Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Dan Korn: När mångfald blir enfald

I Falköping fanns förr en mycket snål ungkarl. En gång i veckan kokade han en stor gryta med gröt och den åt han sen kall tre gånger om dagen, under den kommande veckan.

När gröten efter några dagar fått ett yvigt skägg av mögel krävdes det självövervinnelse för att få i sig den. Gubben slog då upp brännvin i ett glas och sa till sig själv: Är du duktig och äter gröten, ska du få en sup! Gubben åt sen med blicken på brännvinsglaset. När gröten var uppäten slog han tillbaka supen i flaskan och sa: Haha! Nu lura jag dig allt!

Det finns anledning att tänka på den gubben när man läser Göran Adamsons bok Svensk mångfaldspolitik, En kritik från vänster (Arx förlag 2014). Adamson utgår från den statliga utredning Mångfald i högskolan som publicerades år 2000. Den fick svenska universitet att raskt och lydigt lägga fram planer på hur de skulle rekrytera elever och personal för att spegla samhällets mångfald. Det är inte att undra på med tanke på att utredningen föreslog att regeringen skulle satsa 500 miljoner kronor årligen under fem år för att främja mångfalden och sen överväga om resurstilldelningen skall variera med graden av framgång i mångfaldsarbetet. Men det bidde bara en tummetott. Av de 2,5 miljarderna blev det fyrtio miljoner. Den mögliga gröten hade ätits med god aptit och supen kunde slås tillbaka på flaskan igen.

Sen jag var i tonåren har jag forskat och skrivit om svenskt folkligt kulturarv, samtidigt som jag bott utomlands och levt judiskt. Jag är alltså mångkulturell så det står det härliga till och jag ser inga problem med det. Men däremot ser jag stora problem med att våra universitets anslag skall villkoras utifrån en ideologi som hävdar att mångkultur alltid är att föredra. I vår globala värld har vi ett mångkulturellt samhälle, vare sig vi vill det eller ej. Det är det inget att säga något om. Men ideologin som hävdar att detta alltid är en vinst är en annan sak. För att kunna hylla mångkulturen tvingas man underskatta den svenska kulturen. Slutsatsen att mångfald alltid leder till nya friska tankar och infallsvinklar utgår från att den svenska majoritetsbefolkningen inte är kapabel att tänka dessa tankar, att tankarna på något vis är kopplade till genetik. Det är en mycket unken ideologi i tjusig radikal klädnad.

Adamson citerar den brittiske politiske filosofen Bernard Crick, en av grundarna av Society Against Racial Discrimination, som 1963 sa att britter borde behandla invandrare och etniska minoriteter som jämlikar, men sen la till: Men inte som mer än jämlikar. Det är den balansen som är så svår att nå. Vi har tyvärr en historia med gott om exempel av rasism och förtryck, där man sett ner på den andre. Men man kan se upp till den andre också. Den andre kan sättas på piedestal. Om detta borde vi tala, men det är bekvämare att lägga locket på. Göran Adamson blev uppsagd från sitt arbete vid Malmö högskola 2013 sannolikt på grund av att hans kritik av multikulturalismen inte behagade högskolans ledning. Allt fler talar om att det är lätt att snubbla i åsiktskorridoren. Men hur bär man sig åt för att snubbla i en korridor som är så smal att man måste pressa sig fram krypande?

Mest läst