Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
553571.jpg

Walther och Alice Sommerlath med sönerna Ralf och Walther.

De svåra åren efter kriget

Sverige Drottning Silvias berättelse om hennes far fortsätter.

Walther Sommerlath var tillbaka med familjen i Tyskland.

Han ägde nu en fabrik och köpte ett hus i Berlin sommaren 1939. Strax därefter utbröt andra världskriget. Först 1947 kunde familjen återvända till Brasilien.

Drottning Silvias föräldrar Walther och Alice Sommerlath kom till Tyskland från Brasilien 1937 med sina två söner, nioårige Ralf och fyraårige Walther. De bosatte sig i Berlin där Walther Sommerlath 1939 övertagit verkstadsfirman Wechsler und Hennig av den tidigare judiske ägaren Efim Wechsler.Ersättningen till Wechsler för firman var Sommerlaths kaffefarm och tre tomter i Brasilien. Wechsler kunde med hjälp av Sommerlaths sätta sig i säkerhet i Brasilien strax före andra världskrigets utbrott 1939. Walther och Alice Sommerlath blev kvar i Tyskland med sina barn under hela kriget. Sonen Jörg föddes 1941 och dottern Silvia 1943. Familjen fick inte möjlighet att återvända till Brasilien förrän nästan två år efter krigsslutet, 1947.

– Jag har inte egna minnesbilder från den här tiden eftersom jag var så liten, säger drottningen. Efteråt orkade ingen heller att tala om kriget. Jag antar att det var för att upplevelserna var så svåra att hantera. De som inte genomlevt kriget hade också bekymmer med att förstå alla dem som drabbats.

Metallvarufabriken i den gamla industribyggnaden på Wassertorstrasse 14 i stadsdelen Kreutzberg i Berlin hade bytt namn. 1939 stod det ”Firma Walther Sommerlath” på skylten. Finstilt på de nytryckta brevpapperen fanns ”fruher Wechsler und Hennig, gegr 1911”. Företaget ägde inte en fastighet som tidigare utan hyrde den 250 kvadratmeter stora lokalen. Men affärerna gick bra. Hårtorkar och kaffe­kokare fanns bland konsumtionsvarorna som tillverkades.

Många av de 30-tal gamla medarbetarna från Wechslers tid fanns kvar. Bland dem Heinrich Engels som varit företagets andreman sedan 1936. Och Johanna Bongertmann som tillsammans med Engels fått fullmakt av Wechsler att företräda firman när ”ariseringen” inleddes och judar tvingades bort från sina företag till förmån för icke-judar, ”arier”.

Sommaren 1939 köpte Walther och Alice Sommerlath en villa på Prinz Leopold Strasse i Nikolassee i Berlin, den unga familjen var äntligen etablerad i Walthers hemland Tyskland. Alice hade dubbelt tyskt och brasiliansk medborgarskap och barnen hade också dubbla medborgarskap. Men sommaren 1939 hade dessa dubbla medborgarskap ingen stor betydelse.

Den 1 september invaderade Tyskland Polen och det andra världskriget bröt ut. Verksamhetsområdet i ”Firma Walther Sommerlath” var angivet som ”Metallwaren- und Apparate- Fabrik”, metallvaru- och apparatfabrik. Hitler-regeringen beslutade nu att all civil produktion som på något sätt kunde utnyttjas för krigsanssträgningen skulle infogas i ”Wehrwirtschaft”, krigsekonomin.

Den tidigare krigs- och riksarkivarien Erik Norberg säger att det inte bara handlade om att den civila produktionen skulle användas för militära ändamål. Det nya var att hela det ekonomiska livet i Tyskland skulle ställas om från ett marknadsinriktat näringsliv till en statsdirigerad krigsekonomi. Det var det totala krigets behov som skulle styra, inte enskilda tyskars ekonomi och yrkesliv.

Med krigsutbrottet hamnade därför det tyska näringslivet i krigstillstånd och även de mindre företagen tvingades in. Men Norberg påpekar att den totala mobiliseringen av företagen dröjde något längre än vad som inledningsvis var tänkt eftersom viss privat konsumtion också måste tillfredställas till en början. Den ekonomiska depressionen hade slagit hårt tidigare och det fanns ett uppdämt behov av konsumtionsvaror i hushållen. 1938 hade rustningsindustrin stått för 7 procent av den totala tyska industriproduktionen. Mellan åren 1938 till 1939 steg rustningsandelen med 25 procent och mellan åren 1939–1940 med ytterligare 76 procent.

Inte ens ett jämförelsevis litet metallföretag som ”Firma Walther Sommerlath” kunde undkomma när krigsekonomin totalmobliserades. Firman hade 38 anställda och den 15 augusti 1940 kom ordern att företaget skulle organiseras som ett ”B-Betrieb”, det vill säga som ett företag som producerade för den tyska försvarsindustrin.

