Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Dödsdans på ojämlika villkor

    Varför är Palestinakonflikten så svår att lösa? En anledning är att både israeler och palestinierna uppfattar sig själva som den svagare parten i konflikten, skriver Ulf Bjereld.

    I Gaza har den senaste veckan präglats av en grotesk dödsdans mellan israeler och palestinier. Dödsdansen genomförs på ojämlika villkor. Hittills har inte någon israel dödats av de omoderna och illa riktade raketer som olika palestinska miliser skjuter över gränsen till Israel. Däremot har uppemot 200 palestinier, de flesta civila och många barn, dödats av den överlägsna israeliska militärmakten.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Svenska medier har visat bilder vi redan alltför många gånger sett. Från Gaza ser vi döda och lemlästade palestinier, gråtande mödrar och fäder som mist sina barn, barn som blivit föräldralösa. Från Israel ser vi barn och vuxna som hukar i skyddsrum och där ständiga raketlarm omöjliggör ett anständigt vardagsliv.

    Konflikten om Palestina har pågått i ungefär 100 år. Våldsspiralen och de ständigt strandade fredsförhandlingarna inbjuder till uppgivenhet eller cynism. En känsla av meningslöshet lägger sig över den svenska debatten där alla argument redan är framförda och där konfliktlinjerna förutsägbart upprepar sig gång efter gång efter gång.

    Trots dessa dystra förutsättningar väcker den israelisk-palestinska konflikten fortfarande starka känslor. Stefan Löfvens Facebook-inlägg i lördags kväll utlöste ett ramaskri i sociala medier, där många menade att Löfven var alltför tam i sin kritik mot Israels användande av militärt våld mot civila palestinier. I skrivande stund har Löfvens inlägg delats 1 245 gånger och fått 3 676 kommentarer, de flesta kritiska. Då har ändå ett stort antal inlägg rensats bort eftersom de i stil och tonläge inte bedömts vara förenliga med god debattsed.

    Varför fortsätter då Palestinakonflikten att engagera så starkt i den svenska debatten? Och finns det någon utväg ur det ständiga dödläge – i ordets bokstavliga betydelse – som konflikten tycks befinna sig i?

    Sverige har varit involverat i konflikten ända sedan det nybildade Förenta Nationerna fick frågan om Palestinas framtid på sitt bord 1947. Palestina hade fram till första världskrigets slut varit en del av det Ottomanska imperiet, och under den följande mellankrigstiden utgjorde Palestina ett brittiskt mandatområde som Storbritannien skulle förvalta i väntan på att området blev moget för självständighet.

    Motsättningarna i Palestina, mellan den arabiska befolkningsmajoriteten och den snabbt växande judiska minoriteten, eskalerade emellertid till rena krigshandlingar och efter andra världskrigets slut valde Storbritannien att avsäga sig mandatet och i stället till FN överlämna frågan om Palestinas framtid. FN tillsatte en kommitté –Unscop – att bereda frågan, och till ordförande för denna kommitté utsågs det svenska justitierådet Emil Sandström.

    Unscop föreslog att Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk del, och att staden Jerusalem skulle ställas under internationell administration. FN:s generalförsamling antog hösten 1947 den så kallade delningsresolutionen med just denna innebörd och Sverige stödde resolutionsförslaget.

    Den judiska sidan i konflikten accepterade förslaget – de utgjorde nu omkring en tredjedel av befolkningen i Palestina, men skulle enligt resolutionsförslaget få ungefär halva landet. Den arabiska majoriteten avfärdade förslaget och krigshandlingar mellan araber och judar i Palestina tilltog i styrka. Våren 1948 utropade den judiska sidan staten Israel på det territorium man då behärskade. Israel erkändes omgående av både USA och Sovjetunionen, men anfölls redan dagen därpå av de kringliggande arabstaterna. Israelerna lyckades hålla ställningarna och palestinierna flydde i massomfattning.

    FN försökte bidra till en fredlig lösning på konflikten genom att utse svensken Folke Bernadotte till medlare. Folke Bernadotte ansåg att den ursprungliga delningsplanen varit orättvis i förhållande till den arabiska befolkningsmajoriteten och förberedde ett förslag som var mer förmånligt för den arabiska sidan av konflikten. Innan Folke Bernadotte hann lägga fram sin plan till FN sköts han till döds av sionistiska extremister. Mördarna lagfördes aldrig.

