Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Dags att våga bråka och ta ställning

Debatt Det är ingen nyhet att de som höjer rösterna mest, tar ställning, vågar bråka lite fortfarande mest är män. Kvinnor står farligt ofta i bakgrunden och städar upp eventuella missförstånd. Ofta när jag läser kvinnliga krönikörer slås jag av att många nästan ursäktar att de öppnar käften överhuvudtaget, skriver Cissi Wallin.

Jag kollar bloggtopplistorna. Det är som vanligt unga kvinnor som dominerar. Vi är bra på bloggeriet. Vi kan fånga läsare och få dem att antingen älska eller hata oss. Det är en provokation i sig att vara säg 22-årig (snygg, lyckad) kvinna som bloggar om sitt liv med shopping, fest, fika, resor och annat vardagligt som berör. Jag är sjukt trött på smutskastningen av dessa bloggbrudar. På att man kallar det de gör meningslöst. Att de är en maktfaktor är inget annat än självklart. Och just därför förvånas jag över deras feghet.

Var är åsikterna?

Jag kollar de tjugofem mest lästa bloggarna skrivna av unga kvinnor just nu, läser dem noggrant en månad tillbaka. Var är åsikterna? Var är tyckandet? Var är engagemanget för något annat än sig själv och sina närmsta vänner? En minoritet ryter ifrån, tar ställning i politiska frågor, visar sin tydliga ståndpunkt i sakfrågor överhuvudtaget. Men annars: kompakt tystnad. Det skrämmer mig. Har vi inte kommit längre såhär dags? Varför använder ni inte era röster mer, Kenza, Tyra, Michaela, Elsa, Engla och co? Det går nämligen alldeles utmärkt att varva härliga ytligheter med längre tyckande inlägg om synen på Ipred, unga mammor, homofobi, ungdomsarbetslöshet, alkohol, konsumtionshets, just smutskastning av unga framgångsrika kvinnor och väldigt mycket annat.

Säkrast att hålla käften

Det finns en del riktigt goda exempel, Underbaraclara är ett. Man behöver inte vara politiskt aktiv eller statsvetare för att ha rätten till att uttrycka en åsikt. Tyvärr tycks många kvinnor tro det. Och håller käften. Det är ”säkrast” så.

För några år sedan gjorde tidningen Nöjesguiden en granskning av modejournalistiken i Sverige. De kollade hur kritisk den egentligen var och kom fram till att kritik knappt förekom överhuvudtaget. De hade bara gått igenom kvinnliga modejournalister och bloggares alster. Jag var inte förvånad. Tyvärr. Samtidigt kan jag fortfarande inte förstå vad stornamn som Elin Kling eller Sofi Fahrman skulle förlora på att våga ta fram sågen eller megafonen i bland. Det skulle snarare stärka deras varumärken.

Ryt för att synas

Och nya lovande talanger inom modejournalistiken skulle verkligen ha en större chans att nå fram genom bruset om de röt ifrån mer, kritiserade smalideal och pälsanvändande, till exempel. Ändå är det obehagligt tyst, och varje dag startas ännu en lam modeblogg med en timid ung kvinna som visar dagens outfit utan ett uns av åsiktsvädran. Och hon får aldrig den uppmärksamhet hon kanske förtjänar.

Analyser av våra beteenden på nätet visar att manliga bloggare ägnar sig mer åt opinionsbildning än kvinnliga. Kvinnliga lägger mer tid på att bygga sitt varumärke. Som att det ena måste utesluta det andra. När jag tar upp frågor jag finner viktiga på min blogg eller Twitter kallas jag ofta bråkig. Hade man sagt detsamma till mina manliga kollegor? Det är frågan som ständigt återkommer.

Men fine, jag är gärna bråkig. Jag rör gärna om. Och många gillar mig just på grund av att jag vågar tycka. I bland blir det tokigt, i bland blir det ogenomtänkt men det gör inte så mycket för jag har i alla fall visat att saker engagerar mig. Vilket jag är övertygad om att våra stora bloggtjejer också upplever hos sig själva. Synd bara att de av en eller annan anledning låter bli att visa det.

Städar upp missförstånd

Den här kvinnliga åsiktslösheten kan även appliceras på verkligheten. Det är ju ingen nyhet att de som höjer rösterna mest, tar ställning, vågar bråka lite fortfarande mest är män. Kvinnor står farligt ofta i bakgrunden och städar upp eventuella missförstånd. Ofta när jag läser kvinnliga krönikörer slås jag av att många inleder sina texter med att förklara att de inte vill bli missförstådda och nästan ursäktar att de öppnar käften överhuvudtaget.

Kvinnliga artister jag intervjuat under min tid som musikjournalist ville ofta inte prata politik alls, de sa att de inte ville förknippas för starkt med vissa sakfrågor. Samtidigt är några av våra mest populära kvinnliga stjärnor just nu just såna som vågar ta ställning. Robyn, Pink, Rebecca & Fiona, Lady Gaga...

Det finns något mycket skevt här. En undertryckt rädsla vi måste gräva upp och vädra. Annars kommer vi absolut ingenstans med jämställdheten vi gärna pratar så fint om.

Cissi Wallin

Uppvuxen i Uddevalla men bor i Stockholms mest homogena stadsdel som löjligt nog kallas ”Sofo”. Har en daglig talkshow i pratradiokanelen Radio1, bloggar för Amelia och kallar sig även debattör.

Bild - 1

Cissi Wallin
Uppvuxen i Uddevalla men bor i Stockholms mest homogena stadsdel som löjligt nog kallas ”Sofo”. Har en daglig talkshow i pratradiokanelen Radio1, bloggar för Amelia och kallar sig även debattör.

Jag valde ämnet eftersom det är något som gnagt i mig länge. Som gjort mig illa till mods. Det känns så omodernt. Kvinnor som inte vågar tycka av rädsla för att typ verka ”rabiata”. Vi måste våga bråka mer.

GP har bjudit ett antal vassa pennor till årets sommarserie på temat tidstypiskt.
Cissi Wallin går ut som nummer sex i serien som avslutas nästa söndag.
Tidigare debattörer: Marcus Birro, Birgitta Stenberg, Gunnar Falkemark, Felicia Liang och Åke Edwardson.

Mest läst