Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Micael-Dahlén

Bild: Studio Emma Svensson

Dahlén: En tiggares vardag

Jag behöver sitta här. Jag påminner mig själv om det gång på gång. Motstår frestelsen att bara resa på mig och gå. Hoppa in i bilen som står parkerad några kvarter bort och åka hem till värmen.

Jag har på mig dubbla långkalsonger och ett par träningstajts, jag satte på mig allt jag kunde hitta i garderoben under mina mest slitna jeans. Dubbla strumpor, tre lager tröjor under den gamla täckjackan, mössa under luvan och en halsduk upp över munnen. Inbäddad till oigenkännlighet sitter jag med ett täcke över benen och en pappmugg ställd på en gammal pizzakartong med ordet SNÄLLA på framför mig. Ändå fryser jag.

Det är egentligen inte särskilt kallt, +2 blinkar det från neonskylten snett över torget. Men det är svårt att hålla värmen stillasittande på marken. Mota tristessen när tiden sniglar sig fram, varje minut hinner blinka tolv gånger varvat med temperaturen på neonskylten innan det blir nytt klockslag.

Jag behöver sitta här. För att få veta hur det känns. För att på riktigt kunna svara mitt barn. Är tiggare inte bara lata som sitter där jämt? frågade hen mig en dag för några månader sen. Någon hade tydligen sagt det, att de gjorde det för att slippa jobba som alla andra. Jag svarade att de nog hellre skulle jobba eller göra vad som helst i stället för att sitta på marken och be om pengar. Hur vet du det? blev nästa fråga och den har gnagt i mig fram till nu.

Det är bara för att jag intalar mig att jag behöver sitta här som jag inte går första gången en förbipasserande människa tittar på mig med illa dold irritation. Eller andra, tredje, fjärde. När en förälder skyndar på sitt barn som stannar upp vid mig, låt den där vara, som om jag vore något smittsamt, ohyggligt. Trots att jag vet att jag bara gör det här på låtsas molar det i magen. Jag tvingar mig att säga hej när folk går förbi, de flesta tar ingen notis. Det är en konstig känsla att vara osynlig. På sätt och vis är den skön, jämfört med arga blickar. Men det ger inga pengar i muggen.

Sammanlagt får jag ihop två tjugolappar, en tiokrona, en femma, åtta enkronor och ett pantkvitto på 21 kronor från mataffären mitt emot. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Å ena sidan är det fredag och då vet jag att människor brukar vara mer givmilda, å andra sidan kanske någon som fått vänja sig vid att vara vänlig oavsett folks reaktioner och vågar söka blickar skrapar ihop mer.

Jag ger pengarna till kvinnan som suttit några hundra meter ifrån mig på gågatan och frågar henne hur mycket hon fått idag. Men hon förstår inte vad jag menar varken på engelska eller svenska och efter att jag pekat några gånger på hennes mugg slutar hon le och börjar i stället se lite rädd ut, så jag går.

Jag vet i alla fall att jag har suttit på marken i nästan sex timmar (jag tog några korta pauser för att värma mig och samla mig i dörrfläkten i stationshuset en bit bort), vilket ger en timpenning på 14 kronor. Det finns inget jobb som skulle betala så lite.

När jag kommer hem berättar jag för mitt barn att jag aldrig vill sitta på gatan igen. Finns det något alternativ, vad det än är, kommer jag att välja det. Jag säger att ingen människa någonsin borde behöva sitta där och att på sikt kommer det förhoppningsvis att lösa sig så att de kan åka hem precis som jag. Men så länge de sitter där har de nog inget annat val än att hoppas på att vi ser dem.

Mest läst