Cirkusartister är gränstrakternas folk. Konstutövandet går ut på att tänja gränser. Och vi som ser på ryser i en blandning av skräck och beundran. Hur vågar de?
I en mening befinner sig varje cirkusföreställning i skärningspunkten mellan risk och möjlighet, men regissören Tilde Björfors använder konstartens grundläggande premiss för att med Cirkus Cirkör och Limits visa på människans mod och mått i vår tid. Hon låter kroppen och känslan öppna vårt intellekt.
Mot en fond av Öresundsbron i dis startar Limits med starka bilder av Europa just nu. "Var går gränsen i något som rör sig", frågar sig Saara Ahola, som från Finlandsfärjorna förgäves spanat bland vågorna.
Rörelserna driver hela föreställningen. Vattenvisionerna är mäktiga, vi ser kroppar utlämnade åt krafterna och vet att många inte står emot dem utan försvinner spårlöst.
Ett par autentiska röster, Qutaiba Aldahwa från Mosul i Irak och Javid Heidari från Jaghoori i Afghanistan, vittnar om sina svåra gränsöverskridanden och siffrorna som rinner över fonden är obönhörlig migrationsstatistik. Men det är vad de fem artisterna och musikern Samuel "Looptok" Andersson gör på scenen som skapar kännbar mening.
Här blir ett galler, likt de som monteras vid allt fler gränser, ett konkret hinder att klättra över. Det sluttande planet är ingen metafor, det är en faktisk yta att behålla balansen på. Eller en vägg att kravla uppför. Ett rep eller en utsträckt hand är skillnaden på att störta eller ta sig upp. Bära bördor är precis vad artisterna gör, både i numren med varandra och i hanteringen av redskapen. Solidaritet och förtroende är nyckelord i cirkuskonsten.
Limits har ingen historia som tråd utan etablerar ett tillstånd. Om och om igen ser vi gränser överskridas. Manda Rydman är vild i sin asiatiska ring och superstark i handstående med Einar Kling-Odencrants som partner. På språngbrädan har han istället Anton Graaf som motvikt. Deras viga volter nuddar tågvinden.
Saara Ahola och Peter Åberg är ett fint balanspar, vackert och skört är också starkt. Aholas trapetsscen bland projektioner av Mosuls ruiner blir en sinnebild av den utlämnade människan. Peter Åbergs mjuka humor jonglerar fram skratten i salongen och han löser elegant Rubriks kub med förbundna ögon. Det är i hjärnan det sitter. Modet att tänka möjligheter istället för att resa hinder, lär oss Cirkör.
Slutets repfest i sprakande färger är en hoppfull vision. Cirkus Cirkör förvandlar gallret som skiljer människor till broar som förenar oss.
