Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
collage led

Cwejman möter Cecilia Malmström

Ledare Sveriges Europakommissionär, Cecilia Malmström, berättar om kritiserade handelsavtal och hur migrationen präglat Europasamarbetet.

Hon är svensken med störst inflytande i Europa, som befunnit sig i hetluften, oavsett om det handlat om Europas migrationspolitik eller viktiga handelsavtal som påverkar miljoner av människor.

Cecilia Malmström är inne på sin andra period som Sveriges Europakommissionär. Den första perioden ansvarade hon för inrikesfrågor, där bland annat asylfrågorna ingick. Innevarande mandatperiod är hon kommissionär med ansvar för handelsfrågor, ett politiskt område som fått stor uppmärksamhet i samband med det omtalade frihandelsavtalet med USA.

Det är också den frågan vi inleder samtalet med.

Vad innebär egentligen det omtalade TTIP-avtalet för Europa?

– Det är en serie handelsavtal mellan världens två största ekonomier. Vi har handlat med varandra i hundratals år. Sverige skrev sitt första frihandelsavtal med USA 1783, det är således ingen ny handelspartner men det finns fortfarande handelshinder i form av tullar och begränsat tillträde till varandras marknader. Ett exempel är offentlig upphandling, där USA fortfarande är väldigt stängt jämfört med Europa.

Men vad vi främst vill komma åt är det byråkratiska krånglet. Dubbeltestning och certifiering som gör att varor måste kontrolleras två gånger trots att testen är identiska. Och en del skräms av detta, de tror att vi i Europa skulle sänka kraven på importerade varor. Men det är onödigt dubbelarbete som kostar miljarder.

En farhåga som många har inför TTIP-avtalet med USA är att bolag skulle kunna stämma stater, men är det verkligen något nytt?

– Det är egentligen märkligt. Systemet har funnits sedan 1950-talet. Globalt finns i dag över 4000 sådana avtal, Sverige har omkring 100. Det är ett sätt att skydda investeringar, som råkar vara utländska, från diskriminering och expropriering. Det finns en del exempel i världen när företag missbrukat detta.

Men på det stora hela så har det fungerat bra. Och det som ska åtgärdas är att utländska investeringar i USA inte omfattas av lagskydd, vilket de gör i Europa.

I det amerikanska primärvalet har Donald Trump drivit en ganska hård protektionistisk linje i handelsfrågor, hur påverkar det frihandelsavtalet med USA?

– Vi fortsätter med förhandlingarna. Även i Europa finns ett allt starkare motstånd mot frihandel, i synnerhet mot just TTIP. Det konstiga är att jag inte får några frågor gällande handelsavtal med andra länder, exempelvis Kina eller Vietnam.

Varför?

– Man är rädd för amerikanska storbolag. Kan också vara en rest från finanskrisen som tillskrivs giriga amerikanska försäkringsbolag, och så finns också antiamerikanismen. Det starkaste motståndet finns i Tyskland, vilket är märkligt - få länder i Europa är så ekonomiskt integrerade som det exportberoende Tyskland. Om något land vinner på avtalet så är det just Tyskland.

Men ser man på opinionsmätningar är det en förkrossande majoritet som är för avtalet i Europa, trots motståndet. I Österrike är däremot en majoritet emot.

Britterna har ju varit avgörande för EU:s handelspolitik flera gånger, hur skulle ett eventuellt utträde ur unionen efter sommarens folkomröstning påverka unionen?

– Britterna har alltid varit väldigt pådrivande i handelsfrågor, och inte minst en viktig allierad till Sverige på detta område. De har arbetat för avbyråkratisering och öppenhet i handelsfrågor. Även i miljö- och jämställdhetsfrågor har de varit drivande. Förhandlingarna som pågår skulle ju inte påverkas, men på sikt skulle den frihandelsvänliga linjen kunna påverkas.

I såväl de tyska delstatsvalen som en del nationella val har partier med en uttalad EU-kritisk agenda vunnit, vad beror det på?

– Det är ett uttryck för en generell trend av etablissemangskritik, där EU finns med på ett hörn. Men även finanskrisen spelar roll samt migrationen. Det är frågor som delvis hanteras på EU-nivå, så det är naturligt att en del av kritiken också riktar sig emot EU.

