Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

De som försvarar slöjan visar kvinnoförakt

Det går inte att se slöjan utan sitt sammanhang; när detta förnekas, förnekas även den ofrihet som många kvinnor lever med. Hur många kvinnor skulle välja att bära slöja om det inte fanns förväntningar, bestraffningar och religiösa belöningar för att bära den? skriver socionom Devin Rexvid.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Slutreplik

Hijabkampanjen, 25/9 och 2/10

Fyra skribenter replikerar min artikel om modeföretagens slöjkampanj. De ägnar sin replik åt slöjförbud, något som jag inte berört i det aktuella inlägget utan i en äldre artikel där jag förespråkar förbud av slöja på barn. I denna slutreplik vill jag visa att deras kulturrelativistiska argument för normalisering av slöjan, som för övrigt delas av modeföretagen och en del ledarskribenter, inte håller. Det ena är att slöjbärande för många är ett fritt val, ett uttryck för ett aktörskap. Det sägs att de är en del av Sverige varför de behöver synliggöras. Det andra är att det är viktigt att lyssna på slöjbärares erfarenheter.

Skribenterna presenterar slöjan som ett fritt val, något som ingen får kritisera. Problemet med detta argument är att vi som människa och konsument inte gör val i ett vakuum. ”Fria” slöjbärare utgör inget undantag. Gör man ett val, måste man åtminstone ha två valmöjligheter att välja emellan. Vad står valet emellan för en ”fri” slöjbärare? Mellan att vara en ärbar, anständig, dygdig, kysk och rättrogen kvinna som hamnar i paradiset i ett annat liv å ena sidan eller en ”slampig”, oanständig, fördärvad, okysk och otrogen kvinna som hamnar i elden efter döden å andra sidan? Vad säger detta val? Kan en fri kvinna underkasta sig en övernaturlig krafts vilja? I vilket sammanhang gör hon detta val? Varför just detta val? Vems intressen tjänar valet? Bara den enskildes eller någon annans? Vad innebär det för andra, till exempel de som lever under slöjtvång? Dessa är viktiga frågor som slöjanhängare behöver svara på.

Ett religöst påbud

Faktum är att slöjan är ett religiöst påbud och ett måste i många islamiststyrda länder vilket islamister i svenska förorter också vill påtvinga kvinnor. Det är en praktik i ett religiöst sammanhang där det är män som bestämmer. De som förnekar detta får prova att gå in i moskén på Söder i Stockholm i minikjol. Miljontals kvinnor i världen riskerar livet när de kämpar mot detta påbud. Val av slöjan sker i dag i en globaliserad värld, där slöjan är en symbol för politisk islam och legitimerar den ordning som politisk islam står för där kvinnor berövas sina fri- och rättigheter.

Att reducera slöjan till ett val och slöjbärare till fria konsumenter är att reducera samhället till ett varuhus där vi gör val. Även där har det historiska och sociala sammanhanget betydelse. Som konsument förväntas vi noga överväga våra val och deras konsekvenser såväl för oss som för andra. Många konsumenter undviker varor som är ett resultat av exploatering av barn och politiska fångar. Varför ska det då vara legitimt att välja och normalisera ett plagg som för miljontals kvinnor i världen innebär ofrihet, förtryck och våld?

Frågan är om det är rätt att vi ska godta alla fria val? Vad om en kvinna väljer att stanna i en misshandelsrelation? Trots att många kvinnor inte klarar av att ta sig ur förtrycksrelationer, kan inte staten ”stå och se på”. Det är heller inte legitimt att göra mode av deras blåtiror och blodstänkta kläder även om denna grupp också utgör modeföretagens kunder och en del av dagens Sverige.

Per automatik "islamofob"

Skribenterna anser också att jag ignorerar slöjbärares aktörskap. Deras budskap är att inga andra än slöjbärare förstår slöjan. Kritiker anses sakna rätt att kritisera slöjbärares val, identitet och aktörskap. Slöjkritiker, främst om de är västerlänningar, får inte värdera andra utifrån sina kulturella normer. Har man sekulär och saklig kritik mot slöjan blir man per automatik rasist och ”islamofob” enligt skribenterna, trots att yttrandefrihet innebär en rätt att kunna kritisera och argumentera mot slöjan. Skribenternas perspektiv slutar inte bara i en vulgär variant av kulturrelativism utan även strider mot principerna om yttrandefrihet, jämställdhet och sekularism.

