Hundratals, kanske tusentals, skriver “knutblus” i sociala medier och backar Sara Danius genom att posta bilder på sig själva i plagget. Det är en smula ironiskt eftersom det tydliggör behovet av Svenska akademiens kanske viktigaste verk, ordboken (det stavas knytblus!). Men också talande för att det påminner om vad som blivit så viktigt för #metoo-rörelsen: symboler och strukturer. Om att upptäcka mönster. Att de individuella händelsers saklighet inte är lika intressanta som helheten de förklarar.
När TT fotograferade en avpolletterad Danius, marscherandes med Sara Stridsberg, arm i arm ut från börshuset, blev det en symbol. På systerskapet, på kvinnor som står upp i en värld kvävd av hundratals år av manlig dominans. På bilden bär Sara Danius, som alltid, den knytblus som blivit till kraftplagg med hjälp av Margaret Thatcher. Utifrån den symbolen gjorde svenska (analfabeter) egen politik av det i sociala medier, inklusive (givetvis) kulturminister, Alice Bah Kuhnke. Och det är det här som det blivit förvirrande.
Jag begärde i veckan ut mejlet som akademiledamoten Kristina Lugn skickade till kulturdepartementet och kulturminister Kuhnke: “Fråga: hur blev det möjligt att en minister tar initiativet till den s k knytblusprotesten, uppenbarligen utan att ha tagit reda på vad som hänt. /... Är det regeringens sätt att försöka rädda Nobelprisets strålglans i världen Jag är så förvånad”(sic)
Det är begripligt att hon är förvånad, Danius kan (rent teoretiskt) ha härskat som en tyrann i akademien, skyddad av dess sekretess - det vet vi inget om. Men knytblusen och engagemanget handlar inte om att ta ställning i en intern konflikt, utan om symbolvärdet. Om att två kvinnor offrats efter att en man i decennier utsatt kvinnor för sexuella övergrepp. När Kristina Lugn ser enskildheten och sakligheten ser vi andra mönster. Där kvinnor alltid får gå först, får skulden eller tvingas bort när män gör överträdelser. Där saker alltid förklarats bort som enskildheter.
LÄS MER:Knytblusmanifestation i protest mot Akademien
Det är detta som varit omöjligt under #metoo. Den flod av exempel på svensk misogyni har varit så stark att varje försök till enskild bortförklaring blivit patetisk. I denna flod har hela samhället tvingats till tvagning, rannsakning, erkänt och kompenserat för sina brister. Men inte i börshuset. Där sitter en sista instans av samhället och försöker i panik hitta formuleringar för att förklara och försvara både sina beslut och sin organisationsstruktur.
Det är därför dramat i akademien väcker så oväntat starka känslor. Trots att en minoritet vet vad de aderton sysslar med eller vad konflikten i sak handlar om. Det enda vi bestämt vet är att ingen kvinna längre ska offras för en mans brott. Tills akademien också förstått det står felstavade knytblusar utanför deras port och kräver förändring.
