Skolan är en reflektion av det samhälle vi lever i – ett samhälle där extrema ideologier, rörelser och röster breder ut sig. Samtidigt kan vi konstatera att lärare upplever utmaningar med att bemöta intoleransen i klassrummet på ett konstruktivt sätt. Det är en bekymmersam kombination som kräver åtgärder.
Vi kan konstatera att framväxten av en aggressiv chauvinistisk nationalism, växande antisemitism och religiös fanatism utmanar vår demokrati. Å ena sidan förväntar vi oss att skolan med sitt demokratiska uppdrag ska bidra till att förhindra denna utveckling, å andra sidan tycks det ha blivit svårare att omsätta denna önskan i praktiken då den svenska skolans utveckling har rört sig i en riktning som försvårar detta arbete.
Ytterst hårt skolklimat
Segregationen och den bristande likvärdigheten gör att skolklimatet är ytterst hårt på vissa skolor, särskilt vad gäller bristande tolerans. I vissa skolor kan föraktet för ”den andre” – den av annan religiös uppfattning, kultur, etnicitet eller politisk åskådning – vara explicit och störa såväl skolmiljö som inskränka elevernas grundlagsstiftade rättigheter.
Mycket tyder på att demokratiuppdraget går bra att verkställa i sammanhang där eleverna redan är demokratiskt sinnade, men att det är betydligt svårare i sammanhang med uttalad antisemitism, rasism och annan extremism. Då är det stor risk för att undervisningen mynnar ut i destruktiva konfrontationer eller att man helt enkelt undviker att genomföra demokratiuppdraget. För att lyckas med uppdraget behöver det erbjudas stöd och kompetensutveckling i den omfattning som är påkallat av problemets omfattning och komplexitet.
Stort behov av fortbildning
Vi har alla tre deltagit i olika fortbildningsdagar och temadagar mot rasism. Även om dessa kan vara välbehövliga, är det naivt att tro att problemet med radikalisering skulle gå att lösa med hjälp av temadagar. Uppslutningen och de ivriga diskussionerna under sådana dagar tyder på att engagemanget och viljan finns, men inte resurserna och formerna som skulle göra verklig nytta. När skolan stod inför stora utmaningar inom matematikundervisningen och läs- och skrivförmågan, genomfördes omfattande fortbildningssatsningar till kostnader av hundratals miljoner kronor.
Man kan fundera på om det skulle behövas motsvarande statliga satsningar på fortbildning, denna gång med inriktning mot demokratiuppdraget. Den långtgående segregationen i skolan kräver också ett nytt sätt att tänka kring demokratiuppdraget, där innebörden förtydligas mot att elever med olika bakgrund måste interagera med varandra i den gemensamma skolan.
Bengt Westerberg ledde en utredning åt regeringen om hur skolan skulle kunna arbeta med demokratiuppdraget och påtalade redan 2012 ett behov av ett lärarlyft värt flera hundra miljoner. Sedan dess har väldigt lite hänt medan behovet i dag troligen är större än det var 2012.
Ett bra exempel på de effekter som en sådan satsning kan ge är att ett 100-tal lärare från hela landet varit villiga i att genomgå Segerstedtinstitutets 15-poängs kurs Tolerans, identitet och extremism och att den typen av omfattande insatser faktiskt leder till konkret förbättring. Bland annat har fem av pristagarna till Hédi Frieds Pris, vilket delas ut till lärare som utmärkt sig i sitt arbete för ett tolerant samhälle genom undervisning om Förintelsen, varit studenter i just denna kurs. Liknande satsningar kommer att sänka tröskeln för de lärare som vill rusta sig för att arbeta med dessa frågor i de svåraste miljöerna.
Vitt skilda synsätt
Det är ett nytt samhälle jämfört med för bara tio femton år sedan, fler människor från olika delar av världen med vitt skilda synsätt. Demokratiuppdraget måste försvaras alldeles oavsett. Det handlar faktiskt om inget mindre än Sveriges framtid, hur klichéartat det än låter.
Hédi Fried
författare, legitimerad psykolog och psykoterapeut
Christer Mattsson
lärare, filosofie doktor och biträdande föreståndare för Segerstedtinstitutet
Åsa Fahlén
ordförande Lärarnas Riksförbund