Tvärtemot skribenternas kulturrelativistiska retorik är aktörskap ett uttryck för motstånd mot en förtryckande syn på individens handlande. Aktörskap innebär att agera annorlunda och inte acceptera eller legitimera den nuvarande ordningen. Är det aktörskap när kvinnor sätter på sig slöja för att de inte står ut med sexuella trakasserier från män, när kvinnor som lever i samhällen där förutsättningen för arbete och karriär är att de bär slöja, när de riskerar fysisk bestraffning och i svenska förorter även verbala trakasserier? Vi behöver sålunda inte jubla över allt som kvinnor gör som aktörskap, till exempel när de upprätthåller sådana kvinnofientliga praktiker som slöjan. Detta är att använda jämställdhet som medel för att underminera densamma.

Bär slöja av tvång

Skribenterna påstår att jag för en föraktfull retorik mot muslimskor. Precis som modeföretagen försöker de medvetet att få oss att tro att en liten skara högljudda slöjbärare representerar alla ”muslimska kvinnor”. De vill få oss att tro att alla katter är grå, det vill säga att alla slöjbärande kunder bär slöja av fri vilja, att alla slöjbärare i landet inklusive de som påtvingas slöja är lyriska över att bli synliggjorda. Om slöjbärare är så fria varför utsätts så många slöjbärare för barn- och tvångsäktenskap samt könsstympning? Faktum är att under många slöjor finns flickor och kvinnor som bär slöja av tvång. De hotas med att få vanställt ansikte vid slöjvägran. Deras synliga hårstrån klipps bort. Deras ”icke-anständiga” kläder klipps sönder. De blir sparkade, slagna, bespottade och tar emot okvädingsord.

Det är de som försvarar slöjan som visar kvinnoförakt. De skriver ingenting om hur många kvinnor skulle välja att bära slöja om det inte fanns förväntningar, bestraffningar och religiösa belöningar för att bära den. Det går inte att se slöjan utan sitt sammanhang; när detta förnekas, förnekas även den ofrihet som många kvinnor lever med.

Tvärtemot skribenterna, moderföretagen och vissa ledarskribenter anser jag att det är slöjvägrares aktörskap som behöver synliggöras. Att celebrera en slöjbärande elit innebär ett förnekande av äktheten av slöjvägrarkulturen som praktiseras av majoriteten av kvinnor i islampräglade sammanhang.

Slöjbärandes erfarenheter

Som nämnts tidigare ser skribenterna slöjbärares erfarenhet som något rent, genuint, legitimt och ofärgat av ideologi, politik, historia och samhälle. De romantiserar ”fria” slöjbärares erfarenheter medan sekulära, obeslöjade muslimskors och icke-muslimskors liv i skuggan av förtryckande islamiska praktiker inte ses som relevanta erfarenheter. Slöjvägran anses inte vara äkta då den tros vara en följd av Västs manipulering av den autentiska islamiska kulturen. Faktum är att i islampräglade sammanhang, inklusive vissa svenska förorter, är vardagliga erfarenheter av slöjan en medveten politisk handling som innebär reflektion, tolkning och kalkylering av farliga konsekvenser av att bryta mot klädkoden.

Avslutningsvis betonar jag att jag i likhet med miljontals kvinnor och män i islampräglade länder inte hyser någon fobi i bemärkelsen sakligt ogrundad rädsla för islam och slöjan utan snarare en välgrundad och levd rädsla för förtryckande islamiska föreskrifter och praktiker. Iranska, saudiska, sudanesiska, egyptiska, judiska, syrianska och jezidiska flickor, kvinnor och även män har all anledning att känna en saklig rädsla för slöjan som symbol för kvinnoförtryck och islamism.

Reaktionära krafter

Jag är en del av en sekulär och antirasistisk rörelse som är global som säger ett blankt nej till två av vår samtids djupt reaktionära krafter det vill säga islamister och rasister. Sekulär och legitim kritik mot islam låter sig inte stämplas som rasism och ”islamofobi”. Även den sekulära kvinnorörelsens arv hindrar modeföretag och islamister från att legitimera kvinnoförtryckets symbol som frihet. Det problematiska begreppet ”islamofobi” myntades av mullorna i Iran för att diskvalificera den amerikanska feministen Kate Millets stöd för iranskornas protester mot slöjtvång. Islamistiska stater förföljer, fängslar och tar livet av interna islamkritiker genom att kalla dem för just ”islamofober”.

Simone de Beauvoir skrev en gång i tiden att ”Man förtrycker mig om man kastar mig i fängelse men inte om man hindrar mig från att fängsla min granne.” Genom en travesti av denna sats betonar jag att jag skulle förtryckt en muslimsk kvinna om jag kastat henne i slöjans fängelse men inte om jag hindrar andra från att tvinga henne in i det ambulerande fängelse som slöjan är.

Devin Rexvid

socionom

Bild - 2
Mest läst