Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

David Olusoga och Casper W Erichsen | Kejsarens förintelse – Tysklands bortglömda folkmord

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

David Olusoga och Casper W Erichsen | Kejsarens förintelse – Tysklands bortglömda folkmord

Björn Gunnarsson har sträckläst David Olusogas och Casper W Erichsens bok om den tyska kolonialismens barbariska expansionslusta, och dess kopplingar till nazismen. En faktaspäckad, stundtals outhärdlig, skildring.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

historia

historia

David Olusoga och Casper W Erichsen

Kejsarens förintelse – Tysklands bortglömda folkmord

Översättning: Per Nyqvist

Leopard

Att inleda en skildring av Tysklands kolonisering av sydvästra Afrika med Hermann Görings självmord i Nürnberg 1946 verkar först inte helt konsekvent. Även om det är dramaturgiskt effektfullt. Men förbindelser finns: Görings far var Tysklands förste guvernör över det land som i våra dagar heter Namibia. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Författarna David Olusoga och Casper W Erichsen drar upp betydligt större samband än bara personhistoriska. Precis som en gång Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel ser de ursprunget till nazismens livsrumsideologi, slavekonomi och geopolitiska expansionism i just koloniseringen under The scramble for Africa vid 1800-talets slut. 

Hela boken Kejsarens förintelse bygger på samma drivna dramaturgiska berättarteknik som inledningen. Den är spännande att sträckläsa, faktasamband presenteras smidigt i texten. Sträckläsningen har emellertid konsekvenser: skildringen av de slavarbetsläger, kallade koncentrationsläger, som tyskarna upprättar för de besegrade ursrpungsbefolkningarna är outhärdliga.

OLUSOGAS OCH ERICHSENS poänger är att det kejserliga Tyskland i slutet av 1800-talet anammade en socialdarwinistisk legitimering av kolonialismen. Kristna civiliseringsambitioner och paternalistisk omsorg om de koloniserade folken är trams: de koloniserade ska utrotas som untermenschen för att bereda plats åt livsdugligare raser att härdas i den stora kampen för tillvaron (det vill säga kampen om råvaruresurser). 

Specifikt tysk ideologi är kopplingen mellan nationens välbefinnande och härdande jordbruk: hur Blot und Boden-romantiken växte fram har inte Olusoga och Erichsen utrymme att redogöra för. Inte heller säger de särskilt mycket om varför just Tyskland blev så förblindat desperat i sin kombination av romantisk nationalism och barbarisk expansionslusta. Befolkningstillväxten under 1800-talets sena decennier räcker inte som förklaring: andra nationer genomgick också en befolkningsexplosion, utan att de fördenskull blev folkmördare. 

DET AVGÖRANDE ÄR ändå att just den tyska koloniseringen innehåller ett regelrätt folkmord. Inte som det jämförelsevis långsamma, men inte mindre känslokalla amerikanska erövrandet av ursprungsbefolkningars territorier. Här handlar det om att döda snabbt och effektivt. Tyska Sydvästafrika framstår som ett fältlaboratorium inför det nazistiska förslavandet av Östeuropa mellan 1939 och 1945. Det är här som Nürnberglagarnas rasrenhetsdoktriner för första gången utprovas i verkligheten, här som de vidriga begreppen Rassenschande och Mischling (rasskam och halvblod) första gången hörs. 

Det är här som uttrycket Lebensraum myntas och uttryckligen förknippas med nödvändigt folkutrotande, det är här som förintelseläger upprättas, där slavarbetare förses med så minimala livsmedelsransoner, och så vidriga hälsoförhållanden, att de snart nog dör av svält och sjukdomar. Lägren är som förhandsritningar till Auschwitz-Monowitz. Skillnaden är den industriella skalan, inte den politiska avsikten. 

MED SOCIALDARWINISM SOM motivering kan humanistisk etik åsidosättas: undermänniskorna är ändå dömda till undergång, så allt herrefolket gör är att skynda på utvecklingen en smula med systematiskt planlagt folkmord. Benen efter nama- och hererofolken skräpar fortfarande ner öknarna runt de gamla tyska städerna i dagens Namibia: antalet döda i förhållande till befolkningarnas ursprungliga storlek är häpnadsväckande skrämmande. 

Olusoga och Erichsen visar också på den ideologiska kontinuiteten mellan kejsartiden via Weimarrepubliken till Tredje riket. Dolkstötslegenden och den förnedrande Versaillesfreden var visserligen smärtsamma motgångar. Men Hitler fortsatte samma fanatiska geopolitik som kejsar Vilhelm II. Ofta var kontinuiteten rent biografisk: militärer och rasbiologiska forskare som vann sina första erfarenheter i Tyska Sydvästafrika blev framstående koryféer i nazisternas tusenårsrike. Andra samband är mera anekdotiska, men slående: SA:s uniformer var överbliven materiel, först avsedd för de tyska kolonialtrupperna. Den brunbeiga färgen var kamouflage i Namiböknen, och brunt förblir nazismens politiska färgsymbol än i dag. 

PRECIS SOM NAZISTERNA, när Röda Armén närmade sig Berlin, försökte sopa bort dokument angående Förintelsen, försökte också det kejserliga Tyskland dölja folkmordet i Namibia. Det är som om rasbiologins förakt för humanistisk etik ändå vänds till skam i motgångens stund. Varför annars alla dessa förintelseförnekare och historierevisionister? Om nu raskampen är så livsavgörande, varför inte känna heroisk stolthet, i stället för att bränna och gömma undan bevismaterial, som råttor försöker gömma stöldgods?

Det enda som kan ifrågasättas är om folkmordet i Namibia verkligen är så bortglömt som författarna påstår. Sven Lindqvist lyfte som sagt redan 1992 fram att Andra världskriget var ett kolonialkrig, åtminstone på östfronten, och att Förintelsen hade förebilder i de europeiska kolonierna. Sedan dess har flera forskare fyllt ut empiriska kunskapsluckor, David Olusoga och Casper W Erichsen står på skuldrorna av andra sanningssägare. Och hereroerna och nama-folken har givetvis inte glömt. Lika lite som judarna och romerna.

.

ÄMNET
David Olusoga och Casper W. Erichsen visar på en ideologisk kontinuitet från kejsartiden via Weimarrepubliken till Tredje riket. Hitler fortsatte samma fanatiska geopolitik som kejsar Vilhelm II, som på sin tid gick in för folkutrotande med förintelse-läger. Under den tyska kolonialiseringen av Sydvästafrika myntas för första gången vidriga uttryck som Rassenschande och Mischling (rasskam och halvblod).

SKRIBENTEN
Björn Gunnarsson är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Senast skrev han om Kjell Espmarks diktsamling Den inre rymden.