Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    I de fall papporna bryr sig om mammorna, och i de fall den gemensamma ekonomin blir lidande, kan papporna vara schyssta och stanna hemma med barnen, men de väljer fortfarande själva. Det är ett mycket litet antal mammor förunnat att kunna välja på det sätt som papporna kan, varken med eller utan reform, skriver debattörerna.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    De flesta kvinnor ser inte röken av någon valfrihet

    Kvoteringen av föräldraförsäkringen riktar sig bara till de män som redan är jämställda och kan tänka sig att blir mer jämställda. De flesta kvinnor ser inte röken av någon valfrihet, skriver bland andra poet och doktorand Karin Brygger.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Det är bättre att föräldrar får bestämma själva, säger Göran Hägglund (KD) om föräldraförsäkringen. Annie Lööf (C) kan inte säga ordet föräldraförsäkring utan att nämna ordet ”valfrihet” i samma mening. Det är inte så konstigt, Annie Lööf och Göran Hägglund pratar ju alltid om valfrihet. Det konstiga är att begreppen ”bestämma själva” och ”valfrihet” nu börjar flyta över från den borgerliga sidan in på vänstersidan. De plockas upp av förespråkarna för kvotering av föräldradagar. Till exempel på Rebecka Edgren Aldén blogg, där hon skriver att valfriheten ”inte bara påverkar det individuella föräldraparet, deras möjlighet till karriär och löneutveckling, utan det påverkar även mig”. Nu senast skriver Katarina Wennstam i SvD (8/10) att hon inte kan förstå ”hur familjer ens har mage att ställa krav på hur de vill fördela penningen”. Alltså, som om den där valfriheten är något som faktiskt existerar, eller som om vem som helst kan ställa krav.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Kvoteringen av föräldraförsäkringen riktar sig bara till de män som redan är jämställda och kan tänka sig att blir mer jämställda. De flesta kvinnor ser inte röken av någon valfrihet, skriver bland andra poet och doktorand Karin Brygger.

    Det är bättre att föräldrar får bestämma själva, säger Göran Hägglund (KD) om föräldraförsäkringen. Annie Lööf (C) kan inte säga ordet föräldraförsäkring utan att nämna ordet ”valfrihet” i samma mening. Det är inte så konstigt, Annie Lööf och Göran Hägglund pratar ju alltid om valfrihet. Det konstiga är att begreppen ”bestämma själva” och ”valfrihet” nu börjar flyta över från den borgerliga sidan in på vänstersidan. De plockas upp av förespråkarna för kvotering av föräldradagar. Till exempel på Rebecka Edgren Landmers blogg, där hon skriver att valfriheten ”inte bara påverkar det individuella föräldraparet, deras möjlighet till karriär och löneutveckling, utan det påverkar även mig”. Nu senast skriver Katarina Wennstam i SvD (8/10) att hon inte kan förstå ”hur familjer ens har mage att ställa krav på hur de vill fördela penningen”. Alltså, som om den där valfriheten är något som faktiskt existerar, eller som om vem som helst kan ställa krav.

    För oss känns det som om både motståndare och förespråkare i kvoteringsfrågan lever på en annan planet. Det är som när Ester Martin Bergsmarks kompis, efter att ha sett filmen Turist, om en kärnfamilj i kris, sa: ”Shit, jag har precis sett en SF-film, dom går runt där på en vit planet med stora hjälmar.”

    Förbehållet några få personer

    Vi och kvoteringsdebattörerna kan inte förhålla oss till varandra. Eller rättare sagt, de förhåller sig inte till oss. Valfriheten är nämligen en mycket komplicerad fråga. Att ha valfrihet, och att kunna ställa krav, brukar bara vara förbehållet några få personer i samhället. Oftast männen. Även när det gäller föräldraförsäkringen. Medan kvinnorna inte ser röken av någon valfrihet. Valfriheten är också klassrelaterad, på det sättet att medelklassen har mer av den än andra.

