Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
01_Cue_Club

Från 1966 och tio år framåt var Cue Club stället dit musikintresserade ungdomar från hela landet drog. Här spelar Tages när klubben låg på Köpmansgatan i östra Nordstan. Bild: Cue Club Forever.

Cue Club fyller 50 år - länge leve popklubben

Nöje För 50 år sedan startades den mytomspunna Cue Club. En saga om Jimi Hendrix och göteborgsmods, om Nordstans rivningskåkar och 60-talets poprockrevolution. Och om en ung eldsjäl som sköts till döds på klubben men vars arv fortfarande lever på Göteborgs klubbar och scener.

Det är en sen kväll i maj 1967. Börje Marberg är 24 år och står och steker hamburgare i baren på Kafferosteriet, Cue Clubs hemliga svartklubb för artister. Till skillnad från Cue Clubs övriga barer, serveras här inte bara Coca-Cola utan också öl. Och – om det kommer riktigt framstående artister – vodka.

Den här kvällen är en sådan kväll. Några timmar tidigare har Jimi Hendrix spelat på Konserthallen och nu befinner sig världsstjärnan i lokalen. Så när han kliver fram till baren, beställer och börjar gräva i sina tighta mockabrallor efter kontanter, ställer Börje fram en kvarting Explorer på bardisken och visar med en gest att det är okej. Jimi Hendrix behöver inte betala.

Efter det brukade Styrbjörn Colliander, Cue Clubs grundare, ofta vända sig till Börje när de satt ett gäng och snackade och fråga, apropå ingenting:

– Du Börje, hur mycket är det Jimi Hendrix är skyldig dig nu igen?

Nästan femtio år senare tar Börje Marberg en klunk Ramlösa och ler ett inåtvänt leende.

– Sexton kronor och tjugo öre är Jimi Hendrix skyldig mig. Han sitter vid ett bord på Stadsmuséets kafé. Några våningar upp visas just nu en utställning om Göteborgs musikhistoria och en hel del av bilderna och berättelserna som visas handlar om Cue Club. Mittemot Börje sitter Peder Söndergaard och Gösta Hanson. Också de var del av den grupp unga, musikintresserade göteborgare omkring Styrbjörn Colliander som hjälpte till att göra Cue Club levande och framgångsrikt. Tillsammans utgör de tre i dag en grupp, Cue Club Forever, som regelbundet firat minnet av Styrbjörn och av Cues storhetstid. Just nu planerar de klubbens femtioårsjubileum som firas lördagen den 27 februari på Pustervik.

Det är märkligt, det där med tid. Ett halvt sekel har förflutit sedan de där mytomspunna åren i slutet av sextiotalet då allting tycktes möjligt. 

– Det är svårt att tro, säger Börje.

Peder och Gösta nickar. Också de har svårt att begripa att det redan gått femtio år sedan klubben startade.

Och fyrtio år sedan Styrbjörn mördades.

Emerentia Leifsdotter Lund korsar benen, petar på skosulan på sina vita Adidas. 

– För mig står Cue Club för inspiration. Styrbjörn satte tidigt Göteborg på kartan och det kommer man aldrig ifrån, säger hon.

Emerentia är redaktör för klubb- och nöjestidningen Djungeltrumman och DJ på Yaki-Da. Hon har en självklar koll på stadens nattliv och har ofta fascinerats av Cue Club.

– Cue Club var stället, liksom. Och när ett ställe lyckas bli stället, då är det väldigt lite som stoppar. De satte agendan, satte en standard. Jag tror att Göteborg har funnit självförtroende och vågat tack vare Cue Club, jättelänge efter att klubben lades ned. Fan, kunde de så kan vi!

Hon drar paralleller till vad Yaki-Da har blivit i dag.

– Det är nog den tydligaste referensen. Som att Kanye West valde att äta middag där efter att han spelat på Way out West. Eller att Zara Larsson hade sin 18-årsfest där. Om tjugo år ses det kanske som en helt maxad grej när hon fyller Royal Albert Hall?

Emerentia konstaterar att där finns samma sorts frihet: på Yaki-Da får artisterna gärna kliva upp på scen spontant och köra några låtar. Allt är väldigt tillåtet och det är nog en göteborgsk anda, tror hon. 

– En sak jag beundrar är hur insiktsfull och trendmedveten Styrbjörn Colliander verkar ha varit. På ett sätt som jag ibland kan sakna i dag.

För Cue Club var Styrbjörns verk. Den unge handelsstudenten från Lund älskade musik och att omge sig med människor. Den första Cue Club startade han på Norra Larmgatan tillsammans med Göteborgskillen Fabian Carlsson. Lokalen var svartmålad och fylld med gamla soffor och en intim scen, där publiken stod eller satt alldeles intill. Det kostade sex kronor att komma in och vid entrén fanns en liten garderob. Den som stod där och tog emot Göteborgsmodsens dufflar och amerikanska arméjackor var Peder Söndergaard. Han var sexton år när han träffade Styrbjörn Colliander för första gången och det dröjde inte länge innan han jobbade på Cue Club.

