Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

101883.jpg

Därför behövs annat akademiskt ledarskap

Hur mår dagens samhällsvetenskapliga forskning? Inte särskilt bra om man får tro Bo Rothstein, professor vid Göteborgs universitet. Stora delar av forskningen är feltänkt och felorganiserad, menar han.
All forskning kan inte och ska inte heller motiveras utifrån dess samhällsrelevans. Men en del måste rimligen kunna göra det och många samhällsforskare är snara med att hävda den potentiella samhällsnyttan av sin forskning. Dessvärre är tillkortakommandena i dagens forskning många och i vissa fall närmast spektakulära.
Felet ligger på två olika områden. Stora delar av dagens samhällsvetenskapliga forskning är feltänkt och dessutom felorganiserad. Inom samhällsvetenskaplig forskning står teori högt i kurs. Det är inte bara fint med teori, de flesta samhällsforskare skolas in i att bli anhängare av en särskild teori, ofta den som dominerar på den institution där de disputerat. Det kan vara neoklassisk nationalekonomi, det kan vara post-kolonialism, det kan vara någon av alla de olika varianter av genusteori eller vad som helst.

Konferenser och nätverk
Att tillhöra ett sådant specifikt teoretiskt fält innebär att man får tillträde till särskilda tidskrifter, konferenser och nätverk. Problemet är att forskarna inte så mycket använder sig av sina teorier för att förklara de fenomen som de studerar utan de blir just anhängare av och kommer att identifiera sig med sin teoretiska skolbildning. Inskolning i dessa teoretiska fält leder till att man tränas till att systematiskt bortse från den empiri som inte bekräftar teorin. I den mån denna forskning alls lämnar begreppstuggandets eller (som i fallet med nationalekonomin) de formella matematiska modellernas trygga hamnar och söker sig till någon form av empiri, kommer man att systematiskt bortse från den empiri som man inte i förväg vet bekräftar de teori som man är anhängare av. Skälet till detta är enkelt - dels har dessa forskare kommit att så identifiera sig med sin teori att de gör sig immuna mot varje form av empirisk falsifiering. Skulle den enskilde forskaren i ett sådant teoretiskt drivet nätverk av forskare komma med resultat som pekar på att det finns grundläggande brister i teorin så leder detta ofta till olika former av uteslutning ur forskargemenskapen.
Nationalekonomer har först under senare tid börjat se på den forskning som visar på hur begränsat rationella människors handlingar är. Genusvetenskapen har närmast infört ett slags tankeförbud mot att alls se på de nu tunga empiriska resultat som visar på betydande biologiska skillnader mellan män och kvinnor när det gäller synen på reproduktionens olika bestämningar. Inom post-kolonialismen har det funnits ett liknande förbud mot att se på problemen med den omfattande korruption som finns i utvecklingsländer.

Identifierar sig med teori
Detta är naturligtvis inte ett argument mot användningen av teori förutan vilken ingen forskning är möjlig. Men det är ett argument mot "teoretisk förälskelse", mot att forskarna väljer att identifiera sig med sin teori. Mycket få samhällsvetenskapliga problem kan förklaras av en teori eftersom de uppträder på både individ-, organisations- och strukturnivå. Istället för en teoridriven forskning som leder till den ovan beskrivna systematiska blindheten behöver vi en problemdriven forskning där det finns utrymme för användningen av flera teoretiska komplex.
Det andra problemet ligger i att man inom den samhällsvetenskapliga forskningen sedan länge odlat myten om vad man kan kalla "det ensamma geniet". Forskarutbildningens "dolda läroplan" innebär att en ensam forskare själv skall kunna vara inläst på alla de centrala teoretiska frågorna, själv behärska alla de olika metodologiska moment som kan bli aktuella i forskningsprocessen och dessutom ofta själv samla in och systematisera den empiri som behövs.

Idoliserat hjälteideal
Arbetet som samhällsvetenskaplig forskare är formad utifrån ett slags idoliserat hjälteideal som närmast är hämtat från förrförra seklet och huvuddelen av forskningsrådens anslag går också till små projekt med en ensam forskare
Jag har efterhand blivit övertygad om att detta sätt att organisera verksamheten inte fungerar. Det leder till alltför teoretiskt eller metodologiskt begränsade ansatser därmed nästan alltid till obrukbara resultat. Istället måste samhällsvetare lära sig arbeta mera efter de modeller som utvecklats inom naturvetenskapen där forskningen är betydligt mera organiserad i omfattande forskarlag där man använder sig av olika kompetenser. Alla kan helt enkelt inte vara tillräckligt bra på allt.

Måste lära sig samarbeta
Forskare med olika teoretisk kompetens måste lära sig samarbeta med varandra och samarbeta med forskare med olika slags metodologisk kompetens. Till detta måste det finnas resurser för insamling och systematisering av data. Detta kräver att man arbetar mera i stora och oftast tvärdisciplinära program som då bör vara problem- och inte teoridrivna.
Jag är fullt medveten om att detta inte är några enkla saker att genomföra. Dagens samhällsforskare är på det stora hela "uppfostrade" efter helt andra ideal och tolerans mot personer som tänker annorlunda eller som sysslar med andra metoder än dem man själv föredrar är en genuin bristvara. Det kräver också ett annat akademiskt ledarskap som har förmåga att skapa spännande problemdrivna forskningsprogram som kan attrahera forskare med olika bakgrund och kompetenser och, inte minst, få dem att samarbeta. Inte desto mindre tror jag att det är nödvändigt att börja tänka om, i vart fall om man inför skattebetalarnas representanter skall kunna motivera varför det behövs mera medel till samhällsvetenskaplig forskning.
Mest läst