Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Damien Jurado | Nefertiti

Konsertrecensioner

poprock

Damien Jurado

Nefertiti, söndag

Publik: 230

Bäst: En ljuvligt vacker Maraqopa.

Sämst: Sikten, 230 pers på Nef gör att det blir många som inte ser scenen.

Jag unnar Damien Jurado allt gott som finns. Han har slavat runt strax under ytan sedan mitten av 90-talet, släppt ömsom fantastiska ömsom småtrista skivor, men aldrig kompromissat, alltid följt någon form av generös artistisk vision. Men det stora genombrottet har aldrig kommit, han har aldrig – i mitt tycke – fått det där riktiga erkännandet.

Förhoppningsvis är det dags nu. Och att döma av recensioner och tyckande kring nya skivan, Maraqopa, så finns det nu, äntligen, förutsättningar och vidöppna dörrar. Med Maraqopa och 2010 års Saint Bartlett, och framförallt i och med samarbetet med Richard Swift har det infunnit sig en bredd och en självsäker lekfullhet i Jurados musik som gjort att fler och fler nu hittat fram till hans skivor.

Och det är just i den skeva, bräckliga lekfullheten som kvällens konsert vilar. Efter en sömnig uppstart med den tyvärr ganska bleke Tom Brousseau, kör Jurado och hans band igenom hela nya skivan från start till mål och ägnar sig sedan åt att fylla på med udda b-sidor och gamla publikfavoriter. Det balanserar, konstant, på en kant mellan dynamisk poprock och akustisk finess. Jurado är på ett lysande humör och drar självironiska anekdoter om Iphonevälsignelser, sin frus graviditet och det faktum att han inte tjänar tillräckligt med pengar. Och trots att mellansnackandet till och från nästan snuddar vid ett synnerligen otypiskt flamsande, tappar han aldrig musikaliskt fokus. I stället glöder hans skeva röst rakt igenom vartenda nummer, stiligt uppbackat av det precis lagom skeva bandet.

För oss som sett Jurado på dåligt humör, eller för den delen, i den mer traditionella rollen som ensam, ledsen trubadur, blir denna kväll en finfin ögonöppnare. Ett intyg på att Damien Jurado mår bra, trivs med livet och hittat hem. Och det är honom, som sagt, synnerligen väl unt. Särskilt eftersom han nu så uppenbart bjuder tillbaka, från scenen och på skiva.

Mest läst