Tidigare i år beklagade jag mig över arkitekters förkärlek för monoton modernism. Exemplet jag använde för att illustrera min tes var de enahanda lådorna som utgjorde bidragen till arkitekttävlingen på Handelshögskolan.
Med anledning av artikeln bjöd en arkitektbyrå i Göteborg in mig för fika. De ville berätta om hur de arbetade. Något orolig var jag. Ville de skälla på mig för att jag, som det ofta heter, föredrar ”historiska pastischer” framför samtidens räta linjer och stramhet? Som tur var besannades inte mina farhågor.
Arkitekterna lärde mig något som jag i min okunskap förbisett: att arkitekter ofta är bundna till de förutsättningar som beställarna, det vill säga byggherrarna, ger dem. Det innebär inte att alla arkitekter per automatik har varierad smak och bara väntar på att få omsättas i originalitet. Men tillräckligt många hålls sannolikt tillbaka av byggbolagens krav.
De får sällan fritt svängrum när det kommer till materialval, takens utseende och utsmyckningar. Vi får en arkitektur som är därefter: monoton, kvadratisk och med sparsam variation. Politiker, och därmed även anlitade byggbolag, försöker naturligtvis så långt det går hålla nere byggkostnaderna. Husen ska vara energisnåla med billigt underhåll.
Den estetiska biten får därmed stryka på foten när mycket ska byggas snabbt och till ett lågt pris. Det är synd. Vad göra åt detta?
Göteborgs kommun behöver i större utsträckning möjliggöra mindre byggprojekt. Det skulle skapa en större mångfald bland både byggbolag och arkitektbyråer. Kanske skulle det även skapa möjligheter för arkitektbyråerna att bygga hus från ax till limpa. Givetvis ska staden utvecklas hållbart och kostnadseffektivt men det behöver läggas större tyngdvikt vid den estetiska biten.
Hus kan i vissa fall stå kvar i hundratals år och påverka generationer av människor. Därför borde vi inte slarva med deras utseenden.
