Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Anna Svanberg

Cwejman: Året då alla blev fascister

Krönika

Året är 1945 och ur Warszawas ruiner stapplar ett fåtal överlevande motståndsmän- och kvinnor för att möta den sovjetiska armén som har drivit ut nazisterna. Dessa levande döda anade inte att de kort därefter skulle arresteras av samma armé. Skälet? ”Fascism” och ”kollaboration med imperialismen”.

Efter ryska revolutionen etablerade kommunisterna den märkliga traditionen att ju mer extrem en anklagelse var desto sannare var den i folkdomstolarnas ögon. Det föll sig därför naturligt för kommunisterna att anklaga de som vigt sina liv åt kampen mot nazismen för nazism.

Dessa anklagelser blev närmast vanemässiga i kommunistblocket. Så blev Berlinmuren en ”antifascistisk” barriär och befolkningen i Östtyskland intalades att det på andra sidan muren, i Västtyskland, väntade en imperialistisk fascistarmé.

Har man övertygelsen att man lever i en fascistisk stat, eller en stat som man tror är ockuperad av kulturmarxistiska judeobolsjeviker, en uppfattning som exempelvis den norske terroristen Breivik hyser, så agerar man därefter. Väljer man att frånkoppla sitt språk från verkligheten blir plötsligt alla medel tillåtna. Detta inser alla fundamentalistiska rörelser, det är därför de ljuger så hämningslöst.

Tyvärr är det inte bara extremister av olika kulörer som använder sig av språklig terrorism. I vår samtid är det inte svårt att finna människor som antingen tror att deras land är styrt av rasister eller av en multikulturalistisk konspiration.

Skillnaden mellan dessa och de riktiga extremisterna är att dessa personer sällan verkligen tror på vad de säger, de använder bara anklagelserna som redskap för att smutskasta politiska motståndare.

Till denna kategori hör SSU Stockholm som gick ut och kallade sitt eget moderpartis migrationspolitik för ”rasistisk”. En viktig detalj som skvallrade om det bristande allvaret i anklagelsen var att SSU Stockholm inte mangrant lämnade moderpartiet. Lika få var de miljöpartister som lämnade sitt parti efter att det hade intagit en position som uppfattades som rasistisk och fascistisk bara någon månad tidigare.

Att anklaga sina meningsmotståndare för ”fascism”, och det numera populära ”rasism”, väger tungt. Det är allvarliga anklagelser. Men ju oftare det gamla kommunistknepet används, desto mindre betyder orden. När det offentliga samtalet fylls av kraftuttryck går förståelsen förlorad för vad som egentligen utgör skillnaden mellan en sann extremist och en person som bara nyttjar extremisternas metoder.

Mest läst