bestämt fallet med hundarna som används för att forska om tandkött och tandbryggor (till människor).
Hur forskningen exakt utförs och vad som sker med hundarna (labradorer) kan den intresserade läsa om på annat håll. Här vill jag ta upp en annan fråga: Hur stor del av forskningsanslagen används de facto till att utveckla andra metoder för forskning om samma sak?
På universitetets egen hemsida kan man läsa att universitetet tillsammans med Länsstyrelsen och Jordbruksverket godkänt dessa typer av djurförsök.
På universitetets egen hemsida kan man läsa att universitetet tillsammans med Länsstyrelsen och Jordbruksverket godkänt dessa typer av djurförsök. De försvarar sig med, som jag läser det, mestadels känslomässiga argument. Försöken är ”nödvändiga” för att människor ska ”kunna tala och tugga”. De påstår sig förstå att ”det väcker mycket känslor” att få information om dessa hundars levnadsvillkor, men att det inte finns några alternativ.
Men är det verkligen sant att det inte finns alternativ? Hur vet de det? Och om det inte finns, varför utvecklas inte sådana metoder (i stället för det vanemässiga, otidsenliga och oetiska användandet av djur)?
Jag skulle vilja få svar på frågan: Exakt hur stor del av det ekonomiska anslaget och forskningstiden används för att sondera och utveckla alternativa metoder som inte innebär plågsamma djurförsök? Arbetstid och pengar alltså. Det är ju det som måste till för att några alternativ ska uppstå. Och vilja.
Det skulle nog vara lugnande för många att veta att arbete med alternativ faktiskt pågår och att de forskare som säger sig vilja använda sådana ägnar en del av sin arbetstid för att utveckla dem.
Det är svårt, i det närmaste omöjligt, att föra en förnuftsbaserad etisk diskussion om djurförsök med de människor som använder sig av dessa. Men jag provar.
En hel del år i jordelivet har gett mig erfarenheten att det är svårt, i det närmaste omöjligt, att föra en förnuftsbaserad etisk diskussion om djurförsök med de människor som använder sig av dessa. Men jag provar.
Jag vill bara få ett konkret svar från en forskare på institutionen ifråga. Eller från informationsenheten, som tycks ha tillgång till de uppgifterna. De anställda på universitetet har ju att uppfylla den så kallade ”tredje uppgiften”, alltså öppenhet och att försöka svara på allmänhetens frågor.
Jo, förresten en kort fråga till: Varför har ni döpt en av hundarna till ”Tjorven”?
Namngivningen i sig blir nästan en form av desinformation. Det som utspelas i dessa laboratorier är väldigt, väldigt långt ifrån Astrid Lindgrens värld.
Margareta Lindholm
författare