Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Dan Korn: Visst bör man fira nationaldagen!

Nationalismen är inkluderande, medan rasismen, som bygger på folks ursprung, är exkluderande.

I Sverige är det tradition att inför nationaldagsfirandet antingen skriva att vi borde fira midsommarafton som nationaldag i stället, eller också skriva att vi inte har någon självständighet att fira, att hela Sverige inte är något annat än en social konstruktion med påhittade gränser. De som företräder den senare uppfattningen brukar ofta hänvisa till professorn vid Cornell University, Benedict Anderson och hans bok "Den föreställda gemenskapen". Men antingen läser de Anderson som Fan läser Bibeln, eller också har de inte läst honom alls. Detta verkar de i varje fall ha missat:

I en tid då progressiva, kosmopolitiska intellektuella (särskilt i Europa?) enar sig om att betona nationalismens närmast patologiska karaktär, dess rötter i fruktan och hat inför den Andre och dess släktskap med rasism, är det nyttigt att erinra sig att nationer väcker kärlek och ofta en kärlek av djupt självuppoffrande slag. Nationalismens kulturprodukter – poesi, fiktionsprosa, musik, plastiska konster – visar mycket klart denna kärlek i tusentals olika former och stilar. Hur verkligt sällan finner man å andra sidan inte jämförbara nationalistiska produkter som uttrycker fruktan och avsky. Även koloniserade folk, som har all anledning att känna hat mot sina imperialistiska härskare, låter förvånansvärt sällan sina uttryck för nationell känsla innehålla inslag av hat.

Kärlek i stället för hat, menar alltså Anderson. Och längre fram i samma kapitel argumenterar han mot de som ser ett samband mellan nationalism och rasism. Nationalismen bygger framför allt på språket som en gemenskap och ett språk kan man som bekant lära sig. Därför är nationalismen inkluderande, medan rasismen, som bygger på folks ursprung, är exkluderande.

Det är tio år sen den sjätte juni gjordes till Sveriges nationaldag. Det var valet av Gustaf Wasa till Sveriges kung 6 juni 1523 som gjorde Sverige till en självständig nation. Och det var när Karl XIII 6 juni 1809 undertecknade förslaget till ny grundlag som det moderna Sverige föddes. Enväldet avskaffades, tryckfrihet infördes och makten tillföll riksdag och regering. Visst är det något att fira!

1808 miste Sverige Finland till Ryssland. Den kris denna katastrof utlöste kom att bereda marken för en svensk nationalism som mycket tydligt påminner om den Anderson beskriver, en kärlek mer än ett hat. Romantiken kring vikingar, svensk allmoge och natur började odlas. 1811 skrev Esaias Tegnér dikten Svea, som han skickade till Svenska Akademien, som tyckte att Tegnér borde göra några rättelser. Bland annat borde några ord om österns konung tas bort, eftersom de kunde uppfattas som sårande mot Ryssland. Tegnér försvarade sig med att östern är soluppgångens plats och inte en anspelning på Ryssland. Och han fick sin vilja igenom.

Sårande mot Ryssland! De hade just tagit hela den östra rikshalvan, ändå ville man inte ens i en anspelning i en dikt verka sårande! Tydligare än så kan man knappast visa att kärlek till ens land inte innebär hat till andra länder.

Mest läst