    Mordet på Folke Bernadotte lade under flera år sordin på stämningarna mellan Sverige och Israel, eftersom Sverige menade att Israel inte ansträngde sig överhövan för att gripa mördarna. Bernadotte-mordet lever kvar i de svensk- israeliska förbindelserna än i dag. Folke Bernadotte var brorson till dåvarande svenske kungen Gustav V och således även nära släkt med Sveriges nuvarande kung Carl XVI Gustaf. Någon svensk kung har aldrig genomfört ett statsbesök i Israel. Det väckte också uppmärksamhet när kronprinsessan Victoria och prins Daniel valde att döpa sitt första barn till Estelle – samman namn som Folke Bernadottes hustru bar.

    Under 1950- och 1960-talen frodades de svensk-israeliska förbindelserna. Socialdemokraterna var statsbärande parti i både Israel och Sverige, Israel med sina kibbutzer sågs av svensk arbetarrörelse som ett uttryck för kollektivism, arbetsgemenskap och möjlighet till progressiv utveckling i en i övrigt feodal och reaktionär arabisk region.

    Junikriget 1967 förändrade allt. Israel blev på mindre än en vecka ockupationsmakt över vidsträcka arabiska områden, inklusive östra Jerusalem, Västbanken och Gaza. En andra palestinsk flyktingkatastrof ägde rum, och parallellt med dessa händelser mobiliserades en palestinsk nationalism och palestinska krav på en egen statsbildning.

    Sverige och svensk socialdemokrati omdefinierade sin syn på konflikten. Tidigare hade man betraktat konflikten som en mellanstatlig konflikt mellan Israel och dess arabiska grannstater. Skuldbördan lades ensidigt på den arabiska sidan – arabstaterna måste erkänna Israel, förhandla med Israel och sluta fred med Israel. Palestinierna sågs enbart som ett flyktingproblem, vars öde man på humanitära grunder kunde beklaga.

    Efter Junikriget förändras den svenska politiken. Konflikten ses inte längre som en mellanstatlig konflikt, utan som en nationell konflikt mellan israelerna och det palestinska folket. Palestinierna är inte längre reducerade till en flyktinggrupp utan betraktas i stället som ett folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till en egen statsbildning. Krav ställs inte längre enbart på den arabiska sidan i konflikten, utan även på Israel. För att en varaktig fred skall bli möjlig måste Israel avbryta ockupationen av palestinska områden samt acceptera att en palestinsk stat upprättas på de palestinska områdena Västbanken och Gaza, med östra Jerusalem som huvudstad i Palestina. PLO får i den svenska politiken status som det palestinska folkets mest auktoritativa talesperson.

    Israels ovilja att avbryta sin ockupation av Västbanken och Gaza och vägran att acceptera en palestinsk stat innebar en smärtsam socialdemokratisk omprövning av partiets syn på Israel. Från de varmaste förbindelser under 1950- och 1960-tal till att de israeliska socialdemokraterna utestängdes från att delta i 1 maj-firandet i Stockholm i slutet av 1980-talet.

    Konfliken nådde en kulmen i samband med att Olof Palme bjöd in PLO:s ledare Yassir Arafat till Sverige i april 1983. Arafat sågs då fortfarande av många som ledare för en terrororganisation, och Palme avbröts av upprörda bu-rop när han i samband med Arafats besök talade inför ett möte med Judiska församlingen i Storkyrkan i Stockholm. Sveriges förre utrikesminister Sten Andersson var i ett senare skede genom sina omvittnat goda personliga relationer med Yassir Arafat en drivande kraft i arbetet med att få PLO att erkänna Israel och därigenom lägga grunden för diplomatiska samtal mellan USA och PLO.

    Inom de svenska Socialdemokraterna var det många som hade svårt att förlika sig med den nya linjen. Än i dag finns det olika strömningar inom svensk socialdemokrati i synen på Israel och Israels agerande. Här finns spår av de gamla, varma förbindelserna mellan svensk och israelisk socialdemokrati från Tage Erlanders dagar, men också spår av minnet av Förintelsen då över sex miljoner judar dödades och de skuldkänslor som denna ohygglighet i efterhand gav upphov till i väst. Det är ur dessa perspektivet vi skall se stormen kring Stefan Löfvens Facebook-inlägg och Israels agerande i Gaza.