Av de dokument som drottningen tagit fram framgår att den civila produktionen måste överges till förmån för krigsproduktion. ”Firma Walther Sommerlath” var inte tillräckligt stor varken ytmässigt i den hyrda fabrikslokalen eller i antal anställda för att kunna delta i en avancerad krigsproduktion. Företaget fungerade därför som underleverantör till krigsindustrin. Av officiella dokument från februari 1943 framgår vad firman skulle producera. Det handlar om finmekanik, optik, gasmasker och filter till gasmasker men också om olika detaljer till pansarfordon och transportvagnar utan motorer. Ett hundratal kunder var beställare hos firman och flertalet var de större krigsmaterieltillverkarna. Det finns inga detaljerade beskrivningar av produktionen att hitta i militärindustriarkiven i Bundes­archiv – Lichterfelde.

Familjen Sommerlaths situation blev under den här tiden alltmer utsatt. Tyska ubåtar sänkte brasilianska handelsfartyg och stämningen i Brasilien mot Tyskland blev allt mer fientlig. Radio Berlin sände propagandasändningar mot Brasilien som väckte starka negativa reaktioner. Tyska affärer och restauranter attackerades och måste i många fall slås igen. Japans attack mot Pearl Harbor den 7 december 1941 ledde till att USA gick in i andra världskriget. 1942 förklarade Brasilien krig mot Tyskland och Italien. Brasilien var den enda nation i Latinamerika som sände trupper till Europa.

Nu gav Alice Sommerlaths och de äldsta sönernas dubbla medborgarskap anledning till oro. Kriget rasade och familjen, som utökats med sonen Jörg 1941, blev kvar i Heidelberg där sommaren tillbringats. Dottern Silvia föddes i Heidelberg 1943. Det var Alice Sommerlaths bror Arthur Floriano de Toledo som hört att Heidelberg skulle skonas från bombningar av de allierade. Han var fältläkare och hade kommit bland de första kontingenterna brasilianska styrkor till Italien i striderna mot tyskar och italienare och fanns senare med i slaget vid italienska Montecassino. Broderns information till sin syster ledde till att Alice och barnen stannade i Heidelberg.

Walther Sommerlath återvände till Berlin för att sköta fabriken och försökte då och då att hälsa på sin familj. Brasilien landsatte en infanteridivision om 25 000 man med amerikansk utrustning i Neapel i Italien.Den brasilianska styrkan tog sig norrut och förenades med allierade styrkor.

Läget blev alltmer dramatiskt i Berlin. Efter slaget om Stalingrad 1943 hade nazisterna förklarat ”det totala kriget” och uppmanade dem som lämnade Berlin att inte komma tillbaka. Bombanfallen blev allt intensivare och firmorna som fortfarande hade verksamhet hade brandvakter utposterade för att rädda de företag, som inte direkt bombats, undan bränderna. Ägarna av företagen fick order om att ställa arbetskraft till militärens förfogande, också Walther Sommerlath måste sända iväg anställda i fabriken som soldater.

Den 3 februari 1945 bombade allierat flyg fabriksbyggnaden i Berlin där ”Firma Walther Sommerlath” var inhyst. Det var sönerna Walther och Jörgs födelsedag, de var födda samma dag med sju års mellanrum. Bara delar av ytterväggarna återstod av lokalen tillsammans med en del inventarier. Firman fanns kvar formellt men hade efter bombningen i praktiken upphört att existera.Walther Sommerlath lyckades ta sig från Berlin genom Potsdam och vidare till Heidelberg när sovjetiska styrkor marscherade in i i krigets slutskede. Walther Sommerlath försökte efter krigsslutet undersöka möjligheterna att bygga upp fabriken igen men de konsumtionsvaror som tillverkats tidigare – som hårtorkar till friseringar – var inte efterfrågade. Mindre skadade verktyg och maskiner som han räknat med att återfå var bortförda.

Drottning Silvias bror Ralf hade sänts till skola i Danmark under kriget och tillbringade två år där. Men innan kriget var slut 1945 beslutade han sig 15 år gammal för att försöka ta sig tillbaka till familjen i Heidelberg. Ralf och en kamrat rodde med en båt två nätter och gömde sig på dagarna innan de hittades av den danska motståndsrörelsen och överlämnades till ett läger för krigsfångar. En dansk general som inspekterade lägret insåg att pojkarna inte skulle vara där och tog i stället med sig dem till sitt hem innan de fick följa med en transport med polacker söderut efter krigsslutet. Föräldrarna hade inte hört något från Ralf under fyra månader när han dök upp i Heidelberg.

Drottning Silvia var bara ett och ett halvt år vid krigsslutet i Europa 1945 och har inga minnesbilder av åren innan hon kom till Brasilien 1947. Men hennes äldre bröder har berättat om den svåra tiden för familjen efter kriget i Tyskland. Det var svårigheter som de delade med tiotals miljoner andra människor i Europa men föräldrarna hoppades att kunna komma tillbaka hem till Brasilien. Sommerlaths hamnade i ett uppsamlingsläger i Bedburg i den brittiska ockupationszonen där det fanns en stor grupp med brasiliansk anknytning.

