Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

lesbos_dragare
Zalmai och hans familj får hjälp av volontären Eva Andersson från Göteborg.

De väntar i ovisshet

De väntar i ovisshet i hamnen på Lesbos. De vet inte när de kommer med färjan till fastlandet och vidare norrut. Och för afghaner som Zalmai och hans familj är gränsen till Makedonien praktiskt taget stängd.

Zalmai är trött och stressad. Det är ingen tröst för honom att många är i samma situation, både här och längs vägen. Han tog sina första steg i ett EU-land för några dagar sedan efter en vådlig sjöresa från Turkiet. Men han vet inte vad som ska hända, om han ska få fortsätta eller bli betraktad som oönskad.

Han visar ett tummat id-kort. Det utfärdades av den USA-ledda Isaf-styrkan i Afghanistan den 23 september 2014. Han berättar att han jobbade för militären vid en flygplats i Helmand-provinsen. Det var i en butik där de utländska soldaterna kunde köpa det mesta de behövde på fritiden.

Men amerikanerna försvann och Zalmai blev kvar, med fru och tre barn – och sitt id-kort. Han har sparat det, men för extremister har han band till de utländska trupperna, som de fortfarande är i krig med.

– Jag kände mig hotad av Daesh (läs: IS) och talibaner, det var mycket farligt. Vi vågade inte stanna. Mina föräldrar är kvar, det är svårt. Men nu är vi här sedan tre dagar efter en lång och problematisk resa via Iran och Turkiet.

Zalmai står i hamnen i Mytilini tillsammans med hustrun Zarmen och barnen Zalmy, 5, Sariz, 6 och Soraj, 4. Släktingar och vänner är också där för att undkomma eviga strider, ständiga hot och ett liv utan minsta trygghet i vardagen, berättar de.

Zalmai och hans familj är officiellt registrerade här och har färjebiljetter. Men de vet inte när de får plats på en färja och om de får åka med till Aten och norrut mot det Europa som de försakat så mycket för att komma till.

Samma dag har tårgas satts in vid gränsen mellan Grekland och Makedonien och där släpps bara ett begränsat antal syrier och irakier igenom. För afghanerna är det mycket osäkert vad som ska ske med alla som redan är där och vad som väntar de som planerar att komma.

Det är en nyhet som sprids på Moria-campen utanför Mytilini, dit flyktingarna kommer efter att ha undsatts ute på havet eller på stränder och klippor efter överfarten från Turkiet, oftast i överfyllda och läckande gummibåtar.

Afghaner och pakistaner – de senare betraktas som illegala här – bor utanför campen i tältläger, som drivs av frivilligorganisationer. Förhållandena på vad som kallas Afghankullen är mycket enkla och alla tvingas leva för stunden. Ingen vet något om framtiden.

Efter att ha lämnat Moria berättar Zarmen nere i hamnen, med en stor passagerarfärja vid kajen i bakgrunden, att hon har en bror som bor i Berlin. Det är deras mål om de kommer till den makedonska gränsen och får passera.

– Ja, ja, men jag vet inget, suckar Zalmai.

Eva Andersson, en volontär från Göteborg, klädd i gul väst, tittar på hans biljett och säger:

– Jag vet inte om det går någon färja härifrån i dag, men ni har åtminstone biljett. Var rädd om den, för många människor vill ha en biljett. Ni måste åka tillbaka till campen så barnen har någonstans att sova. Ju snarare ni gör det, desto bättre är det för er. Det är inte bra om ni väntar här, säger Eva Andersson:

– Jag vet att ni har det svårt, säger hon, men ni får ta en dag i taget för mycket förändras snabbt. Ni får försöka lugna ner er. Jag bryr mig verkligen om er och önskar jag kunde göra mer.

– Du är en mycket god kvinna, säger Zalmai.

Mest läst