Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Debatt 22/10 Piller löser inte livskriser för unga människor

    Det är inte rimligt att förminska unga människors liv till en diagnos och att nära nog rutinmässigt skriva ut psykofarmaka till en ung människa som befinner sig i en krissituation. Unga, som i det sammanhang de lever, reagerar på ett fullständigt normalt sätt. Med sorg, vrede, vanmakt och rädsla, skriver Carina Håkansson.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Elin är tolv år och hon har diagnos depression. Sedan tre månader tillbaka tar hon dagligen en tablett utskriven av läkare på BUP. När jag träffar henne och hennes pappa berättar han att det känns lite oroligt eftersom läkaren sa att det finns en ökad risk för självmord den första tiden med medicin.
    Stefan är 14 år. Han har också diagnosen depression och liksom Elin tar han dagligen medicin mot detta. Karin är 13 år. Hon har diagnos depression vilken hon fick efter ett samtal med läkare på BUP. Han skrev vid samma tillfälle ut medicin till henne.
    Väldigt ofta möter jag unga människor som varit i kontakt med BUP och som efter det fått en sjukdomsstämpel och ett recept i handen. I samtal med den unge och hans eller hennes familj framgår nära nog alltid att det finns bekymmer av något slag. I familjen, på skolan eller bland kamraterna. Men bekymren handlar också om "det som sker inuti", som en av ungdomarna uttryckte det. Det är mycket som pågår både i det inre och i det yttre under ungdomsåren. För några är det ytterst smärtsamt och svårt och det är om dessa ungdomar jag skriver just nu. De som inte vet hur de ska leva sina liv, som skär sig, använder droger, skolkar från skolan och på andra sätt uttrycker att något är galet.
    Elin berättar i samtal med mig och sina föräldrar att hon tagit illa vid sig av sina föräldrars skilsmässa. Att det varit svårt att veta var hon numera hör hemma. Är det hos mamma eller hos pappa? Var är hennes "hos"? Hon har varit rädd för att belasta dem och därför har hon inte berättat om hur det är för henne. När vi har träffats någ-ra gånger berättar hon med min "hjälp" och både mamma och pappa lyssnar. Det gör en stor skillnad, säger de alla tre.
    Stefan bor i ett familjehem sedan några år därför att han inte kan bo hemma hos sin pappa. Mamman är död sedan flera år. Stefan har inte någon kontakt med sin pappa, men han har massor av funderingar på hur pappan lever och hur han har det.
    I samtal med mig berättar han om dessa tankar och när vi har träffats i några månader formulerar han ett brev till pappan. Brevet läser han upp för mig under ett av våra samtal.
    Efteråt berättar han att det kändes väldigt gott, både att formulera sig och att läsa det högt. "Med ens blev det som att pappa faktiskt finns", säger han.
    Karin har varit utsatt för sexuella övergrepp av sin styvpappa under de senaste åren. Hon är rädd, skamfylld och sorgsen över att ha förlorat "han som var så viktig".
    Vi ses varje vecka och så sakteliga kan Karin sätta ord på vad det var som skedde. Hon frågar mig om sådant som hon länge tänkt på. "Var det mitt fel? Kunde jag ha förhind-rat det? Vad kommer nu att hända med honom och resten av familjen?"
    Psykofarmaka är en av världens mest lukrativa så kallade marknader med enorm-a omsättningar varje år. Frågan är hur mycket det påverkar och styr den lavinartade ökningen av diagnoser och den lavinartade medicinutskrivningen som skett de senaste åren. Också vad gäller unga människor. Unga människor, som i det sammanhang de lever, reagerar på ett fullständigt normalt sätt. Med sorg, vrede, vanmakt och rädsla.
    Vad får de för budskap när de i kontakt med BUP och liknande verksamheter ges en diagnos som beskriver ett sjukdomstillstånd? Är det en sjukdom att vara med om en skilsmässa eller att vara familjehemsplacerad? Är det att betrakta som en sjukdom att om och om igen bli våldtagen av sin styvpappa?
    En kollega till mig från Storbritannien berättade nyligen att National Institute For Clinical Excellence (NIFCL) bestämt avråder från att skriva ut psykofarmaka till människor under 18 år. Att samtal är det som ska erbjudas, till dem och de som finns omkring. NIFCL avråder också å det bestämdaste från medicinering då de har funnit att det finns ett klart samband mellan antidepressiv medicin och självmordsförsök.
    Jag väntar på att det ska bli så också i vårt land. Snarast. Det är horribelt att höra Elins pappa berätta om hur rädd han är att Elin ska ta sitt liv efter att hon nu börjat medicinera på läkares inrådan. Samma läkare som också varnar för den ökade risken för självmord.
    När jag började arbeta för drygt tjugo år sedan förknippades BUP med terapeutiska samtal, hög kompetens och ett uttalat fokus på barn och unga. Vad förknippas BUP med i dag? För mig och många med mig är det tester, diagnoser, mediciner och långa väntetider. Det är olyckligt och torde mana till eftertanke.
    Vi som arbetar med människor, stora som små, har ett mäktigt ansvar för den debatt som förs och det sätt på vilket vi pratar om och till den andre. Vad kan vi göra för att inte människor och människors livsvillkor revideras till individuella sjukdomstillstånd? Ska vi överlåta åt författare och konstnärer att gestalta och ge röst till det vi upplever i mötet med dem vi kallar klienter och patienter?
    Om inte, så behöver vi hitta sätt att berätta om och beskriva det vi dagligen möter i vårt arbete. Vi behöver våga lämna den välkända terrängen med alla dess teknifierande begrepp, teorier och metoder. Kanske också likt pojken i Kejsarens nya kläder utropa att kejsaren faktiskt är alldeles naken. Riskera lite av den egna tryggheten och i stället försöka att vara där i det som sker just nu tillsammans med den som har det svårt.
    Det kan aldrig vara rimligt att revidera unga människors liv och varanden till en diagnos. Det kan heller aldrig vara rimligt att nära nog rutinmässigt skriva ut psykofarmaka till en ung människa som befinner sig i en krissituation. Människor som har det svårt behöver tid, sammanhang, förutsägbarhet och att någon finns där. Någon som är beredd att ta del av det som är svårt och att utsätta sig själv i mötet med den andre. Låt oss för guds skull ta risken att göra det.