    Den israelisk-palestinska konflikten har alltsedan Junikriget 1967 varit starkt polariserad i internationell och svensk debatt. Ett uttryck för denna polarisering är att båda sidor i debatten anser att Israel särbehandlas i svenska medier. Men de så kallade Israelvännerna anser att särbehandlingen är till Israels nackdel och att Israel granskas mer kritiskt än vad andra stater gör. De så kallade Palestinavännerna anser tvärtom att särbehandlingen är till Israels fördel och att ingen annan stat än Israel skulle komma undan med så grova folkrättsbrott och brutala krigshandlingar. Det påstås att på 1970-talet kunde samma nyhetsinslag i Sveriges Radio anmälas till Radionämnden av både Israelvänner och Palestinavänner, vilka båda ansåg att inslaget var partiskt. Men Israelvännerna ansåg att inslaget var partiskt till Israels nackdel medan Palestinavännerna ansåg att inslaget var partiskt till Israels fördel.

    I dag är uttrycken ”Israelvänner” och ”Palestinavänner” daterade – det finns en stark enighet i debatten om det nödvändiga i att upprätta en palestinsk stat på Västbanken och Gaza med östra Jerusalem som huvudstad och att Israel har rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Men trots enigheten i kärnfrågan kvarstår debattens polarisering.

    Varför är då Palestinakonflikten så svår att lösa? En anledning är att både israeler och palestinier uppfattar sig själva som den svagare parten i konflikten. Eftersom den starkare parten har det största ansvaret för att åstadkomma en fredlig och varaktig lösning på konflikten är det olyckligt att israelernas och palestiniernas verklighetsuppfattningar skiljer sig så starkt åt. Det är alltid lättare att kompromissa om man befinner sig i ett överläge.

    Palestinierna ser konflikten som en nationell konflikt mellan dem själva och israelerna, och ur den synvinkeln är palestinierna den svagare parten. Israelerna ser konflikten annorlunda – de ser sin lilla judiska stat inringad av en i huvudsak fientlig omvärld av arabstater och Iran. Ur den synvinkeln blir Israel den svagare parten.

    De allra flesta bedömare utgår från Israels starka maktställning i förhållande till palestinierna – som ju lever under ockupation eller blockad – och anser därför att Israel har ansvaret för att åstadkomma de eftergifter som är nödvändiga för att skapa varaktig fred. För att underlätta en sådan process måste omvärlden vara tydlig med att garantera att Israels säkerhet har en självklar prioritet och att upprättandet av en palestinsk stat inte kommer att minska Israels säkerhet, utan snarare stärka den.

    De avbrutna fredförhandlingarna mellan israeler och palestinier tidigare i år följdes av en framgångsrik försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. En palestinsk samlingsregering upprättades, med uppgift att förbereda fria och demokratiska val i hela Palestina. Israel rasade mot försoningen och krävde att omvärlden skulle isolera den palestinska samlingsregeringen.

    Kidnappningen och morden på tre israeliska ungdomar väckte starka känslor i Israel, som genomförde omfattande militärinsatser på Västbanken och flyganfall mot Gaza. Mordet på de tre israeliska ungdomarna följdes av mordet på en palestinsk pojke och som ett svar på de israeliska militärraiderna mot Gaza eskalerade raketavskjutningarna från Gaza mot israeliska mål. Israel svarade med att utöka sina flygangrepp och hot om en markoperation mot Gaza.

    Krigshandlingarna i Gaza utspelas inte i ett vakuum. De har sin grund i den israeliska ockupationen av palestinska områden och våldshandlingar kommer att prägla området så länge ockupationen består.

    Hamas är en organisation som begått svåra terrordåd, inte erkänner Israels rätt att existera och som har ett politiskt ansvar för de folkrättsstridiga raketbeskjutningar mot Israel som genomförs från norra Gaza. Oavsett hur illa vi tycker om Hamas som organisation – och det gör de allra flesta av oss – får det inte hindra oss att se att Israel som den starkare parten också har det största ansvaret för att åstadkomma en lösning på konflikten. Israel måste övertygas om att det ligger i dess eget långsiktiga intresse att en palestinsk stat upprättas på Västbanken och i Gaza, och den palestinska sidan måste göra det klart att erkännandet av Israel som stat inte är villkorat utan kommer att gälla oavsett vilken regering det palestinska folket röstar fram.

    Det vore positivt om även Sverige – baserat på sin historiska tradition och sina kontakter i området – kunde och ville spela en roll i denna process.

    Ulf Bjereld

    professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet och styrelseledamot i Socialdemokrater för tro och solidaritet.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.