Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Dan Gahnström: Miljöpartiet förenar grönt och rött

    Klasskampen stod över solidariteten med naturen och rättvisa mellan könen. Så resonerade många av oss som var aktiva inom vänstern redan på 70-talet. Vi hade väldigt fel, skriver Dan Gahnström, som nu lämnat v för mp.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Det är dags för mig att gå vidare. Med det tackar jag för många lärorika och roliga år i vänsterpartiet. Även om jag inte är lagd åt det sorgesamma hållet känns det ändå lite vemodigt.
    Å andra sidan är det inte så dramatiskt. För mig, som vill förena det gröna och röda i politiken, är miljöpartiet de gröna ett bra och spännande alternativ. För andra kan alternativet vara något annat. Det har jag stor respekt för.
    För politiskt aktiva människor är det naturligt att göra vägval. Det gäller förstås i stort som i smått. Med nutidens snabba utveckling blir dessutom vägvalen fler då verkligheten ständigt förändras.
    Mina egna vägval har i takt med ökad insikt om naturens skörhet blivet allt mer gröna. Under ungdomsåren däremot styrdes jag nästan helt och hållet av de röda
    idealen.
    I kampen för klassrättvisa var det mesta tillåtet. Klasskampen stod över solidariteten med naturen och rättvisa mellan könen. Först skulle fabriker och statsapparat erövras. Sedan skulle det statssocialistiska systemet införas. Därefter skulle frågan om miljöförstöring lösas av sig självt. På samma sätt skulle kvinnornas frigörelse infinna sig. Så resonerade många av oss som var aktiva inom vänstern redan på 70-talet.
    Vi hade väldigt fel. Inga problem löses av sig självt. Oljan tar faktiskt slut. Kärnkraftens problem, inte minst slutförvaringen av avfallet, är kvar. Person- och latbilstransporterna ökar lavinartat medan den jämställda och för miljön skonsamma kollektivtrafiken trängs tillbaka.
    Enorma förändringar
    Sett i ett internationellt perspektiv är förändringarna enorma. Det kommunistiska systemet i Östeuropa finns inte längre och Kina är i rask takt på väg in i en kapitalistisk marknadsekonomi. Gamla "sanningar" är i dag "osanningar". Då blir också vägvalen annorlunda.
    Jag tillhör dem som hävdat att det är möjligt med ett vänsterparti där allt från kommunister till frihetliga, gröna vänstersocialister kan vara medlemmar. Jag har försvarat att det kan finnas skilda åsikter om det förträffliga med statssocialism så länge som åsikter om självförvaltning och kooperativ också ges utrymme.
    Vänsterpartiets kongress i januari 2004 visade att klyftan är avgrundsdjup. För i en rörelse med stor åsiktsbredd krävs det ett stort mått av ömsesidig respekt och ödmjukhet för varandras åsikter. Den ömsesidigheten finns inte längre. Kongressen visade med odiskutabel tydlighet att inflytandet för vänstersocialisterna minimerades. När kongressen avslutades var det fler revolutionära röd front-hälsningar än någonsin. Bilden av de knutna nävarnas parti blev total. Det kommunistiska återtåget vann en förkrossande majoritet på kongressen.
    Jag har gjort en delvis smärtsam, men framför allt befriande, resa bort från kommunism och sektvänster. Den resan avslutades för mer än 15 år sedan. Jag kommer aldrig att återvända. Jag stiger inte på återtåget.
    Skilda värderingar
    Jag har en helt annan politisk och ideologisk inriktning än kongress- och partistyrelsemajoriteter. Våra grundläggande värderingar skiljer sig allt för mycket för att kunna rymmas i samma parti. Jag vill peka på några punkter.
    l Grön vänsterpolitik. Den gröna skatteväxlingen och miljöomställning i övrigt innehåller en väldig möjlighet till ekologisk, social och ekonomisk utveckling. Omställning av transporterna, energin, matproduktionen och omhändertagande av naturresurser är en av vår tids största utmaningar för ett hållbart och rättvist samhälle. Den gröna omställningen är inget hot mot jobben utan är en betydande möjlighet till arbete och välfärd.
    De konservativa, såväl i vänsterpartiet som övriga, har mycket svårt att ta till sig detta tänkande. Miljöomställningen ställs allt för ofta i motsättning till ekonomisk tillväxt. Kortsiktiga ekonomiska/industriella intressen tränger gång på gång undan det ekologiska ansvaret.
    * Ekonomisk demokrati och ägandet. Enlig min mening måste en modern vänster stå för en mångfald av lösningar. Fonder som bygger på löntagarnas pensionsmedel. Självförvaltning. Kooperativ. Arbetarägda företag. Människors direkta medverkan i de offentligt styrda verksamheterna.
    De konservativa inom v menar att staten och kommunerna ska vara helt dominerande.
    * Generell välfärdspolitik. En modern vänster måste inse realiteter och att förutsättningarna förändrats sedan tiden för tillkomsten av arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Vi måste våga diskutera huruvida det fortfarande är rimligt att "smörja" den övre medelklassen med maxtaxor, exempelvis inom barn- och äldreomsorg. Likaså varför över en miljon människor ska leva under sämre villkor (socialbidragsnorm) vid arbetslöshet och sjukdom än den övriga delen av den vuxna befolkningen.
    De konservativa håller hårdnackat fast vid de gamla idealen och prioriterar med det bort dem som har de allra sämsta ekonomiska förutsättningarna.
    * Kommunalt och regionalt självstyre. Det är dags att på allvar ta kamp för det kommunala självstyret. Under lång tid har självstyret i realiteten underminerats på grund av statsmaktens klåfingrighet. Ministrar och rikdagsledamöter tror sig veta bäst i allt utom hur det ska gå till att finansiera de av dem själv proklamerade dekreten. Det är ur demokratisk synpunkt oacceptabelt.
    Vänsterpartiets konservativa krafter är de som mest och oftast ifrågasätter den kommunala och regionala självstyret.
    * Internationell solidaritet. Kampen mot EU får inte bli det samma som blint försvar av nationalstaten Sverige. Solidaritet över nationsgränser borde vara självklart för alla röd-gröna krafter. Det är dags att leva upp till biståndsmålet, en procent av statens utgifter. Likaså vad gäller miljömålen. Det är de fattiga i världen som hårdast drabbas av de klimatförändringar som orsakas av miljöförstörande verksamhet.
    Bistånd och miljösolidaritet står långt ner på de konservativa vänsterpartisternas prioriteringslista.
    Det är utan bitterhet jag lämnar vänsterpartiet. Jag känner stor respekt för många personer inom vänsterpartiet. Flera av dem räknar jag till skaran av bästa vänner. Jag respekterar förstås deras val, att vara kvar i vänsterpartiet.
    Jag ansluter mig till miljöpartiet de gröna. Jag gillar miljöpartiets solidaritetstänkande. Det handlar om solidaritet med allt levande, med kommande generationer, med systrar och bröder på andra håll i världen.

    Dan Gahnström
    f d ordf i vänsterpartiet Bohulän