– Det var magiskt att få befinna sig i den miljön, mitt i den utveckling som skedde i slutet av 1960-talet. Så mycket nya människor, band som spelade, ungdomar som älskade musik.

De blev en grupp killar i sextonårsåldern – Peder, Bosse Ekström och Gino Lindskog – som jobbade hos Styrbjörn, flera kvällar i veckan. Efter stängning skjutsade Styrbjörn hem dem i sin Buick Skylark.

– Det är rätt talande för hur Styrbjörn var. Väldigt sympatisk, mjuk och hänsynsfull, säger Peder.

Första Cue Club hann hålla öppet blott ett drygt halvår innan brandmyndigheten stängde igen klubben och ungefär samtidigt försvann Fabian Carlsson ur bilden. Cue Club flyttade till större lokaler i ett annat rivningshus på Köpmansgatan i Nordstan, ungefär där Scandic Hotell Europa är beläget i dag.

Väggarna i trapphuset på Köpmansgatan hade dekorerats med ormar, drakar, fredsbudskap och blomgirlanger. Efter fyra trappor nådde man entrén till klubbens två våningar: en med diskotek och jukebox och en med scen, loge och bar.

– Det var alltid nyktert och städat på Cue Club, aldrig några bråk utan bara ungdomar som älskade musik, säger Peder.

Så småningom öppnade Rosteriet, där det hölls legendariska efterfester efter stängning. En diskret trappa ledde till ingången där bara artister, managers, musikjournalister och andra utvalda släpptes in. I entrén stod Gösta Hanson som då jobbade som journalist och ”kände alla artister i stan”. Just därför var han ansvarig för insläppet – han var skicklig på att sålla ut vilka som skulle få komma in. Eftersom Styrbjörn också jobbade med att arrangera konserter på andra större scener i Göteborg, kunde han locka absoluta världsstjärnor till efterfesterna på Rosteriet där de kunde ta en öl och – om de ville – spela något improviserat på Rosteriets lilla scen. Det gjorde bland andra Jimi Hendrix och Eric Clapton.

På Köpmansgatan började Cue Clubs absoluta storhetstid. Klubben etablerades snabbt som Sveriges mest intressanta ställe – det fanns ingenting liknande i huvudstaden och stockholmarna var uttalat avundsjuka. Populära svenska akter som Tages, Jackpots, Shakers, Apaches och Doris stod på scen och snart började klubben locka stora internationella akter, som Yardbirds (senare Led Zeppelin), The Searchers och Moody Blues.

– Och The Move. Deras spelning var första gången jag såg stroboskopljus, säger Peder Söndergaard.

– Vi var nog allra först med psykedeliskt ljus. The Move hade med sig det från England och jag, som var intresserad av ljussättning, var helt fascinerad. De stod med små glasskålar fyllda med färg och rörde runt och så projicerades det på något sätt, lades samman med andra ljuskällor. Otroligt häftigt, säger Gösta.

Cue Club var Sveriges absolut hetaste plats och det tycktes inte finnas några gränser för vilka stjärnor man kunde locka. 

Erik ”Plåt-Erik” Sundfelt tittar ut genom lunchrestaurangens fönster, på flervåningshusen som klättrar uppför Masthuggsberget.

– 60-talet måste ha varit skithäftigt. Det var Göteborgs första riktiga music revolution. Tages var nog jätteviktiga, de var ju urgöteborgare och Sveriges största popband.

Han lägger besticken åt sidan, funderar.

– Göteborg var musikhuvudstaden. Och det var vi ju när jag var ung också, på 90-talet. Med Soundtrack of our lives och Broder Daniel och Håkan Hellström. Alla stora band kom från Göteborg. Känslan var nog lite densamma.

Erik är ägare till restaurangerna Folk och Dubbel Dubbel och har jobbat i restaurang- och musikbranschen i hela sitt liv. 1996 började han jobba på Jazzhuset, som då var hem åt de kända popklubbarna Lolita och Gump. 

– Särskilt Gump var ju superpopulärt. Varje vecka var det ett nytt band som var fräckare än veckan innan och alla de fräckaste i Göteborg gick dit, alla som var intresserade av pop- och rockmusik.

Han konstaterar att de som var unga på 90-talet hade föräldrar som varit unga på 60-talet. Det var deras föräldrar, deras musiklärare och fritidsgårdsledare som hade hängt på Cue Club.

– Våra föräldrar hade gjort en egen ungdomsrevolution och därför var de kanske mer toleranta, tyckte det var roligt att se sina egna barn göra samma sak på 90-talet.

Medan han resonerar träder ett släktskap fram. Mellan 60-tal och 90-tal, mellan Cue Club och Jazzhuset. Närheten till Swinging London på 60-talet påminner om 90-

talets förkärlek för brittiska band som Joy Division, New Order, The Smiths och Oasis. Och känslan av att man som ung i en arbetarstad med lillebrorskomplex måste vara lite uppfinningsrik.

