Advent och jul närmar sig. Vi tänder ljus i mörkret och kyrkorna fylls av sång och värme, människor och gemenskap. På många håll firar skolor sina julavslutningar i kyrkan - något som nu ifrågasätts. Förbundet Humanisterna pläderar för förbud mot skolavslutningar i kyrkor, förbud mot psalmsång, förbud mot välsignelse och bön. Debatten har stundtals varit snäv och inskränkt, tvärtemot det fungerande samarbetet mellan skola och kyrka vi själva varit en del av. Där har tonen präglats av öppenhet, ömsesidighet, lyhördhet och stor respekt för varandras förutsättningar och uppdrag.
Att skolan uppmärksammar den kristna högtid som ligger bakom ledigheten, i det här fallet jullovet, har betraktats som självklart.
Kanske fyller ett besök i kyrkan också en viktig funktion som motvikt i dag när julen allt mer kommit att förknippas med kommersialisering och konsumism.
Från vår horisont har följande grundprinciper varit bärande i samarbetet mellan kyrkan och skolan:
1. Skolan och trossamfund får aldrig tvinga någon att delta i verksamhet som upplevs som kränkande.
Sverige är ett mångkulturellt samhälle, något som vi bör vara glada för och varsamma med. Religion är ett viktigt redskap för att få kunskap om varandra och för att möta och förstå varandras olikheter. Skolan bör medverka till sådana möten. I detta sammanhang måste en avslutning med eller i kyrkan vara möjligt.
Av samma skäl kan muslimska och judiska högtider uppmärksammas under året, för att rusta eleverna att möta olikheter och bredda sin erfarenhetsvärld. Däremot är det självklart att ingen elev i Sverige ska tvingas delta i verksamhet som på något sätt kränker hans eller hennes religiösa tro och liv. I de fall där en kränkning upplevs måste varje skola ha meningsfulla alternativ att erbjuda. Så sker redan i dag.
2. Skolan är ålagd att undervisa om kyrkans liv och traditioner.
En adventshögtid eller skolavslutning i kyrkan behöver inte endast ses som en högtidlig ceremoni i vintermörkret. Det är också ett utmärkt pedagogiskt tillfälle för skolan att fullgöra sitt uppdrag. För skolan är, enligt läroplanen från 1994, ålagd att "fördjupa elevernas erfarenhets- och begreppsvärld, ge dem möjligheter att reflektera över religiösa, moraliska och etiska frågor samt rusta dem inför ansvaret som medmänniskor och samhällsmedlemmar". Eleverna ska också "kunna återge några grundläggande bibliska berättelser, redogöra för kristna seder och traditioner och känna till vad de betyder för dem som brukar dem". I detta sammanhang borde kyrkan vara en naturlig samarbetspartner.
3. Skolan är aldrig värdeneutral.
Att vara människa är att söka sig en verklighetsuppfattning, en människosyn, en livsåskådning. Skolan är en viktig plats för sådant växande, där barn och ungdomar bildas och bereds möjligheter att fungera i samhället. Vilka som ska finnas med på skolans arena är en fullt legitim fråga. Däremot får vi aldrig förledas att tro att skolan skulle vara en neutral arena.
Skolan är inte neutral, kan inte vara det och bör inte vara det. Tvärtom! Skolan ska förmedla de värden som vi som samhälle vill ge våra barn och ungdomar: varje människas egenvärde, demokrati, jämlikhet, jämställdhet, solidaritet med svaga och utsatta och så vidare. Detta är värden som också kyrkan skriver under på.
4. Det är inte onormalt att tro på Gud.
I debatten skildras ibland tro som något främmande och apart, något konstigt som endast extremister håller på med. Den som, av hjärtat, sjunger med i Hosianna, Davids son eller Nu tändas tusen juleljus bör misstänkliggöras. Bakom det resonemanget ligger fördomen att den som tror på Gud är mindre förnuftig än den som inte tror på Gud.
Resonemanget avslöjar en icke-uppdaterad och onyanserad syn på såväl tro som vetande, samt ett eurocentriskt perspektiv på människa och kultur. Religionssociologerna har för länge sedan slutat se sekulariseringens Europa som norm och talar i stället om det europeiska undantaget. Globalt sett förefaller det alltså onormalt att inte tro på Gud.
5. Religion är inte farligt.
Ibland är oreflekterad religion och tro något farligt och destruktivt för den enskilda människan och för samhällen. Däremot är religion i sig sällan farlig. Mänskligt liv är betydligt mer komplext än så. Samma religiösa övertygelse kan ligga bakom såväl heroiska hjälteinsatser som bestialiska våldsdåd.
All tillgänglig forskning kring religiösa beteenden och attityder visar hur mångfacetterad relationen mellan religiös övertygelse och handlingar är. Samspelet mellan tro och gärningar är alltså svår att förutsäga. Den enskilda människan - vad hon än må tro på - har därför alltid ett ansvar för sina handlingar.
6. Sverige är ett land med religionsfrihet.
Det innebär att varje människa har rätt att uttrycka sin tro - eller otro - utan att diskrimineras. Men religionsfrihet är inte detsamma som religionslöshet. Därför är det glädjande att landets nye skolminister, Jan Björklund, är glasklar på skolans och kyrkans möjligheter till ömsesidiga möten.
Nu är det advent. Låt oss då mötas i kyrkan, i värme, gemenskap och respekt och glädjas över att det snart är jul igen.
Jonas Eek, domkyrkoteolog Domkyrkoförsamlingen
Eric Muhl, skol- och konfirmandpräst, Örgryte församling