    Men problemet handlar inte om vilken klass någon tillhör. Det spelar ingen roll om denne är rik, vit, medelklass eller kärnfamilj. Eller alltihop på en gång. Problemet uppstår först när personen är rik, vit eller lever i en kärnfamilj i medelklassen och inte förmår se att andra inte lever under samma omständigheter, men ändå propagerar för ett lagförslag å dessa andras vägnar.

    För det är det som händer när någon utgår ifrån att det där med att välja hur man vill göra med föräldradagarna är något som är alla förunnat. För att kunna uttrycka sig som Annie Lööf och Katarina Wennstam gör krävs det att man bortser från att en stor del av Sveriges mammor inte har en bråkdels möjlighet att välja någonting alls, eller att ställa några krav när det gäller föräldradagar, varken med eller utan reform. Papporna, kan vägra att vara hemma med eller utan reform. Mammorna kan det däremot oftast inte. Dels har mammorna fött och burit barnet och ammar ofta den första tiden, dels sitter de hårdare fast i konventioner om vad mammor ska och bör göra. Ytterligare en orsak är att pappor och mammor inte alltid bor ihop. I förslaget finns ingenting som hjälper eller stöttar de kvinnor som råkar ut för vad som händer när de bryter konventionerna. Inte heller finns det någonting i förslaget som ”tvingar” papporna att vara hemma.

    Inte lika entusiastiska

    De kvinnor som inte har någon valfrihet är inte lika entusiastiska när det gäller kvoteringsförslagen. (Kolla med närmaste kvinnojour till exempel, även om man inte måste bo på en kvinnojour för att drabbas av den här reformen, man kan drabbas hårt även om man inte är utsatt för våld. Det räcker med att vara en vanlig mamma).

    Det handlar om att mamman inte kan välja. Det är vårt ärende. Papporna kan oftast välja, åtminstone i den mening att de kan det lika mycket med som utan kvotering. De förlorar ingenting på att fortsätta som förut, det vill säga att jobba. Det gör majoriteten av papporna nu, och det kan majoriteten av papporna fortsätta med om de vill. En kvotering påverkar inte dem direkt. Det påverkar däremot deras fruar, sambor och ex.

    Om papporna fortsätter att jobba, blir mammorna utan de pengar som är öronmärkta för pappan. I de fall papporna bryr sig om mammorna, och i de fall den gemensamma ekonomin blir lidande, kan papporna vara schyssta och stanna hemma, men de väljer fortfarande själva. Det är ett mycket litet antal mammor förunnat att kunna välja på det sätt som papporna kan. Det krävs att de har en schysst man. En som redan är jämställd. Eller en som redan är jämställd i så måtto att han kan tänka sig att bli mer jämställd. Det är denna grupp som kommer att stå för ökningen av de föräldradagar som tas ut av pappor. Men för de mammor som inte lever i förhållanden med män som kan tänka sig att stanna hemma? Där kan vi börja snacka kvinnors beroende av sina män. För dem minskar inte beroendet med reformen, utan tvärtom, just det: ökar.

    Paradoxalt? Ja. På alla tänkbara sätt.

    För oss känns det som om både motståndare och förespråkare i kvoteringsfrågan lever på en annan planet. Det är som när Ester Martin Bergsmarks kompis, efter att ha sett filmen Turist, om en kärnfamilj i kris, sa: ”Shit, jag har precis sett en SF-film, dom går runt där på en vit planet med stora hjälmar.”

    Förbehållet några få personer

    Vi och kvoteringsdebattörerna kan inte förhålla oss till varandra. Eller rättare sagt, de förhåller sig inte till oss. Valfriheten är nämligen en mycket komplicerad fråga. Att ha valfrihet, och att kunna ställa krav, brukar bara vara förbehållet några få personer i samhället. Oftast männen. Även när det gäller föräldraförsäkringen. Medan kvinnorna inte ser röken av någon valfrihet. Valfriheten är också klassrelaterad, på det sättet att medelklassen har mer av den än andra.

