Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Adam_Cwejman_ledarkrönika_WEBB_ANVÄND BARA DENNA

Cwejman: Cyniskt missbruk av Förintelsen

Krönika Historiska jämförelser kan vara både riktiga och lockande men slår ofta fel och blir uttryck för emotionell populism.

Lockelsen att använda Förintelsen som historisk parallell är alltför svår för att motstå för en del. Kanske är det förståeligt. Ingen annan händelse är så förknippad och laddad med total ondska i det västerländska medvetandet. Tyskland, en modern, industrialiserad kulturnation mördade systematiskt och målmedvetet Europas judar.

Historiska jämförelser behöver visserligen inte vara klandervärda när de används i det offentliga samtalet. Inte sällan är de både befogade och pedagogiska. Vår samtid består av upprepningar och variationer av tidigare händelser. Men historien upprepar sig inte alltid. Det är som i Sovjet, är visserligen en kraftfull men ändå inte en lämplig jämförelse för att beskriva det svenska marginalskattetrycket.

Förintelsen är inte bara en historisk tragedi som präglar Europa än i dag. Det är också ett av de vanligaste och mest missbrukade sätten att förstå och beskriva vår samtid. "Det var fruktansvärt när jag såg bilderna på poliser som satte nummer på folks armar. Det påminde mig om Auschwitz". Så sade Robert Frolich, ungersk rabbin, när han beskrev bilderna av flyktingar som registrerades när de anlände till Europa (NYT 4/9 2015). Med den uppenbara skillnaden att fångarna i Auschwitz registrerades för att användas som slavarbetskraft. Och när de var för utmattade avrättades de prompt.  

Frolich var inte ensam om jämförelser med Förintelsen, "Vi håller på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz", sade vice statsministern Åsa Romson i en TV-debatt (SVT 9/5 2015). Förra året miste 3 279 människor livet i Medelhavet. I Auschwitz mördades omkring 1,4 miljoner människor under en fyraårsperiod. Frågan är om det är antalet döda som motiverar en Auschwitzjämförelse, eller om det är något i själva händelsens natur? Det lär vi inte få veta, för som tur var ångrade Romson sin liknelse.   

Syftet med jämförelserna är att stärka sina argument i diskussioner om migrationspolitik. För två år sedan florerade ett bildmontage föreställandes en ung flicka i Auschwitz daterad till år 1944, jämte en bild på ett barn fött på Julön i ett flyktingläger. "Polen 1944" stod det på ena bilden, "Australien 2014" på den andra. Bildmontaget vände sig gentemot en australiensisk publik och syftade till att få betraktaren att känna att landets politik kan jämföras med den som gjorde att flickan hamnade i Auschwitz för sjuttio år sedan.  

Så fortsätter det. Enligt ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter på Sundsvalls Tidning är jämförelser mellan migrationen till Europa och Förintelsen motiverade, "det är ett sluttande plan, som att se på när det händer igen" (ST 10/2). Vad exakt är det som händer igen? Ena dagen införs id-kontroller vid Öresundsbron och andra dagen upprättas förintelseläger på den skånska slätten?

Mirjamsdotter skriver att hon såg filmen Schindlers List, "Den här gången var det som om polletten trillade ner". Helt plötsligt kunde hon förstå hur det kan hända igen: "Eftersom jag kunde känna igen så mycket från min egen tid, från min egen omgivning". 

Nej, Mirjamsdotter. Det finns inget i din omgivning som påminner om när min fars släkt fördes ut på en dödsmarsch till Sosenkiskogen utanför staden Rowne. Där 23 500 människor mördades under tre dygn, i en av alla hundratals okända "aktioner" i Ukraina, Polen och Belarus. En händelse där min fars kusiner kastades ned i massgravar, separerade från sina föräldrar, för att mördas med handgranater.  

Finns det någon tragisk händelse, där människoliv gått förlorade, som inte är Auschwitz eller Förintelsen? Är knarkkrigen i Mexiko, där det uppskattas att omkring 40 000 personer dött, bara under 2000-talet, jämförbara med Förintelsen? Om inte, varför skulle de förolyckade på Medelhavet kunna jämföras med Förintelsens offer? 

Frågan de som använder sig av Förintelsen som politiskt verktyg bör ställa sig är om de använder liknelsen för att det är den bästa beskrivningen, eller om de använder sig av jämförelsen för att det är den mest kraftfulla emotionella knapp de kan trycka på?

De som slentrianmässigt använder sig av Förintelsen som argument reducerar ett folkmord på sex miljoner judar till en gapig och emotionell populistisk metafor. I stället för att jämföra någon med Hitler tar man omvägen och gör den anklagade till passiv åskådare av en samtida version av Hitlers brott. Jämförelserna triggar oss känslomässigt i samma ögonblick som de stympar vår förståelse för vilka handlingar som får vilka konsekvenser.

För visst går det att göra jämförelser med Förintelsen. Minns exempelvis folkmordet i Rwanda 1994. Det var en målmedveten, avgränsad och i alla avseenden systematisk process där en folkgrupp utan urskiljning mördades. Likaså kan folkmorden på armenier, herero- och namaquafolken också jämföras med Förintelsen.  

Den känslomässiga utpressning som många ägnar sig åt när de åkallar Förintelsen borde lära oss att vara skeptiska till när folkmord används för att föra fram åsikter. Det är inte bara en förolämpning mot de mördade, som reduceras till retoriska pjäser, utan även en degradering av ett offentligt samtal där känslomässigt laddade poänger används för att föra fram politiska ståndpunkter.

Det innebär inte att historiska jämförelser ska undvikas, men de bör användas varsamt. De mördade förtjänar något annat än att minnet av dem utnyttjas för att ge några skrupelfria människor ett moraliskt övertag i den politiska debatten.  

Mest läst