Daniel Poohl | Som om vi hade glömt

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

90-talet är tillbaka, har mode- och skönhetsmagasin utropat de senaste åren. Men 90-talet gör sig påmint på mer obehagliga sätt än så. Den tidens rasistiska och nynazistiska strömningar, Lasermannen och ett främlingsfientligt parti i riksdagen är åter realiteter i 2010-talets Sverige.

Samtidigt har den generation som växte upp med brända flyktingförläggningar och drag under galoscherna blivit vuxen och börjat berätta om ett 90-tal med Ultima Thule och hakkors. I Svenska Dagbladet (2/6) skrev Negra Efendic’ om sin gamla högstadieskola och varför ingen reagerade mot nazismen där. På Twitter har bland andra skribenten och radioprataren Hasan Ramic skrivit gripande om uppväxten i Karlskoga. På rapparen Stors debutalbum finns ett ljudinslag där barn zappar mellan 90-tals-tv som Disneydags och nyhetsrapporteringar om Lasermannen.

ANNONS

Exporedaktören Daniel Poohls debutroman skildrar just detta 90-tal med flyktingar från det forna Jugoslavien, ekonomisk kris och rasistiska strömningar i den lilla bruksorten Åsensbruk i Dalsland. En biografi över en barndom med en ensamstående mamma och pengar som aldrig räckte till och ett samhälle där tomma lägenheter plötsligt en höst fylldes med asylsökande för att sedan tömmas igen när människorna avvisades eller blev anvisade till andra orter.

Poohl har mycket att berätta. Å ena sidan är det en klassisk uppväxtskildring om frånvarande fäder och en strävsam mor, klasskompisar och syskonkärlek. Å andra sidan är det ett tidsdokument. Allt blandas i ett snabbt flöde där många skeenden hastas förbi i korta meningar. ”Bråken i skolan fortsatte”, skriver Poohl och avser den alltmer hätska stämningen mellan de ”svenska barnen” och ”invandrarna”, men läsaren är sällan där på skolgården och får känna in vad det är som händer. Varför Daniels vän Asrif plötsligt vänder sig emot honom, varför några av klassens killar börjar sjunga nationalsången högt på rasten eller tala nedsättande om blattar.

Alltför ofta blir många av de spännande människorna i persongalleriet mest rekvisita och det är synd för här finns mycket mer att säga: Arzim och Burim som väntar på uppehållstillstånd, Asrifs plötsliga ilska, bråket mellan grannfamiljerna på gården, Bengt och Kristina som gömde dem som fått avslag, Kristoffer och Peter som tillsammans med Daniel säger ifrån mot klasskamraternas rasism, den välvilliga men ofta exotiserande läraren Håkan som vill lära mellanstadiebarnen om världen och de elvaåriga pojkarna som säger att ”blattar är äckliga”.

ANNONS

I stället fastnar Poohl ofta i detaljer om sig själv och sin barndom och i sina sämsta stunder är Som om vi hade glömt ett utdraget sommarprogram av den sämre sorten. Poohl var blyg, men han tyckte om att läsa och skriva, får läsaren bland annat veta.

Det är en roman som vill för mycket och spretar åt alla håll. Här finns till exempel ansatser till en riktigt bra reportagebok. Jag vill veta mer om människorna de där åren i Åsensbruk och var de befinner sig i dag. Hur tänker de kring det som hände under 90-talet? Vad hände med dem som avvisades och vad gör de som fick uppehållstillstånd? Hur tänker de då rasistiska pojkarna kring sina åsikter i dag? Var fanns föräldrarna och lärarna i dessa skolgårdskrig? Poohl snuddar vid det i de avslutande orden, men jag tror att han hade vunnit på att utveckla det mer.

Här och var finns också glimtar av en riktigt bra uppväxtskildring, när Poohl vågar stanna till och gestalta skeenden inkännande och ömsint i stället för att bara beskriva och skynda vidare.

ANNONS