Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Debatt 18/5 Esayas Isak: Skrämmande tystnad bland eritreanerna i Sverige

    Var fjärde eritrean lever i dag i exil. Vi skulle kunna vara en kraft för att förändra Eritrea och kräva att regeringen släpper de politiska fångarna och respekterar mänskliga rättigheter. Men de flesta eritreaner i Sverige sitter bara tysta, skriver Esayas Isak, bror till den fängslade journalisten Dawit Isaak.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    I mer än tre och ett halvt år har min bror Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea. Under det senaste halvåret har allmänheten i Sverige äntligen fått upp ögonen för hans öde. Men Dawits eritreanska landsmän här i landet vill fortfarande inte kännas vid vad som hänt honom.
    Dawit arbetade som journalist för Eritreas största tidning Setit när han greps i Asmara den 23 september 2001. President Isaias Afeworki slog till mot reformpolitiker och den fria pressen i skuggan av 11-septemberattentaten. Sedan dess sitter Dawit fängslad och vi har inte hört ett ljud ifrån honom. Först trodde jag att han skulle få en rättegång och släppas fri, men åren bara gick och gick.
    Och ingen i Sverige verkade bry sig. Det är först under det senaste året som svenska medier börjat intressera sig för vad som har hänt Dawit. Fast medan politiker och pressorganisationer äntligen protesterar mot vad som hänt min bror, är det fortfarande tyst från andra eritreaner som bor här i Sverige.
    Den 24 april besökte Eritreas ambassadör Araya Desta Folkets hus här i Göteborg. Jag gick dit för att höra om ambassadören skulle säga något om Dawit och de andra fängslade journalisterna. Det gjorde han inte. Han talade bara om situationen i Eritrea och alla påstådda ekonomiska framsteg.
    Men utanför mötet var stämningen upprörd. Fotografer från medierna hotades och varnades för att ta bilder och filma. Både jag och Dawits fru blev intervjuade av Västnytt. Efter att inslaget sänts blev hon hotad på telefon.
    De uppmanade henne att inte uttala sig i medierna - "annars vet du vad som kommer att hända med dig".
    Inga sympatier
    Webbplatsen Alenalki.com, som drivs av regimtrogna svensk-eritreaner, skrev senare att jag gav ambassadören mitt fulla stöd. Men jag skrev inte ens på närvarolistan, för jag har inga sympatier för ambassadören eller den regering han representerar. Det var inte ens någon som pratade med mig därinne.
    Det känns fruktansvärt att de utnyttjar mitt namn på detta sätt. Här försöker jag att väcka uppmärksamhet för hur de behandlar min bror, och så har de mage att påstå att jag håller med dem.
    Men de drar sig inte för att ljuga. Om Dawit har de sagt att han tagit emot bidrag från utlandet, att han var spion för Etiopien - och för Danmark! Och de påstår att han aldrig jobbat som journalist i Sverige, trots att de vet att han var redaktör för Eritreanska riksförbundets tidning Dimtsi Eritrawian och skrev Bana, sitt prisbelönta diktverk, här i Sverige.
    Många av eritreanerna i Göteborg är gamla vänner till Dawit. Men nu backar de inte upp honom, de vill inte ens kännas vid honom.
    Rädda för regimen
    I ett reportage i GP sa företrädare för den regimtrogna närradiostationen att det finns olika uppfattningar om Dawit. Men det finns bara en sanning: Att han är en oskyldig samvetsfånge.
    Många eritreaner i Sverige är rädda för regimens långa arm, som når hit också. Även här känner sig folk kontrollerade. De är rädda att släktingar hemma i Eritrea ska bli fängslade, eller att de själva ska råka illa ut om de reser hem.
    Själv kan jag inte få visum till Eritrea som svensk medborgare. Och skulle jag resa ned på mitt eritreanska ID-kort skulle de plocka mig direkt på flygplatsen, det är jag övertygad om.
    Stark sammanhållning
    Vi är drygt 15 000 eritreaner som bor i Sverige. Många lever isolerat ute i förorten, där de har byggt upp ett eget samhälle med stark sammanhållning. De har en dålig relation till Sverige. Nyheter får de bara från den regimtrogna närradion eller den eritreanska statens tv via satellit. Där berättas aldrig om folk som fängslas, om förtryck, om förföljelserna mot religiösa minoriteter - de ger bara en friserad bild av vad som händer i Eritrea.
    Men regeringen i Eritrea är beroende av oss exileritreaner. Var fjärde eritrean lever i exil och vi förväntas betala två procent av våra inkomster till den eritreanska staten. Nu börjar omvärlden villkora sitt bistånd mot respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Skulle Eritrea förlora sitt bistånd, så finns bara vi exileritreaner kvar. Och vi måste ställa krav. Vi måste fråga vart våra pengar går.
    Vi skulle kunna ena oss mot den nuvarande regimen, precis som vi var enade under Mengistus regim när alla kämpade för att Eritrea skulle bli självständigt. Vi skulle kunna bli en kraft för att förändra Eritrea i demokratisk riktning. Vi skulle kunna kräva att regeringen släpper de politiska fångarna och respekterar mänskliga rättigheter.
    Men de flesta eritreaner i Sverige sitter bara tysta. Var finns ni eritreaner när en landsman är i fara? Var finns gemenskapen som gör att man ställer upp för varandra? Hur långt ska det gå innan ni reagerar?