Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
CashChrist2

Johnny Cash sjöng under hela sin karriär sånger ur sin mammas psalmbok. Även hans egna texter var fullmatade av bibliska referenser. Eller som Mattias Hagberg uttrycker det; " uppgörelser med vad makten och sanningen är". Bild: Måns Langhjelm

De fyra anarkistiska evangelierna

Kultur Man behöver inte vara troende för att med stor behållning läsa de fyra evangelierna. Texterna är en oöverträffad litterär berättelse och närmast anarkistisk uppgörelse med vad makten och sanningen är, skriver Mattias Hagberg.

Det är en märklig scen. Den allsmäktige guden som en förnedrad, torterad och korsfäst brottsling. Inte ens i dödsögonblicket har han någon makt över sitt öde. Hans röst spricker när han i ångest skriker på hjälp:

– Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Två gånger ropar han. Sen ger han upp andan och dör.

Nej, jag är inte kristen. Jag är inte troende överhuvudtaget. Tanken på en gud med absolut makt provocerar mig.

Trots det skriver jag denna text. Orsaken är enkel: Jag har i många år fascinerats av berättelsen om Jesus, så som den gestaltas av skribenterna bakom de fyra evangelierna. Men det är inte som förkunnelse eller religiös urkund som den fascinerar mig, utan som litterär text, som en karnevalisk, anarkistisk och närmast burlesk uppgörelse med allt vad makt och maktens sanning heter.

Som litterär berättelse är de fyra evangelierna oöverträffade.

Jo, jag menar det på allvar.

Ta bara skildringen av dödsögonblicket. Den är så mättad med provokation att det är näst intill omöjligt att förstå hur den tidiga Jesusrörelsen lyckades sprida sitt budskap. Scenen med Jesus på korset är en bild av misslyckande och förnedring. Ja, det är svårt att tänka sig en större missräkning för en rörelse med messianska ambitioner än att messias själv avrättas utan några större åthävor. Han är bara en av åtskilliga andra förbrytare som romarna nästan slentrianmässigt spikade upp på kors.

Faktum är att nästan allt i berättelserna om Jesus är upp och ned. Det är därför jag läser dem så girigt. Tillsammans är de en motberättelse. Den optimala motberättelsen.

Tänk er ett folk under ockupation, ett fattigt folk under förtryck, ett folk drabbat av svält och daglig förnedring.

Judarna hoppades desperat på en ny ledare, en revoltör och kung, som med Herrens makt skulle återupprätta deras rike och heder. Det var en febrig dröm om makt och ära. Men också om ordning och kontroll. Den ordning som kungen skulle återupprätta var en teokratisk ordning, full av regler. Det judiska livet var ett liv där vardagen var genomsyrad av praktiska religiösa påbud.

Jesus spottade på allt det där. I evangeliernas berättelser utmanar han hela tiden allt vad ordning, heder och ära heter.

Kulmen på detta vanärande är intåget i Jerusalem. För samtiden måste berättelsen ha framstått som ett burleskt skämt. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som låter sig hälsas som kung och som till råga på allt väljer att rida på en åsna.

Till detta ska läggas allt som har hänt tidigare i berättelsen. Under den tid Jesus drivit runt på landsbygden och predikat har han gjort allt han kan för att utmana och provocera makten. Gång på gång har han hånat de rika. Gång på gång har han utmanat de religiösa lagarna, framför allt genom sitt sätt att leva. Han umgås hellre med prostituerade kvinnor, korrumperade tulltjänstemän och spetälska, än med laglärda.

Och i sina predikningar har han hela tiden påpekat att all ordning skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivare och horor – inte prästerna och de fromma.

– Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar Jesus enligt Lukas evangelium.

Listan med Jesusord som utmanar all rådande ordning kan lätt göras lång.

– Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.

– Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

– Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.

– Älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa:

– Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.

Det är en värld i upplösning som Jesus frammanar, en värld där han ropar ut sitt förakt för den som gläds åt sin egen framgång.

– Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er.

Det är på många sätt ett revolutionärt budskap. Eller rättare sagt anarkistiskt. Jesus vill riva ner, ställa på ända, krossa, samtidigt som han inte verkar vilja ersätta makten med någon ny ordning. Nej, han är maktlöshetens profet.

Det är inte en kung som dör på korset utan en värnlös, utsatt och plågad man. Han är enbart utstött, hjälplös och sårbar. Inget mer.

Det är på många sätt en besynnerlig bild, men också en mycket vacker. Gud som ett maktlöst offer.

Som litterär gestaltning av makt och motmakt är det genialt.

I evangeliernas berättelser om Jesus finns inga planritningar för katedraler, inga kartor över framtida riken – bara ruiner. Han förstör mer än han bygger upp.

Men i dessa ruiner bryter till slut en ensam växt fram. Vi kan kalla den för medkänsla.

Finns det något budskap i dessa närmast anarkistiska berättelser är det berättelsen om den oförställda och genuina inlevelsen i andra människor.

När Jesus har rivit färdigt finns bara detta kvar:

– Älska din nästa så som dig själv.

Eller annorlunda uttryckt:

– Döm inte och ni skall inte bli dömda.

Den franska filosofen och mystikern Simone Weil har uttryckt detta budskap i en mening:

– Uppmärksamhet är den renaste och mest sällsynta formen av generositet.

Det är ord som tål att upprepas – särskilt i dag när fördomar och rädsla sprider sig som en sjukdom över den europeiska kontinenten. Det är när vi möter främlingen utan att döma som vi visar att vi är människor.

Vi har egentligen bara två val – våld eller generositet. Det var längesedan det var så tydligt som nu. När Europas gränser varje dag producerar död och umbäranden är det för att unionen har valt våldet före generositeten.

I evangeliernas fiktion uppstår Jesus från det döda. Det är en svajig konstruktion för att rädda Gud vid makten. Den allsmäktige får inte dö.

Själv hade jag hellre sett att Jesus förblev död och begraven. Det hade varit konsekvent och kongenialt med den övriga berättelsen. Jesus som ett maktlöst offer för de fördomsfulla och våldsamma, för de som hellre upprätthåller den rådande ordningen än öppnar sina sinnen för Den Andre.

Mest läst