Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Dödsdansen | Göteborgs dramatiska teater

Det blir rätt kul i helvetet när Göteborgs dramatiska teater bjuder upp till Dödsdansen av Strindberg, skriver Lis Hellström Sveningson.

Teater

Teater

Dödsdansen

Göteborgs dramatiska teater

Av: August Strindberg

Regi: Erik Ståhlberg

Medverkande: Peter Harryson, Åsa-Lena Hjelm, Erik Åkerlind

Spelas t o m 11 maj

August Strindbergs Dödsdansen är impregnerad av giftigheter. Efter 25 års äktenskap har de båda makarna Edgar och Alice fastnat i utstuderade, grälsjuka turer.

Eriks Ståhlbergs uppsättning omplacerar perfekt det klaustrofobiska tornrummet på fästningsön till Göteborgs dramatiska teaters källarutrymme. Scenograferna Anna Hjertén Grahm och John Olsson utnyttjar smart rummets råa tegelvägg och pelare. Inte ens Alices tramporgel förmår skapa trivsel i ”lilla helvetet”.

Utifrån fasta positioner – Peter Harryson mutar in Edgars stol, medan Åsa-Lena Hjelm tar kanapén åt Alice – för paret sitt ställningskrig mot varandra, men förenas i förakt mot omgivningen. När Alice kusin Kurt – Erik Åkerlind – anländer rubbas ordningen.

Harrysons Edgar är en lurig pösmunk som regerar både med barnsligt tjurig manipulation och högröstad militärisk disciplin. Uniformen gör mannen, i undertröja och hängslen kan han verka undfallande. Åsa-Lena Hjelms Alice öppnar med en tålmodighet som låter ana att annat väntar. Och snart skruvas grältonen upp.

Edgars vacklande hälsa är en tickande bomb. Harryson övertygar. Hans växlingar mellan mjukmanligt ”tyck synd om mig” och välslipad ordergivning ger många lägen för tragisk komik som regin tar vara på. Det blir rätt kul i helvetet.

Åsa-Lena Hjelm varierar Alices logiska taktik, hon försöker ligga steget före. I takt med desperationen stiger euforin inför att se maken död. Hjelm växer i kraftfullt utspel.

Erik Åkerlind förfinar dynamiken. Kurt gör entré med tydlig integritet. Han, som sökt sig till ön för att få ro, sugs in i parets konflikter och Åkerlind gestaltar snyggt hur han tappar sitt eget fäste när båda ropar ”Gå inte Kurt!”.

För mer än något annat är det fruktan för den eländiga ensamheten som drar igång dödsdansen. Kärlek och hat är tillgångar att byta och förhandla om. Källarfängelset står i Strindbergs tid, men Erik Ståhlbergs regi och ett välavstämt ensemblespel lyfter upp de dysfunktionella relationerna i dagens ljus. Dödsdansen känns nästan modern!

Mest läst