Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Så länge debatten om ”klyftor” förs på det ytliga sätt som nu sker – så länge kommer politiker fortsätta att bekämpa de små inkomstskillnader vi faktiskt har, skriver debattören. Bild: Arkivbild: Peter Claesson

De verkliga klyftorna är inte löneskillnaderna

Debatt Sveriges problem är inte för stora skillnader i inkomster – snarare att de är för små. Särskilt efter skatt och bidrag, skriver Robert Gidehag, vd Skattebetalarna.

Debatten om ökade ”klyftor” förs i ett allt högre tonläge och den vanliga politiska debatten nämns allt oftare ökade inkomstklyftor som ett problem. Den rimliga och sansade bedömningen är dock inte att Sveriges problem är för stora skillnader i inkomster – snarare att de är för små. Särskilt efter skatt och bidrag.

Inkomsttagarna kan delas in i tio lika stora grupper rangordnade efter inkomst (så kallade deciler). För att kvala in i den grupp som har näst lägst inkomst måste man ha en disponibel inkomst (bruttoinkomst minus skatter plus bidrag) om cirka 9 200 kronor i månaden och för att kvala in i den högsta gruppen är motsvarande inkomst 31 000. Detta innebär att 80 procent av befolkningen (inkluderat alla som står utanför arbetsmarknaden eller jobbar deltid samt pensionärer) finns i ett inkomstspann om cirka 22 000 kronor. Skillnaden mellan decil tre och åtta är 10 000 kronor i månaden – inom den ramen finns alltså halva befolkningen.

Varför talas det då om ökade ”klyftor”. Jo, därför att den så kallade ginikoefficienten i Sverige har ökat från cirka 0,23 till cirka 0,3 de senaste 20 åren. En ginikoefficient om noll betyder att alla individer har exakt lika hög inkomst. Om den i stället är 1 betyder det att all inkomst återfinns hos en enda individ. Typiskt rör sig ginikoefficienten mellan 0,2 och 0,4 mellan länder och över tid.

Ginikoefficienten är samtidigt ett oerhört förenklat, om än för de flesta matematiskt komplicerat, sätt att fånga graden av jämlikhet i ett samhälle. Ett samhälle med en tiondel väldigt fattiga och resten välmående medelklass får samma ginikoefficient som ett samhälle med samma välmående medelklass, men där de fattiga i stället bytts ut mot en grupp väldigt rika. En ökning av ginikoefficienten kan bero på att en mycket liten grupp blir rikare eller att en mycket liten grupp bli fattigare – och så vidare.

Liten grupp drar ifrån

Det som i huvudsak har hänt i Sverige är att en mycket liten grupp fått rejält högre inkomster, inga grupper har blivit fattigare och det finns en viss ökad inkomstspridning bland medelklassen. Som visat ovan är fördelningen av inkomster i praktiken mycket jämn. Sverige är inte ett land med stora inkomstklyftor. Att det finns några få direktörer med jättelöner ändrar inte den bilden.

Samtidigt ser vi i vårt samhälle växande problem med utanförskap. Stora grupper som inte får sin försörjning av eget arbete. Detta är förstås ett stort samhällsproblem och det är lätt att uppleva det som orättvist att vissa grupper samtidigt tjänar mer pengar än någonsin. Men i praktiken betyder detta att en allt mindre grupp står för en stor del av försörjningen.

Den åttondel av den vuxna befolkningen som tjänar över brytpunkten står för 40 procent av de direkta skatterna och 40 procent av de sociala avgifterna. De missunnsamma deltagarna på överklassafarin skulle kanske reflektera över detta faktum och vad som skulle hända med samhället om denna skattebas plötsligt minskade kraftigt.

Förmögenhetsklyftorna stora

Tanken om Sverige som ett land med stora klyftor har dock visst fog för sig. Men då får vi sluta prata om inkomster och i stället se till förmögenheter. Om vi på motsvarande sätt som för inkomster delar in befolkningen i deciler men baserat på nettoförmögenhet (alla tillgångar, inklusive bostad, minus skulder) kan vi konstatera att hälften av befolkningen har mindre än 68 000 i nettoförmögenhet. I stort sett saknar 40 procent helt tillgångar. För det andra äger den rikaste procenten mer än 80 procent av befolkningen. Även i ett internationellt perspektiv är detta en mycket ojämn fördelning.

I den svenska debatten har man en tendens att blanda ihop hög inkomst med hög förmögenhet och retoriskt prata om ”de rika”. Men i verkligheten är det inte samma individer. Sambandet mellan förmögenhet och inkomst är svagt i Sverige – utom för den lilla grupp som har mycket hög inkomst. För de flesta betyder andra faktorer såsom tursamma bostadsaffärer, arv, lotterivinster och liknande mycket mer för nettoförmögenheten än inkomsten. Vilket naturligtvis inte förvånar mot bakgrund av hur jämn inkomstfördelningen faktiskt är.

Lönlöst slit

Höga marginalskatter och sammanpressad lönestruktur gör det i princip omöjligt att med arbete, studier, flit och ansträngning påverka sin förmögenhetssituation. Så länge debatten om ”klyftor” förs på det ytliga sätt som nu sker – så länge kommer politiker fortsätta att bekämpa de små inkomstskillnader vi faktiskt har.

Värnskatten, en uppenbart skadlig skatt utan egentligt bidrag till statskassan, har hittills varit omöjlig att avskaffa därför att ett avskaffande anses vara fördelningspolitiskt orättvist. Den huvudsakliga kritiken mot förvärvsavdraget har varit av fördelningspolitisk art (alla jobbar ju inte). Risken är påtaglig att Socialdemokraterna än en gång går till val på att skruva upp världens högsta marginalskatter ytterligare.

Det enda resultatet av dessa insatser i jämlikhetens namn är att de verkliga ekonomiska klyftorna kommer att fortsätta öka.

Robert Gidehag

vd Skattebetalarna

Bild - 2
Mest läst