Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Naurin-beskuren

Svenskar har långt större kunskaper om den amerikanska högsta domsolen än om EU-domstolen.

Daniel Naurin: EU:s dolda makthavare

Ledarkrönika Statsvetaren Daniel Naurin avslutar sin serie om EU:s hälsotillstånd med en inblick i unionens bortglömda domstol.

Eurokris, Flyktingkris och Brexitkris har i alla fall haft det goda med sig att rapporteringen om EU i svenska medier på senare tid nästan har kommit upp i nivå med den om amerikansk politik. Så är det normalt inte. Medan de senaste detaljerna om Obama, Trump eller Clinton alltid tycks vara relevanta är intresset för att bevaka det vardagliga politiska arbetet inom EU minst sagt svagt.

Det verkar krävas dramatiska kriser och undergångstoner för att någon skall bry sig. Konsekvensen har blivit att svenska medborgare vet mer om det amerikanska politiska systemet, än om hur de själva styrs.

I början av februari presenterades en statlig utredning om svenskarnas förhållande till EU. Utredaren gav en dyster bild av kunskapsläget. Pinsamt nog gällde det inte bara allmänheten, utan även lärare och studenter i statsvetenskap vid de svenska universiteten. Två tredjedelar av lärarna kunde inte svara på vilka EU:s lagstiftande institutioner är (Europaparlamentet och ministerrådet).

När Dagens Nyheter skadeglatt skulle rapportera om resultatet illustrerade man problemet genom att blanda ihop ministerrådet med Europeiska rådet. Det senare är premiärministrarnas institution, som hanterar kriser och pekar ut långsiktiga mål för EU. Däremot stiftar de inte lagar.

Läs också: Daniel Naurin: EU är inte i upplösningstillstånd (2016-02-07)

Man kan med all säkerhet leva ett utmärkt liv utan att kunna skilja på de olika råden inom EU-systemet. Men många annars allmänbildade svenskar har nog ändå en vag obehagskänsla. Man förstår att EU på något sätt sätter ramarna för viktiga saker i ens liv, utan att man vet riktigt hur. Inte minst de som har insikt i kommunernas arbete grubblar nog. En stor del av verksamheten där styrs numera av regelverk med bakgrund i Bryssel och Luxemburg.

Luxemburg? Du är inte ensam om att undra. Medan 80 procent av de svenska statsvetarstudenterna kunde placera USA:s högsta domstol i rätt stad (Washington), kände endast 8 procent till att EU-domstolen har sitt säte här.

När de ombads svara på hur EU-domarna utses prickade 29 procent in rätt svar (varje medlemsstat utser en domare var, som skall godkännas av regeringarna i samförstånd). Det var något sämre än slumpen, då det fanns tre svarsalternativ att välja mellan. 74 procent svarade däremot rätt på hur domarna i USA:s högsta domstol utses.

Domstolen är den verkliga doldisen i EU-systemet. Dess uppgift är att tolka EU-rätten, vilket kan låta som en teknisk sak som inte borde vara så mycket att bry sig om. Men domstolens beslut har inte sällan haft stor betydelse för européerna. Den har under årens lopp starkt hävdat individers rättigheter gentemot staterna, och EU-rättens företräde framför nationella lagar. Resultatet har blivit ökad integration i Europa, stärkta möjligheter för människor att arbeta och bedriva näringsverksamhet över gränserna.

Läs också: Daniel Naurin: Vems fel är flyktingkrisen? (2016-02-24)

Men domstolens praxis har också utmanat de nationella välfärdsstaterna på ett sätt som ibland skapat oro. I Skandinavien och Tyskland utlöste Laval-domen 2007 stort politiskt tumult kring arbetsmarknadspolitiken. En betydande del av det regelverk britterna nu vill göra sig av med, som handlar om EU-medborgares rätt till tillgång till offentlig välfärd i de länder de arbetar, har sitt ursprung i EU-domstolens tolkningar.

I Östeuropa, å andra sidan, har man ofta sett domstolens praxis som ett stöd för sina medborgares möjligheter att dra nytta av den gemensamma marknaden.

Att ifrågasätta EU-domstolen har varit tabu. Reaktionerna efter kontroversiella domar har handlat om vad vi får göra för domstolen, snarare än om vad domstolen får göra med oss. Annat är det i USA. Där är domarna i högsta domstolen tydligt placerade på en politisk vänster-högerskala, och alla är medvetna om att majoritetsförhållandena avgör vad ”lagen” säger.

Under det närmaste året kommer vi att kunna följa kampen mellan Obama och Senaten när det gäller nomineringen av en efterträdare till den avlidne domaren Antonin Scalia. Vi skall vara glada att vi slipper det smutsiga spelet i Europa. Den extrema politiseringen av den amerikanska högsta domstolen är en olycka som skadar förtroendet för rättsstaten.

Men den totala okunskapen kring vilka domarna i Luxemburg egentligen är, vilken bakgrund de har, hur de ser på centrala samhällsproblem och värdekonflikter, är inte heller bra. Lite inspiration ifrån USA skulle nog inte skada här. Kanske redan nästa år, då mandatperioden för den svenska domaren i EU-domstolen, Carl Gustav Fernlund, går ut?

Mest läst