Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Det är dags att lämna det urbana tolkningsföreträdet och i stället undersöka vilka konsumtionsmönster och försörjningssystem som kan anses hållbara och vad detta i sin tur innebär för omställning i befintliga småorter, förorter, storstäder och glesbygder, skriver debattörerna. Bild: Per Wahlberg

Dags att syna idén om den täta hållbara staden

Debatt Det urbana livet och fortsatt urbanisering framställs ofta som lösningen på närmast alla problem. Men detta resonemang bygger på en förenklad retorik. Det finns även en rad invändningar mot den täta (stor)stadens påstådda hållbarhet, skriver hållbarhetsforskare Karin Bradley och Pernilla Hagbert.

Att framtiden är urban står ofta som ett konstaterande i debatten om det hållbara samhället. (Stor)staden ses som en motor för innovation och utveckling. Framstående urbanforskare såsom Edward Glaeser och Richard Florida har beskrivit det urbana livet som en förutsättning såväl som en samlingspunkt för mänsklig kreativitet och inte minst ekonomisk tillväxt. En bild som återfinns i politik och planering på nationell, regional och lokal nivå, samt understryks av bland andra Fastighetsägarna Göteborg (GP Debatt 28/1 -15) som argumenterar för att den täta, centrala staden attraherar en köpstark befolkning.

En fortsatt urbanisering och förtätning av städer framställs även som positivt för social hållbarhet, då tätheten innebär god tillgänglighet till service, arbetsplatser, handel, kultur, utbildning och mötesplatser. Likaså för ekologisk hållbarhet då tät bebyggelsestruktur möjliggör effektiv kollektivtrafik och storskaliga värme- och infrastruktursystem.

Det urbana livet och fortsatt urbanisering framställs ofta både som något oundvikligt och samtidigt önskvärt – lösningen på närmast alla problem. Men detta resonemang bygger på en förenklad retorik, där det rurala ställs mot urban sofistikering och framsteg. Likaså ställs förort mot en överlägsen innerstad. Detta kan beskrivas som ”det urbana tolkningsföreträdet” – att just dessa perspektiv på det urbana utgör normen som annat och andra sorteras efter, såsom påpekats av genusforskaren Malin Rönnblom.

En rad invändningar

Det finns dock en rad invändningar mot den täta (stor)stadens påstådda hållbarhet. Ekologer som William Rees menar att staden, ur ett miljörättviseperspektiv, är tärande för sitt omland snarare än närande. På senare år har miljöforskare från Chalmers, KTH och Stockholm Environment Institute påpekat vikten av att innefatta den sammantagna konsumtionen i hållbarhetsberäkningarna och således även miljöpåverkan från flygresor, fritidsresor och konsumtion av varor och tjänster som produceras utanför kommun- och nationsgränserna. Gängse hållbarhetsberäkningar innefattar anmärkningsvärt nog inte miljöpåverkan utanför de administrativa (stads)gränserna.

Med konsumtionsbaserade beräkningar blir det tydligt att befolkningen i storstadsregionerna bidrar mer till BNP-tillväxt, reser mer kollektivt och är goda fjärrvärmeanvändare, men det sammantagna ekologiska fotavtrycket är ändå betydligt större än vad som kan betecknas som hållbart. Naturligtvis finns stora variationer stadsbor emellan, men klarlagt av SCB är att höginkomsttagare – som i högre grad återfinns i storstäderna – står för mer konsumtion, flygresor, större och fler boenden och därmed mest utsläpp av växthusgaser.

Ökad tillväxt – ökad miljöpåverkan

Den frikoppling många hoppats på – att vi skulle kunna ha fortsatt ökad tillväxt och samtidigt minskad miljöpåverkan har inte skett, vare sig i städerna eller någon annanstans. Som humanekologen Alf Hornborg påpekat är urbanisering-kapitalackumulation-tillväxt-ohållbar naturresursanvändning nära sammanflätade.

Om man likt Hornborg och många ekologiska ekonomer inte tar tillväxten för given utan snarare ifrågasätter möjligheterna till fortsatt ökad BNP-tillväxt i den rika delen av världen så innebär detta även ett skifte i synen på vad som är hållbara bebyggelse- och boendemönster.

Forskare som Hornborg och Richard Heinberg menar att i en framtid då fossila bränslen, fosfor och andra icke-förnyelsebara naturresurser blir knappare kommer mer mänsklig arbetskraft att behövas i matproduktionen och för basförsörjningen. Därmed blir det viktigare med närhet till mark, verkstadslokaler och produktionsytor.

De senaste åren har tekniken för decentraliserad produktion av förnyelsebar energi utvecklats, något som också utmanar argumentet om att stadens storskaliga infrasystem är de mest effektiva. Utvecklingen när det gäller till exempel digital fabrikation innebär att produkter kan tillverkas i mindre lokaler på olika platser runtom i landet. Sammantaget något som pekar mot en ”decentraliserad koncentration” där mindre tätorter och stadsdelar med närhet till produktiv mark kan komma att stå sig väl.

Det är i dessa banor många av världens ”omställare” tänker och därmed försöker bli mindre beroende av stora tekniska system, låneekonomi, storföretagsjobb för att i stället ingå i globala kunskapsutbyten för lokala ekonomier och cirkulära resursflöden – i storstads- såväl som landsbygdsregioner.

Hög tid syna argumenten

Debatten om det hållbara samhället har ofta kommit att reduceras till fysisk form men det är hög tid att fundera över vilka antaganden om arbetsformer, ekonomi och teknik som den täta staden-argumentationen vilar på och hur länge dessa kommer att bestå. Det är därmed dags att lämna det urbana tolkningsföreträdet och i stället undersöka vilka konsumtionsmönster och försörjningssystem som kan anses hållbara och vad detta i sin tur innebär för omställning i befintliga småorter, förorter, storstäder och glesbygder.

Karin Bradley

biträdande lektor i hållbar stadsutveckling, KTH

Pernilla Hagbert

doktorand i hållbar byggd miljö, Chalmers & KTH

Bild - 2
Bild - 3
Mest läst