Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Dan Korn: Förväxla inte skam med ödmjukhet

Sommaren 1998 besökte jag min vän Bertil på Askåsen i Kölingared. Han var arg. Orsaken var han nog ganska ensam om. Han var upprörd för att Oscar II inte fått Nobels fredspris! Bertil var född 1898 och gick alltså på sitt hundrade år. Han mindes väl 1905, då en stor opinion i Sverige ville anfalla Norge för att tvinga norrmännen att behålla unionen med Sverige. Men kungen vägrade skriva under krigsförklaringen. Bertil tyckte att kungar inte borde ha någon makt, men det var tur att Oscar II haft makten att vägra krig den gången.

Oscar II fick aldrig nobelpriset, men 1908 tilldelades det Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens grundare Klas Pontus Arnoldson, som därmed blev den förste svenske fredspristagaren. Arnoldson fick 1895 stor uppmärksamhet med sin bok ”Fred med Norge, unionen må bära eller brista”. Där torgförde han uttrycket ”storsvensk”, som myntats av den norske unionsmotståndaren Björnstjerne Björnson, som benämning på de svenskar som ansåg att Sverige hade rätt att styra och ställa över andra länder. Arnoldson ger exempel på storsvenskars förakt för norska nationalister genom tidningstexter där norrmän bland annat kallas ”idioter från vildmarken eller någon mörk lappkåta”.

Många kände sig manade att delta i den debatt Arnoldson skapade och bland uppföljarna finns Sigfrid Wieselgrens ”Äro vi storsvenskar?” (1895), Verner von Heidenstams ”Om svenskarnes lynne” (1897) och Ellen Keys ”Svensk eller storsvensk patriotism?” (1899). Key ville skilja på en sund patriotism och storsvenskhet.

Storsvenskhet var enligt dessa debattörer en särskild form av svensk nationell uppblåsthet. Heidenstam påpekade böjelsen att dyrka Gustaf II Adolf. Varför inte hellre hylla riksenaren Gustaf Vasa? Jo, därför att storsvensken egentligen bara uppskattar Sverige då vi tar oss rätten att lägga oss i andra länders politik och de såg ”hjältekonungens” död på slagfältet utomlands som ett offer för godheten.

Nationalism kan vara en positiv kraft, som skapar empati mellan människor, även om de inte känner varandra. Men det kan också vara en osund chauvinism. Dagens storsvenskar föraktar fortfarande ”idioter från vildmarken” men dyrkar inte längre Gustaf II Adolf. I stället har de byggt en ny form av storsvensk uppblåsthet. Sverige skall vara världens moraliska stormakt, ett världens samvete, som har rätt att bestämma hur världen skall hantera fattigdomsbekämpning, miljövård, klimatförändringar, fredsförhandlingar och flyktingmottagande. Andra länder, som inte delar den svenska synen, skall lära sig ”ta sitt ansvar”.

Eftersom storsvenskarna inte själva inser vilka uppblåsta nationalistiska chauvinister de är, fördömer de, precis som på unionstiden, andra länders nationalism. Någon svensk kultur existerar inte, enligt storsvenskarna, som vadar i skam förklädd till falsk blygsamhet. De är oerhört stolta över att vara så ödmjuka. Men skam är inte ödmjukhet. Skammen kommer av högmodet att tro att vi bär hela världens elände på våra axlar. Då finns det mycket att skämmas över.

Mest läst