Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Dödshjälp ingen utväg

Bästa sättet att bemöta krav på dödshjälp är att erbjuda god palliativ (lindrande) omvårdnad och tillräcklig smärtlindring.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Läkare skall bota och, när det inte är möjligt, lindra. Redan vid detta konstaterande borde man kunna sätta punkt för dödshjälpsdebatten. Att läkare utöver uppgiften att bota och lindra skulle ges samhällets uppdrag att på begäran avliva gamla, sjuka och deprimerade patienter är alldeles orimligt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och det hjälper inte att motivera krav på aktiv dödshjälp eller läkarassisterat självmord med patientens rätt till självbestämmande. Läkaren är inte en vit rock försedd med spruta eller pillerburk. Läkaren är människa av kött och blod som ombeds ta steget från att tjäna livet till att distribuera döden.

Det är en oerhörd begäran och dessutom: När är en människa gammal nog, mogen nog, sjuk nog, deprimerad nog för att avlivas? Vilken läkare vill stå i valet mellan att övertala en deprimerad pensionär att ta emot dyr hjälp mot en depression när det går att säga ja till en billig spruta mot livet?

Men ett bestämt nej till dödshjälp är inte det samma som ett ja till tvångsvård. Två tragiska livsöden har de senaste dagarna illustrerat skillnaden.

En 31-årig svårt sjuk och totalförlamad kvinna har skrivit till Socialstyrelsen och begärt att få bli sövd och bortkopplad från respiratorn. Av allt att döma är det ett väl övervägt önskemål. I så fall är hennes begäran rimlig. Hon vill inte ha mer livsuppehållande sjukvård och borde få välja lindring och en naturlig död.

En 70-årig man har också skrivit till Socialstyrelsen. Även han var svårt och obotligt sjuk. Men till skillnad från kvinnan, som vill slippa livsuppehållande behandling, begärde mannen läkarhjälp att begå självmord med gift.

Skillnaden mellan att låta någon dö naturligt och att döda någon med gift borde vara uppenbar. Men rättsläget är av allt att döma oklart. Alltså behövs ett förtydligande från Socialstyrelsen. Varken dödshjälp eller tvångsvård i livet slutskede är acceptabelt.

Den 70-årige mannen inväntade inte Socialstyrelsens svar utan valde att ta sitt eget liv medan han fortfarande kunde göra det utan hjälp. Om detta bör man undvika att moralisera. Ändå måste målet för vård i livets slutskede vara att ingen skall behöva begå självmord av rädsla för vare sig döendet eller döden.

Bästa sättet att bemöta krav på dödshjälp är därför att erbjuda god palliativ (lindrande) vård och tillräcklig smärtlindring – där patienten själv bestämmer doseringen! I livets slutskede skall inte läkaren avgöra vad som är outhärdlig smärta och nödvändig smärtlindring. Detta oavsett om smärtan/ångesten har fysiska eller psykiska orsaker.

Syftet, inte mängden läkemedel, markerar gränsen mellan smärtlindring och dödshjälp. Det är både tillåtet och försvarbart att ge höga doser smärtlindring som kan förkorta livet. Men därav följer inte att det är okej att överdosera för att patienten skall dö snabbare.

Gränsen kan vara hårfin, men är alltid knivskarp – så som professorn i medicinsk etik vid Karolinska institutet, Niels Lynöe, beskrev den vid 2008 års läkarstämma:

– Så länge som syftet är att lindra symtom är behandlingen försvarbar även om döden påskyndas.

GP 25/3 -10

Mest läst