Modeföretagens och en del slöjbärares argument om att synliggöra slöjbärare som frivilligt tar på sig slöjan håller inte.
För det första blir reklam för hijab med nödvändighet reklam för ett politiskt mode. Denna kampanj är unik i Sverige men inte globalt. Flera modeföretag i den ”muslimska världen”, till exempel i Turkiet har sedan 1980-talet försökt normalisera slöjan genom att sudda ut gränsen mellan religiositet och mode. Att göra mode av hijab förknippas ofta med uppkomsten av politisk islam och framväxten av en muslimsk medelklass. Exempelvis var turkiska företags slöjmode ett svar på en västorienterad medelklass vars livs- och klädstil ansågs vara uttryck för moraliskt förfall. Dessa företag har till skillnad från Åhléns och H&M varit tydliga med att deras agenda är ökad islamisering av samhället.
Marknadschefen för Åhléns säger att varuhuset är för alla vilket de vill visa i sin kollektion. Företaget vill ”synliggöra slöjbärare” och att kampanjen ”speglar dagens Sverige”.
Utnyttjas av islamister
Modeföretagen borde rimligtvis känna till att islamister gärna utnyttjar marknadsliberalismens jargong om fria konsumenter som gör fria val. Med den algeriska feministen Lalia Ducos ord, som bevittnade islamisters brutalitet mot slöjvägrare i Algeriet under 1980- och 90-talen, har mer slöjkonsumtion blivit en uttalad strategi för islamister i väst. De gör allt för att uppbackas av kvinnor. Utan kvinnor får de sämre gehör i väst. I stället för att tala för och om kvinnor låter de kvinnor tala om brödernas religion. Detta för att kringgå en utbredd antipati mot manliga islamisters propaganda för islam. Många högljudda slöjbärare är en del av denna agenda. Modeföretagen inför sålunda inte mode i islam utan snarare islamism i modevärlden.
Modeföretagen rättfärdigar sin kampanj genom att hänvisa till en efterfrågan från muslimskor som av ”egen vilja” bär slöja. Problemet med detta argument är att slöjbärares ”fria vilja” och ”aktörskap” varken är ett starkt eller vettigt argument för att legitimera slöjan som är ett uttryck för institutionaliserad könssegregering. Hijab är vare sig ett oskyldigt uttryck för val av klädkod eller för kulturell och religiös identitet.
Trots slöjbärares personliga motiv springer de i verkligheten manliga islamisters ärenden och utkämpar deras strider i ”aktörskapets”, ”frihetens” och ”självständighetens” namn. Detta innebär inte att man gör passiva offer av de som högljutt försvarar slöjan. Dessa är aktörer i allra högsta grad men sådana som på ett mer effektivt sätt än sina skäggprydda bröder normaliserar slöjan i offentligheten.
Väljer sin ofrihet
Det är underligt att moderföretagen låter sig förföras av ”fria” slöjbärares kluvna tunga. Att frivilligt välja politisk islams fana är varken frihet eller självständighet utan deltagande i en rörelse vars främsta måltavla för hot, våld och förtryck är kvinnor. Frihet för dessa slöjbärare blir frihet att välja sin underordning och att välja sin ofrihet vilket inte ska främjas av staten och marknaden.
Modeföretagen bör fråga sig om det är en tillfällighet att ”fria” slöjbärares identitetsmarkör är densamma som islamisters obligatoriska uniform för kvinnor i Iran, Afghanistan, Somalia, Sudan, Saudiarabien, Egypten, Irak, Syrien och Palestina.
Vidare bör modeföretagen inse att slöjbärande i västvärlden inte är ett sätt att anonymt smälta in i mängden, utan snarare ett slags exhibitionism, en provokation och ett motstånd mot samhällets normer om mäns och kvinnors lika värde. Det är ett sätt att överföra moskéernas rum till det offentliga rummet. Det är ett led i islamisters försök att könssegregera samhället genom skilda ingångar för män och kvinnor, skilda böneutrymmen, könssegregerade matsalar, cafeterior, restauranger, bibliotek, SFI-skolor, arbetslokaler och badhus.
Hjälper islamister på traven
Tvärt emot modeföretagens motiveringar att de inte tar ställning för slöjan, har de gjort ett val. Följden av detta val blir att de hjälper islamister på traven för att angripa viktiga principer om sekularism och jämställdhet. Som Europadomstolen för några år sedan fastslog i ett avgörande i ett turkiskt fall, där en student förbjöds bära slöja, ska jämställdhet och sekularism ges företräde framför enskilda individers rätt att yttra sin religiösa tro.
Dessutom bör ”fria” slöjbärares intressen väga mindre än sådana kvinnors intressen som fråntas en meningsfull möjlighet att välja eller välja bort hijab på grund av påtryckningar, tvång och våld från familj och utomstående.
Avslutningsvis vill jag betona att modeföretagen genast bör avbryta sin kampanj för att förföra muslimskor att konsumera mer hijab. Kampanjen bör också upphöra med anledning av att en del slöjvägrare som tidigare kunde komma undan genom att inför familjen skylla på dåligt slöjsortiment i Sverige får nu än mer kringskuret spelutrymme när utbudet ökar.
Devin Rexvid
doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet
