Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 2

Cwejman: Myten om Sverige som invandringsland

Det saknas paralleller i svensk historia till dagens invandring.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I denna tidsålder av omfattande migration är det för många lockande att göra historiska jämförelser. Vissa hävdar att Sverige inte varit främmande för invandring och att landet alltid varit etniskt heterogent. Ärkebiskopen Antje Jackelén uttryckte exempelvis i Almedalen (3/7) att "det i Sverige finns en falsk uppfattning att landet tidigare varit homogent, invandringen har funnits hela tiden". Även historikern Maja Hagerman har hävdat att Sverige "inte är så homogent och aldrig har varit det" (SvD 2012 5/4).

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Problemet med jämförelserna mellan nutid och dåtid är att det sällan handlar om jämförelser av likvärdiga fenomen. Att konstatera att Sverige alltid varit ett invandringsland säger mycket litet om omfattningen av migrationen eller om dess sammansättning.

Att det i Sverige under århundraden levt finnar, samer, romer, norrmän, danskar, tyskar, ryssar och holländare säger egentligen ingenting om landet Sverige - om man samtidigt bortser från deras andel av hela befolkningen.

Det förindustriella Sveriges migration var mycket hårt reglerad och begränsad till arbetskraftsinvandring.  "Löst och onyttigt folk" såsom "tattare", "judar" och "lindansare" skulle enligt 1741 års förordning angående folk från utrikes orter omedelbart utvisas ur landet.

1885 års lösdriverilag stipulerade att alla utan egen försörjning skulle kunna utvisas eller dömas till tvångsarbete. Sverige var fattigt och invandringen var sparsam och oftast kopplad till specifika arbetsmarknadsbehov.

Mellan 1860 och 1914 hade Sverige passfrihet och principen om så kallat "fritt folkutbyte" rådde. Men under den eran var Sverige ett utvandringsland snarare än ett invandringsland. Omkring 1,5 miljoner svenskar lämnade landet. Situationen var så allvarlig att det diskuterades hur emigrationen kunde hindras i lag.

Däremot var reglerna för permanent bosättning i Sverige, arbetstillstånd och medborgarskap mycket hårt hållna. Detta medförde att ett fåtal, oftast näringsidkare eller personer med befintligt ekonomiskt kapital hade möjlighet att bosätta sig i Sverige.  

Fram till efterkrigstiden utgjorde de utrikes födda aldrig mer än en procent av totalbefolkningen. År 1900 utgjorde de utrikesfödda (ej inräknat de födda i Norden och deras barn) 0,4 procent av befolkningen. 1950 hade andelen ökat till 2,1 procent, inräknat nordiskfödda invandrare var siffran 4,3 procent. Avseende etnicitet har Sverige alltså alltid varit mycket homogent.

Inte ens i samband med andra världskriget, då omkring 25 miljoner européer var på flykt, hade Sverige en särskilt omfattande invandring. De flyktingar och migranter som kom till Sverige under kriget samt kort därefter var till övervägande del tillfälliga besökare. De flydde från länder som efter kriget återbyggdes, ett fåtal folkbokfördes och sökte svenskt medborgarskap.

De som faktiskt stannade hade kommit från länder som direkt efter kriget ockuperades, exempelvis de 6 500 Estlandssvenskarna som kom till Sverige under krigsslutet. 

De finska barn som evakuerades till Sverige under krigsåren, omkring 70 000, placerades hos fosterfamiljer. Många återvände hem efter kriget vilket de har gemensamt med de 7000 danska judar som räddades över Öresund undan nazisternas deportationer. Detsamma gällde många andra danska, norska och finska krigsflyktingar som återvände till sina hemländer.

När det kom för Sverige kulturellt och religiöst främmande grupper, som de fattiga ortodoxa polska judarna, var de i regel få till antalet och spreds hastigt av ekonomiska skäl ut över landet. Första generationen var fattig och saknade kunskaper i svenska. Men nästan utan undantag skedde en strukturell assimilation efter en generation.

En förutsättning för detta var närheten till infödda svenskar, man bodde tätt inpå den svenska arbetarklassen och kunde därför inte undgå möten med arbetsliv, samhällsinstitutioner och sociala normer. 

I vår tid präglas de trångbodda förorterna av fysisk och mental isolering från resten av samhället. Förutsättningarna för integration är betydligt sämre. Vad som dessutom påverkar förutsättningarna är att mottagningssystemet, både det kortsiktiga och långsiktiga är satt ur spel. 

Försöken att skapa en berättelse av att Sverige alltid varit ett land med en omfattande invandring bygger sannolikt på en vilja att motverka bilden av de senaste årens, och i synnerhet höstens, invandring som något unikt i svensk historia. Det är förståeligt.

Men ingen hjälps av dåliga jämförelser eller en förskönad bild av verkligheten, sådan som den är och varit. Utmaningen är kvalitativt ny. Det går inte att peka på historiska erfarenheter och konstatera att detta har vi gjort tidigare, för det har Sverige inte gjort. 

Bild - 1
Mest läst