Walther Sommerlath försökte på den brasilianska gruppens vägnar att nå Brasiliens beskickning i Berlin och myndigheter i Brasilien för att få möjlighet att återvända. Men i det kaotiska läget i efterkrigstyskland var det omöjligt att etablera kontakt.

– Min äldste bror Ralf hade då hunnit bli sjutton år och han och en kamrat gav sig iväg till Berlin med listan över alla med brasiliansk anknytning, berättar drottningen. Ralf och hans kamrat blev gripna av sovjetiska soldater i den sovjetiska ockupationszonen och skenavrättades. Men när de till sist släpptes kunde de ta sig fram till beskickningen i Berlin och överlämna listan så att ambassadören fick klart för sig att så många människor väntade på att få kunna ge sig av.

Men för familjen Sommerlath var oron och problemen inte över.

Alice Sommerlath kunde få tillstånd att emigrera till Brasilien med hjälp av sitt dubbla tyska och brasilianska medborgarskap tillsammans med de två äldsta barnen som också hade dubbelt medborgarskap.Walther Sommerlath kunde åberopa sin långa vistelse före kriget i Brasilien för visum. För Silvia och hennes bror Jörg var det värre.Eftersom de fötts i Tyskland med en tysk far var de tyska medborgare och skulle inte få visum. Det var en kamp för att få tillstånd för hela familjen.

– Det måste ha varit ett svårt besked för mina föräldrar att vi barn behandlades så olika, säger drottningen. Till sist löstes det så att vi alla fick fara men det dröjde till nästan två år efter kriget innan vi kunde komma till Brasilien.

Av en berättelse som publicerades för ett par år sedan om flyktingtransporter över Atlanten efter kriget framgår att de som lyckats få tillstånd att emigrera fördes till Hamburg där de till fots fick ta sig med barn och bagage till ett överfyllt läger med utlänningar av olika nationaliteter.

Släkten i Brasilien hade köpt familjen en biljett på kolångaren Santarém som byggts om till trupptransportfartyg och sedan användes för repatriering av flyktingar.

Den 2 februari 1947 hjälptes Santarém ut från Hamburgs hamn av isbrytare i tjugoåtta graders kyla. Efter 28 dagar till havs, i mars 1947, anlöpte fartyget Rio de Janeiro i Brasilien i fyrtio graders värme.

– Det var naturligtvis en lättnad för familjen att komma hem till Brasilien , säger drottningen. Jag tror att det särskilt gällde min mamma. Hela hennes släkt välkomnade oss tillbaka. Det är uppväxten i Brasilien som jag minns bäst från min barndom.

Av brev som drottningen hittat bland sin fars efterlämande papper framgår att han och Johanna Bongertmann från fabriken hållit kontakt. Bongertmann frågade i ett brev hur Efim Wechsler hade det i Brasilien och i ett brev efter framkomsten till Brasilien skrev Walther Sommerlath att allt tycktes väl med Wechsler, som då bodde i Rio de Janeiro, men att de ännu inte träffats. Han frågade också Bongertmann om hur det gått för de anställda på fabriken som tvingats ut som soldater men det finns inget svar på frågan i brevväxlingen.

Wechsler begärde genom ombud 1949 kompensation av den tyska staten för den bostadsfastighet i Berlin som han ägt och som konfiskerats. Han tilldömdes en mindre ersättning men begärde ingen ersättning för fabriken som Walther Sommerlath övertagit. Frågan är obesvarad varför han inte gjorde det. Sommerlath fick ingen ersättning för den sönderbombade fabriken i den hyrda lokalen eller för sin bostad i Berlin.

Walther Sommerlath fick anställning vid det svenska företaget Uddeholm i Sao Paolo efter kriget och familjen flyttade tillbaka till Tyskland efter tio år 1957 då dottern Silvia skulle fylla fjorton år. Han var generaldirektör i Uddeholm 1957–1967.

Walther Sommerlath avled 89 år gammal 1990. Alice Sommerlath avled 91 år gammal 1997. Brodern Ralf Sommerlath är 82 år, brodern Walther 77 år och brodern Jörg avled vid 65 års ålder 2006.

Detta är den andra artikeln om Drottning Silvias arbete att med hjälp av olika dokument och handlingar i arkiv i Tyskland och Brasilien och sin fars efterlämnade papper kartlägga familjen före och under krigsåren. Britt-Marie Mattsson har intervjuat drottningen och fått ta del av dokumentationen som Göteborgs-Posten exklusivt kan publicera i denna andra artikel (den första var införd i tisdagens tidning). Den förre krigsarkivarien och riksarkivarien Erik Norberg tillhör dem som hjälpt drottningen att värdera och komplettera materialet från arkiven. Drottningens kusin i Brasilien, advokaten Alvaro Aguiar har också bistått i arbetet.

Mest läst