Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Armenier i en dödsmarsch, 1915.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Csaba Bene Perlenberg: Tystnad läker inga sår

Hundra år efter folkmordet på armenier och assyrier är händelsen förbjuden att nämna i Turkiet.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den här artikeln handlar om ett folkmord som enligt den turkiska staten inte ägt rum. Hade Göteborgs-Posten varit en turkisk tidning så hade du inte kunnat läsa den här artikeln. Den hade inte tillåtits skrivas på en redaktion på en stor morgontidning, den hade inte kunnat redigeras in på sidan, och den hade absolut inte kunnat tryckas. Och om den mot förmodan hade gjort det, så hade jag, min redaktör och den ansvarige utgivaren åtalats och med all sannolikhet dömts för ”förtal” av den turkiska staten och riskerat fängelse i mellan sex månader till två år.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Av den anledningen kommer de turkiska tidningarna idag heller inte att uppmärksamma hundraårsdagen av folkmordet 1915 på en miljon armenier och hundratusentals assyrier, greker och kaldéer.

I Sverige däremot kan vi läsa om folkmordet på en statlig myndighets hemsida. Levande historia listar det som kallas för "Folkmordet 1915" bredvid andra brott mot mänskligheten: folkmordet i Rwanda, Förintelsen och kommunistiska regimers omfattande massmord, de etniska rensningarna i forna Jugoslavien och även Saddam Husseins mord på mellan femtio till hundratusen kurder i Irak 1988.

Men inte alla är helt förtjusta i detta. Riksdagen krävde redan 2010 att regeringen skulle erkänna det turkiska folkmordet. Turkiet svarade med att ställa in ett planerat besök av dåvarande premiärminister Erdogan och kalla hem sin ambassadör i protest. Dåvarande utrikesminister Carl Bildt (M) sade att han starkt beklagade riksdagens beslut, och ville inte "politisera" historien. Stefan Löfven (S) har sedan tidigare gett uttryck för att han ämnar följa riksdagens beslut, men fortfarande har ingenting hänt. Det har varit lättare att erkänna Palestina än att erkänna ett hundra år gammalt folkmord.

I skuggan av första världskrigets utbrott tog de så kallade ungturkarna, som tagit makten i en coup d'état i det ottomanska riket 1908, tillfället i akt att förverkliga din dröm om en etniskt homogen muslimsk stat. Armenierna anklagades för att stödja motståndarsidan. Det som sedan följde var en grym rensning. Etniska och kristna minoriteter mördades, fördrevs, dränktes, brändes, lemlästades, våldtogs och utsattes för hungersnöd. Bertil Bengtsson berättar i sin bok ”Svärdets år” (utgiven av Syrianska riksförbundet 2004) om hur turkiska soldater tvingade hundratals kvinnor i Urfa att klä av sig nakna, för att sedan föra ut i öknen i 30 gradig värme till dess att deras hud brändes sönder av hettan. Och på vägen mellan Mosul och Aleppo hade en tysk konsul 1915 sett så många avhuggna barnhänder att man ”kunnat stenlägga en gata med dem”.

I Anna Melles korta men gripande vittnesskildring ”Fyra kvinnor under svärdets år” (2009, Megilla-Förlaget) återberättas en intervju från mitten på 1970-talet i Istanbul, med den åldrande armeniska kvinnan Nine. ”Jag har bara låtsats att jag glömt”, säger hon. Hon var tio när vansinnet började i den armeniska staden Trabzon: ”Jag såg hur främmande män med sina stora knivar slaktade äldre män och kvinnor som inte kunde försvara sig eller gömma sig.” Själv överlevde Nine genom att hennes mor gömde henne och hennes två år äldre bror i en gårdsbrunn. De kom att stanna där i två dagar medan ropen på hjälp, gråt, skrik och död letade sig nerför den torra brunnen. När de väl lyckats klättra upp var deras föräldrars och syskons döda kroppar det första de såg. Nine kom att bli tjänsteflicka hos en muslimsk familj. Hon kom aldrig att träffa sin bror igen. Länge trodde hon att hon var den enda överlevande efter massakern eftersom ingen ville tala om den under hennes uppväxt.

Hundra år må låta som en lång tid, men Sydsvenskan kulturredaktör Rakel Chukri påminner oss i sin exposé ”Morden vi ärvde” (19 april) om att det i hennes assyriska familj endast är två generationer bort. Chukri uppskattar att 90 procent av hennes släkt utplånades. Det är ett monstruöst brott.

Idag ekar tystnadens skam högt i Turkiet. Tiden läker inte de sår som förnekas. Därför måste vi fortsätta pilla i såret.