Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Adam_Cwejman_ledarkrönika_WEBB_ANVÄND BARA DENNA

Cwejman: Rasism – nu politiskt korrekt

Krönika "Det är uppenbarligen fullt normalt att i möblerade rum hävda att personer med ett visst pigment är oönskade", skriver Adam Cwejman.

”Det är bara vita människor här”. Så sade artisten Silvana Imam efter att hon vunnit en Grammis och tittade ut över publiken. Det var, enligt Imam, tid för ”Grammis och folk” att ”styra upp det”. Exakt hur det skulle styras upp är oklart. Men garanterat sitter det nu någon nervös arrangör hos Grammisgalan och funderar på hur man inför nästa år kan trycka in fler icke-vita i publiken.

Uttalandet säger en hel del mindre smickrande om tidsandan i Sverige.

Först och främst är det uppenbarligen fullt normalt att i möblerade rum hävda att personer med ett visst pigment är oönskade. Och att det inte är något underligt att anse att det behövs fler personer med en annan pigmenthalt i stället. Något som borde betraktas som ett reaktionärt extremistfenomen har upphöjts till något nästan vardagligt.

Det signalerar även att det är fullkomligt accep-tabelt att referera till människors hudfärg som något politiskt relevant, så länge det anses slå underifrån. Tänk er om en känd vit artist gått upp på scenen och påpekat överrepresentationen av icke-vita i publiken. Den personen hade sannolikt, och på goda grunder, fått se sig om efter en ny karriär.

Uttalandet och dess banala alldaglighet säger också något om den grunda samhällsförståelse som finns hos många. Hur kommer det sig att vissa grupper är över- eller underrepresenterade inom vissa sammanhang? Många besvarar den frågan med att en medveten eller omedveten diskriminering eller exkludering måste ha ägt rum.

I det antagandet gömmer sig en enögd uppfattning att olikheter i utfall bara kan orsakas av orättvisor. Men varför olika branscher och samhällspositioner har olika andel av en eller annan bakgrund har en rad orsaker. Dessbättre har en överväldigande majoritet av dessa inget att göra med förtryck.

Rasfixeringen är inte bara farlig och destruktiv, den är uttryck för en myopisk och direkt antiintellektuell förståelse för världen vi lever i. Den förenklar in absurdum och kräver därefter korrigering av hudfärgsförekomsten. I stället för komplexitet erbjuder den populistiska verklighetsbeskrivningar. I stället för verklig förändring av samhället erbjuder den pigmentsbaserat ögontjäneri. Plocka in fler blattar, så är det avklarat.

Det både förvånar och skrämmer att hudfärgsfixeringen mött ett så svagt motstånd i svensk offentlighet. Vad hände med målsättningen att befria människan från ursprungets bojor? Hur blev det höjden av moderiktig progressivitet att kodifiera samhället efter rastillhörighetens gränser?

Mest läst