– Det hände ju ingenting. Om vi inte gjorde det roligt så blev det inte roligt.

Kanske är det den tydligaste referensen till Styrbjörn, vars största drivkraft var att skapa ett ställe där han själv skulle älska att hänga. Han var lyhörd för vad andra människor tyckte och vågade satsa på nya band.

– Han hade en väldigt bra känsla för vad som skulle funka. Styrbjörn var tidigt ute med alla nya trender och fattade tidigt vilka band som var på uppgång och så, säger Börje Marberg.

Efter ett rivningsbeslut tvingades Styrbjörn flytta en tredje gång och i september 1969 öppnade Cue Club på Kungstorget 14. Tredje Cue var en blandning av diskotek med kända DJ:s och stora band som Deep 

Purple och Chicago. Efter ett par år kände Styrbjörn behov av förnyelse. Han byggde om lokalen till ett renodlat diskotek och eftersom han var rojalist, döpte han om klubben till Gustavus Adolphus.

Peder slutade jobba hos Styrbjörn 1972 men var ändå där som gäst nästan varje kväll. Lördagen den 31 januari 1976 skulle han upp tidigt dagen därpå, så han hade inte tänkt stanna länge. Innan han gick stod han och snackade en stund med Styrbjörn. Konstaterade att det bara var ett par veckor kvar till klubbens tioårsjubileum. Då skulle det väl bli fest?

– Och då sa Styrbjörn att ’nej, tio år är inte så noga men när det har gått tjugo år, då ska vi ha jubileum!´. Så snackade vi en stund till. Sedan gick jag hem.

Ungefär tjugo minuter efter att Peder lämnade klubben, anlände en 23-årig värnpliktig man med taxi till Kungstorget. Han hade blivit avvisad från diskoteket några månader tidigare och återvände nu med en skarpladdad k-pist. Slutsteget till vapnet hade haft gömt i sitt skåp och smugglat ut från regementet i en plastpåse.

När Styrbjörn hörde skotten från trapphuset, flydde han inte in i lokalen. I stället rusade han nedför trappan för att försöka stänga ståldörren. Men han hann inte. 23-åringen avfyrade 33 skott i lokalen och sju personer träffades. En av dem var Styrbjörn.

Gösta Hanson hade också varit på klubben den kvällen men var hemma när telefonen ringde mitt i natten. Det var hovmästaren på en av krogarna på Kungstorget och han bad Gösta, som jobbade på kvällstidning, att kolla vad som hade hänt. ”Det är poliser och ambulanser överallt”.

– Så jag ringde min redaktion direkt och fick veta att Styrbjörn låg på Sahlgrenska och skulle opereras. 

Gösta sväljer.

– Och jag fick veta att det inte såg så bra ut.

Han låg hemma i soffan och läste när det sista samtalet kom. 

Styrbjörns liv hade inte gått att rädda.

– Jag har ingen tidsuppfattning, ingen aning om vad klockan var men jag vet att jag tänkte 'det här är inte sant. Det får bara inte vara sant'.

Peder och Börje fick beskedet dagen därpå. De beskriver det som en overklighetskänsla, en dimma. Minnena går ihop. De ringde runt, sågs på stan, snackade med folk. Fem personer hade skadats och förutom Styrbjörn hade en sjuttonårig gäst mist livet. Själva lokalen var avspärrad, klubben var plötsligt en brottsplats. Styrbjörns liv var över och en epok i Göteborgs musikhistoria gick i graven.

Peder minns inte precis vems idé det var att dra i gång Cue Club Forever. Men två personer som var drivande i att ordna en återförening och minneskväll för Styrbjörn, var Gösta Hanson och den numera bortgångne Jan-Åke ”Lellen” Ahlqvist.

– Vi tog fasta på det där som Styrbjörn hade sagt, att han ville ha ett tjugoårsjubileum, säger Peder.

Den natten, 1986, blev en kväll att minnas. Styrbjörns gamla vänner hyrde Rondo och samlade flera av de gamla Göteborgsband som hade spelat på Cue Club. Det var fullspäckat i lokalen, lyste röd lampa på utsidan.

– Det var en sagolik kväll. Styrbjörn hade älskat det, säger Peder.

Nu närmar de sig alltså femtioårsjubileet. Det känns fint, tycker de, och lite vemodigt.

– Det är ett smolk i bägaren för jag hade velat att Styrbjörn hade den här festen. Men det ska bli fint att samla alla gamla vänner som gick på Cue, en sista gång.

Det har de sagt, att detta nog blir sista gången. De blir ju äldre, både de och musikerna som spelar. Fast Börje tvekar, fingrar på sin tomma flaska Ramlösa.

– Man ska aldrig säga aldrig.

Mest läst