Hade man kunnat göra något för att förekomma den här kritiken?

– Jag vet inte. Är det någon som kämpat för att förebygga oreda i migrationsfrågan så är det ju EU. Jag slogs i fem år som kommissionär för att se till att EU skulle få ett gemensamt system för mottagande.

Tyvärr så drunknar den här kommissionen i krishantering. Vi har gjort jättemycket för att rensa bort frågor och prioritera.

Förvånades du över hur snabbt Schengensamarbetet föll ihop?

– Ja. Helt har det ju inte fallit ihop. Men det skakar.

Det lär ju inte släppa?

– Nej.

Vad händer nu när våren kommer, migrationen lär öka igen, inget gemensamt mottagandesystem finns, vad göra?

– Det är en helt förtvivlad situation. Ett till toppmöte kommer att äga rum. Men jag vet inte hur många toppmöten man haft för att komma överens. Det kan bara hanteras om alla delar på ansvaret. Gemensamma mottagningscenter behövs och delat ansvar.

Finns det en risk att EU tagit vatten över huvudet? Man började med en gemensam valuta, hoppades att ekonomierna med tiden skulle bli mer lika men så skedde inte. Man införde fri rörlighet inom unionen men lyckades samtidigt inte säkra den yttre gränsen. Var ambitionerna för höga?

– Det faller ju inte ihop. Schengen har ändå fungerat i tio år, likaså Euron. Men rätt reformer har inte kommit på plats. Och en del länder har inte följt regelverken. Och det fanns en politisk vilja som övertrumfade möjligheterna. Man kom för sent med ett system för att utvärdera budgetar, det skulle ha funnits mycket tidigare. Framförallt skulle det ha efterlevts mycket tidigare.

När det kommer till Schengen borde man kanske ha haft tydligare kontroller så att det faktiskt fungerade. Men å andra sidan, situationen i Syrien, det har ju inte hänt något liknande förr. Det var ju ingen som förstod att det skulle hända när Schengen infördes.

Jag var ju i Grekland flera gånger, vi försökte hjälpa båda vad gällde finanskrisen och så att kapaciteten för mottagande skulle finnas. De har fått hur mycket pengar som helst. Vi har skickat folk från hela Europa som suttit hand i hand med dem för att bygga upp rätt mottagningsverksamhet.

Men blir inte en union med för många kompetenser också en sårbar union när ett land som Grekland börjar fallera?

– Tar man inga risker och steg framåt stagnerar ju hela samarbetet också. Schengen har varit enormt framgångsrikt. Hur många miljarder har man inte sparat på att det inte är tio timmars lastbilskö mellan gränserna?

Och Euron har varit bra för Europa sett som helhet. Det var ju en skuldkris som ägde rum, inte en kris för Euron. Och vad gäller migrationen, flera länder har inte tagit sitt ansvar. Stora länder som Spanien, Frankrike och Polen.

Men eftersom man inte kan tvinga dem, är det lönt att åter försöka fördela mottagandet?

– Vad ska man annars göra? Trycket är så stort. Det går inte att tre, fyra länder tar emot alla. Se på hur stort ansvar grannländerna till Syrien tar. Och sedan kommer ju många afghaner som inte har asylskäl, och dessa bör skickas tillbaka under ordnade former. Men syrierna, irakierna, och eritreanerna, de kan inte skickas tillbaka.

Europa tar ju stort ansvar, både vad gäller bistånd och asylmottagande. Men rika länder i Mellanöstern, som tar noll ansvar, varför pekar inte EU med hela handen på Saudiarabien, som inte tagit emot några flyktingar?

– Det har man gjort i samtal. Den dialogen är väl sådär. Även USA borde ta mer ansvar. Jämför med Kanada som tagit emot 25 000 personer.

Avslutningsvis, vad skulle du vilja bli ihågkommen för som kommissionär?

– Som den som försökte göra handelspolitiken mer värdebaserad, som ett utrikespolitiskt verktyg. Och som den som kunde införa handelsavtal med unionens grannar.

Mest läst