Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Det kan påpekas att en av de mest omtalade folkomröstningarna på nationell nivå handlade om redan fattade beslut, nämligen kärnkraftsfrågan 1980, skriver debattören. (På bilden folkpartiledaren Ola Ullsten som företrädde Linje 2). Bild: Bild: SVT Bild

Dags för beslutande folkomröstningar

Debatt Folket bör ges möjlighet att inom kommuner rösta om i princip allt som ligger inom den kommunala kompetensen. Och även rösta om redan fattade beslut, skriver Gunnar Falkemark, professor i statsvetenskap.

I samband med valet till riksdagen anordnades i Göteborg en folkomröstning om trängselskattens vara eller icke-vara. 57 procent av göteborgarna röstade nej och 43 procent röstade ja. Valdeltagandet var för att vara en kommunal folkomröstning mycket högt – 73 procent. Trots detta odiskutabelt klara utfall har ansvariga politiker, av allt att döma, ställt sig kallsinniga. Detta förfarande reser den principiella frågan vilken roll folkomröstningar egentligen har – och bör ha – i vår demokrati.

Folkomröstningar på nationell nivå har förekommit vid sex tillfällen sedan 1922. På kommunal nivå infördes möjligheten att anordna folkomröstningar först 1977. Det var då bara kommunfullmäktige som kunde fatta beslut om sådana. Någon möjlighet för folket att ta initiativ till en folkomröstning existerade inte. Denna möjlighet tillkom först 1994. Då infördes regeln att om minst fem procent av de röstberättigade begärde en folkomröstning så måste fullmäktige diskutera om den begäran skulle tillmötesgås.

Demokratiskt haveri

Fram till 2011 förekom cirka 150 sådana folkliga initiativ i svenska kommuner. I endast 15 fall ställde sig fullmäktige välvilliga till de folkliga önskemålen. Att 90 procent av fallen avvisades måste betecknas som ett svårartat demokratiskt haveri. Detta insåg man också så småningom i riksdagen. Från och med 2011 gäller att om minst 10 procent av de röstberättigade så yrkar måste en folkomröstning komma till stånd, såvida inte minst två tredjedelar av kommunfullmäktige sätter sig på tvären. I fullmäktige i Göteborg godkändes omröstningen om trängselskatten med en rösts marginal.

Det var den nya ordningen som gällde när göteborgarna gick till valurnorna i september 2014. Denna har nu varit på plats i snart tre år. Hittills kan man inte tala om någon demokratisk succé. Andelen folkinitiativ har visserligen ökat. I ungefär hälften av fallen har en folkomröstning skett. Men i dessa senare fall är det bara en bråkdel av de förslag som vinner majoritet hos folket som också leder till ett positivt beslut i fullmäktige. Vad som har skett i Göteborg är således – tyvärr – typiskt för landet i stort.

Det finns inga skäl att tro att den nya ordningen som infördes 2011 kommer att bli något demokratiskt genombrott. Nu behövs något nytt. Jag menar att det är dags att på allvar börja diskutera om inte folkomröstningar bör vara beslutande och inte bara rådgivande.

Det finns anledning att kritiskt granska de argument som framförts mot beslutande folkomröstningar. Ett argument är att en sådan beslutsregel skulle undergräva det representativa systemet. Här verkar det mest handla om att politiker inte vill lämna makt ifrån sig.

”Hänsynslös propaganda”

Det har också hävdats att vid beslutande folkomröstningar överlämnas beslutsfattandet i viktiga frågor till människor med bristfällig politisk kunskap och erfarenhet och med stor mottaglighet för påverkan från tillfälliga opinionssvängningar. Folkrepresentanterna sägs ha en bättre överblick över frågorna medan det finns ”en risk att väljarna tog ställning till frågorna utan att beakta dessas allmänna bakgrund och sammanhang”. Inom en parlamentarisk församling kan ”frågorna lösas i en lugn och saklig atmosfär” medan det i samband med en folkomröstning finns risk för att frågorna utnyttjas ”för en hänsynslös och demagogisk propaganda”. Dessa argument framförs i den stora författningsutredningen i början av 1960-talet (SOU 1963:17).

Fortfarande verkar dessa argument figurera i motståndet mot att ge folket en direkt beslutsmakt. Vad som kan sägas med bestämdhet om dessa argument är att de har en tydlig odemokratisk tendens. Om det som sägs om folket tas på allvar kan man ju fråga sig varför vi skall ha demokrati överhuvudtaget.

Som jag ser det bör folket ges möjlighet att inom kommuner rösta om i princip allt som ligger inom den kommunala kompetensen. Det sägs ibland att man inte bör rösta om redan fattade beslut. Det är svårt att se varför så inte skulle kunna ske. I själva verket handlar en stor del av de senare årens folkomröstningar runt om i Sverige om just detta. Varför skulle man exempelvis inte kunna rösta om en redan beslutad stängning av en skola? Det kan påpekas att en av de mest omtalade folkomröstningarna på nationell nivå handlade om redan fattade beslut, nämligen kärnkraftsfrågan 1980.

God legitimitet krävs

För att folkomröstningar skall få god legitimitet krävs ett högt valdeltagande. Jag kan tänka mig en kvorumregel enligt vilken ett valdeltagande på minst 50 procent krävs för ett giltigt beslut.

En god effekt av beslutande folkomröstningar vore en större försiktighet från politikers sida om att fatta ogenomtänkta beslut. Fallet med det västsvenska paketet, som innehöll bland annat Västlänken och trängselskatten, som togs i all hast 2009 kunde vara en bra illustration. Här hade man sannolikt inte ingått denna överenskommelse om man vetat att man kunde få en beslutande folkomröstning på halsen som kunde stjälpa alltsammans.

Gunnar Falkemark

professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Bild - 2
Mest läst