Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Debatt 16/7 Magnus Norell: Underskatta inte kraften i extrem islamism

En långsiktig och övergripande strategi för att komma tillrätta med dagens allvarliga terroristproblem finns inte ännu. Den typ av internationell terror som vi såg prov på i London kommer inte att upphöra på kort sikt; därtill är islamisternas syn på omvärlden alltför antagonistisk, skriver Magnus Norell.
There is no way to reason with the terrorists, but the thinking behind their actions is perfectly clear. Så skrev författaren och Mellanösternkännaren Amir Taheri i UK Times den 8 juli.
Attacken, eller snarare attackerna, i London utfördes med största sannolikhet av flera islamistiska celler. Utöver förövarna fanns det säkerligen flera inblandade aktivister vars roll har varit att ordna med sprängmedel och logistik. Detta utesluter inte att en eller flera av förövarna kan ha tränats utanför England, till exempel i Afghanistan/Pakistan eller Irak. Det finns flera exempel på just brittiska medborgare som deltagit i strider, och varit med och utfört terrorattacker, i exempelvis Kashmir, Afghanistan och Israel.
En ganska tydlig trend i Europa idag är också att flera av dessa islamistiska aktivister, som rekryterats i Europa och sedan skickats iväg för att strida på olika håll, nu (efter kriget i Irak) börjat återvända till Europa.
Utmärkande terror
Med utgångspunkt av vad som hittills framkommit om modus operandi, val av mål, koordination, och det faktum att för-övarna (om de brittiska uppgifterna håller streck) uppenbarligen är brittiska medborgare som är födda och uppväxta i landet, är attackerna i London exempel på den sortens terror som under många år varit utmärkande för islamisterna. Detta gällde även innan attackerna i USA den 11 september 2001.
Det faktum att i och med dessa attacker Europa nu också drabbats av självmordsbombare bör inte heller skymma bilden av tämligen "klassisk" islamistisk terror. Självmordsattacker är ju definitivt inget nytt i dessa sammanhang och att England blev först med att råka ut för detta har säkerligen mer att göra med tillfälligheter och det faktum att England, och Storbritannien, under många år varit en plats där islamistisk verksamhet kunnat ske ganska ostört.
Förövarna baserar sig på specifika tolkningar av religiösa texter där tonvikt läggs på aktivt deltagande i en närmast kosmisk kamp mellan gott och ont. Utgångspunkten är en världsbild där den muslimska världen är utsatt för ett flerfrontsangrepp (politiskt, militärt, socialt och kulturellt) och där deltagarna uppmanas agera lokalt, även om kampen är global.
Syftet är också att utkämpa strider med en "fiende" med vilken man inte ser någon möjlighet att diskutera, utan som måste bekämpas med all till buds stående medel. "Fienden" i detta fall var stormakten Storbritannien (men de kan också vara Väst, judar och kristna i allmänhet eller andra muslimer som har en annan tolkning av de religiösa texter man baserar sig på) som islamisterna ser som en viktig aktör i kampen.
Strategiskt finns i botten av det islamistiska tänkandet en syn på världen där Islam så småningom kommer att dominera överallt. Detta är "vad de vill" på längre sikt. Detta ska inte förväxlas med mer kortsiktiga, taktiska mål som att förgöra Israel, "driva ut" kristna (och andra minoriteter) från Mellanöstern och ändra nuvarande regimer i den muslimska världen.
Denna skillnad mellan strategiska och taktiska aspekter av den islamistiska terrorn är avgörande för hur Väst ska hantera detta problem på sikt.
Presentera motbilder
Utöver de rent operationella överväganden som måste till för att rent fysiskt skydda sig handlar det om att presentera "motbilder" och alternativa tolkningar av vad islam står för. Detta är i högsta grad en inom-religiös fråga, där Väst främst kan bidra med en accepterande miljö; kort sagt det bästa av den västerländska modellen om hur ett öppet demokratiskt samhälle ska se ut. Det handlar också om att dra klara och tydliga gränser för vad som är acceptabelt/oacceptabelt beteende.
Vidare måste det till en förståelse i Väst för att dessa åtgärder främst är tänkta i ett långsiktigt perspektiv; det vill säga "mer demokrati" kommer inte nödvändigtvis att påverka dagens islamistiska terrorister. Tvärtom är det dessa strukturer som ses som ett hot mot "islam" som islamisterna definierar det. Ur den aspekten finns det, som det inledande citatet säger "inte mycket att tala om". "Kravet" från islamisterna är att vi ändrar oss, inget mindre.
Däremot går det på sikt att hantera detta med den kombination av åtgärder som skisserats ovan. Samt att de olika terror-attackerna hanteras lokalt på ett sådant sätt att konflikterna inte förvärras. Detta betyder inte att "vika sig" för terrorismen, men det betyder att undvika onödiga generaliseringar och att internalisera vetskapen om att detta är en långsiktig fråga.
Det stämmer väl in med det som i mycket utgör essensen av styrkan i denna globala, islamistiska typ av krigföring; en krigföring där olika lokala konflikter (Tjetjenien, Kashmir, Irak etc) ges en global ideologisk "hatt". Budskapet till aktivisterna är att oavsett var de befinner sig, kan de ta del i denna rättfärdiga och heliga kamp.
De olika konflikter runt om i världen där islam på ett eller annat sätt är inblandat utgör vidare en ständig källa för islamisterna att föra ut sitt budskap om att islam (i dess vidaste bemärkelse) är under attack. Dessa konflikter utgör perfekta förevändningar till fortsatt kamp.
I de fall där konflikter bidragit till så kallade misslyckade stater (failed states på engelska) har dessa områden i vissa fall kunnat utgöra basområden. Afghanistan och Somalia är två exempel på detta. Utmaningen blir här att hitta en respons som å ena sidan inte lämnar fältet fritt för islamisterna att få "problemformuleringsinitiativet". Å den andra sidan gäller det att hantera dessa konflikter så det inte i onödan förvärrar situationen. Inte heller på detta dilemma finns det några enkla lösningar.
Det bör också understrykas att den typ av internationell terror som vi såg prov på i London knappast kommer att upphöra på kort sikt; därtill är islamisternas syn på omvärlden alltför antagonistisk.
Att problemet inte heller har någon enkel lösning, vare sig på kort eller lång sikt är också uppenbart. En långsiktig och övergripande strategi för att komma tillrätta med dagens allvarliga terroristproblem finns dock inte formulerad, i alla fall inte ännu. Politisk retorik om vikten av internationellt samarbete och koordination på hemmaplan kan inte dölja denna brist.
Kulmen på flera års verksamhet
Attackerna i London visar slutligen på en annan aspekt av denna islamism i Väst; nämligen det att vad vi såg exempel på i England var kulmen på flera års islamistisk verksamhet, där en antagonistisk och aggressiv ideologi hamrat in ett budskap av våld och distans till det samhälle man befann sig i. Ett budskap utmejslats med hjälp av islamistiska ideologer som Sayid Qutb och Abul-Ala al-Maudoodi. Det råder knappast någon tvekan om att det extrema i dessa budskap gjorde att omvärlden antingen negligerade det eller underskattade kraften i det.
Detta betyder också att eventuella åtgärder som sätts in för att förebygga och motverka denna ideologi möjligen kommer att få effekt först på lång sikt. Huruvida attackerna i London kommer att påverka den situationen återstår att se.
Mest läst