    Men problemet handlar inte om vilken klass någon tillhör. Det spelar ingen roll om denne är rik, vit, medelklass eller kärnfamilj. Eller alltihop på en gång. Problemet uppstår först när personen är rik, vit eller lever i en kärnfamilj i medelklassen och inte förmår se att andra inte lever under samma omständigheter, men ändå propagerar för ett lagförslag å dessa andras vägnar.

    För det är det som händer när någon utgår ifrån att det där med att välja hur man vill göra med föräldradagarna är något som är alla förunnat. För att kunna uttrycka sig som Annie Lööf och Katarina Wennstam gör krävs det att man bortser från att en stor del av Sveriges mammor inte har en bråkdels möjlighet att välja någonting alls, eller att ställa några krav när det gäller föräldradagar, varken med eller utan reform. Papporna, kan vägra att vara hemma med eller utan reform. Mammorna kan det däremot oftast inte. Dels har mammorna fött och burit barnet och ammar ofta den första tiden, dels sitter de hårdare fast i konventioner om vad mammor ska och bör göra. Ytterligare en orsak är att pappor och mammor inte alltid bor ihop. I förslaget finns ingenting som hjälper eller stöttar de kvinnor som råkar ut för vad som händer när de bryter konventionerna. Inte heller finns det någonting i förslaget som ”tvingar” papporna att vara hemma.

    Inte lika entusiastiska

    De kvinnor som inte har någon valfrihet är inte lika entusiastiska när det gäller kvoteringsförslagen. (Kolla med närmaste kvinnojour till exempel, även om man inte måste bo på en kvinnojour för att drabbas av den här reformen, man kan drabbas hårt även om man inte är utsatt för våld. Det räcker med att vara en vanlig mamma).

    Det handlar om att mamman inte kan välja. Det är vårt ärende. Papporna kan oftast välja, åtminstone i den mening att de kan det lika mycket med som utan kvotering. De förlorar ingenting på att fortsätta som förut, det vill säga att jobba. Det gör majoriteten av papporna nu, och det kan majoriteten av papporna fortsätta med om de vill. En kvotering påverkar inte dem direkt. Det påverkar däremot deras fruar, sambor och ex.

    Om papporna fortsätter att jobba, blir mammorna utan de pengar som är öronmärkta för pappan. I de fall papporna bryr sig om mammorna, och i de fall den gemensamma ekonomin blir lidande, kan papporna vara schyssta och stanna hemma, men de väljer fortfarande själva. Det är ett mycket litet antal mammor förunnat att kunna välja på det sätt som papporna kan. Det krävs att de har en schysst man. En som redan är jämställd. Eller en som redan är jämställd i så måtto att han kan tänka sig att bli mer jämställd. Det är denna grupp som kommer att stå för ökningen av de föräldradagar som tas ut av pappor. Men för de mammor som inte lever i förhållanden med män som kan tänka sig att stanna hemma? Där kan vi börja snacka kvinnors beroende av sina män. För dem minskar inte beroendet med reformen, utan tvärtom, just det: ökar.

    Paradoxalt? Ja. På alla tänkbara sätt.

    Glömt dena stora grupp mammor

    Det finns mycket att jobba med när det gäller förslaget om kvotering av dagar, alltifrån de enskilda pappamånaderna till en hel delning. I samtliga förslag om kvotering har man glömt att räkna med denna stora grupp mammor som inte har en aning om vad Katarina Wennstam pratar om när hon pratar om föräldrar som själva bestämmer. Mammor som befinner sig i prekariatet. Det är dem vi försvarar och talar för. Ingen annan gör det. Att lyckas med att inte se de här kvinnorna, för de är många, är en bedrift, i synnerhet eftersom alltihop ju handlar om jämställdhet.

    Karin Brygger

    poet och doktorand Göteborgs Universitet

    Jenny Wenzer Dahlgren

    doktorand Göteborgs Universitet

    Ann-Marie Ljungberg

    författare och frilansskribent

    Kajsa Widegren

    forskare Göteborgs Universitet