Matthew McConaughey är brutalt övertygande som Ron Woodroof, elektriker och rodeoryttare i Dallas 1985. Han lever ett hårt liv med höga insatser: super, snortar kokain, jagas för spelskulder och har oskyddat sex, gärna med billiga fnask. Inledningsvis framstår han som direkt osympatisk, närmast en karikatyr av lågutbildad arbetarklass från mellanvästern: rasist och homofob.
Ett besök på sjukhuset förändrar abrupt hans liv. Han får besked om att han är hiv-smittad och har max 30 dagar kvar att leva. Han skriker åt läkarna, den sympatiska Eva (Garner) och hennes chef (O’Hare), vars lojaliteter uppenbart ligger hos läkemedelsindustrin. Streetsmart och arrogant mutar han till sig stulet AZT, den nya medicin som testas för marknaden. Snart inser han att höga doser AZT är skadliga för kroppen, något läkemedelsbolag och myndigheter helst mörkar. Utmärglad men ettrig tar han sig till Mexiko där han får hjälp att stabilisera immunsystemet med alternativmedicin och vitaminer. Snart är han i full gång med att smuggla illegala, helt ofarliga, preparat över gränsen till USA för att hjälpa andra hiv-smittade.
Filmen bygger på en verklig historia om de medicinklubbar Woodroof drog igång för att utmana det medicinska etablissemanget. På sjukhuset träffar han Rayon, en transkvinna som mot alla odds blir hans affärsparter och ger honom nya insikter i takt med att deras vänskap fördjupas.
Dallas buyers club skriver viktig samtidshistoria, en berättelse lika relevant som Milk, Torka aldrig tårar utan handskar, HBO-serien Angels in America eller David Frances Oscarsnominerade dokumentär How to Survive a Plague. Periodvis är den närmast thrilleraktigt spännande. Ändå kantrar den mot slutet över i melodram, med sin straighta rodeocowboy i fokus och genom att blunda för den större samhällskontexten. Särskilt stereotyp är rollfiguren Rayon. Jared Leto är utan tvekan begåvad, men spelar här transkvinna, därtill tragisk och självdestruktiv dramaqueen, vilket befäster fördomar.
